Sex år efter den europeiska skuldkrisens början sviktar tilltron fort- farande till eurons långsiktiga överlevnad i nuvarande form. ECB:s agerande har utan tvekan stärkt tilltron till att krisländerna kan förbli inom eurozonen ytterligare en tid men utan genomgripande struk- turella reformer i ett antal länder kommer kostnaden av att behålla euron visa sig i fortsatt svag ekonomisk tillväxt och arbetslöshet i dessa länder. Skapandet av bankunionen med dess utvidgade ansvar för ECB och spridning av kostnader för bankkrishantering kan ha minskat det finanspolitiska trycket på krisländerna men inte minskat behovet av strukturella reformer. Bankunionen innebär harmonise- ring av regelsystemet för banker, centralisering av översynen av ban- ker och harmonisering av reglerna för hantering av krisbanker. Den innebär ett försök att skapa procedurer för krishantering som skall ge bankers långivare del i risken av förluster. Ett effektivt och på lång sikt stabilt banksystem kräver att långivarna deltar i bankers risk för att den implicita subventioneringen av risktagande skall undanröjas. Tilliten till vad bankunionen skall kunna åstadkomma är fortfarande låg med avseende på dess procedurer för krishantering. Drivkrafterna för högt risktagande kvarstår. Bördan på kapitaltäckningskrav och översyn för att förhindra alltför högt risktagande förblir därmed stor. Det återstår att se hur väl ECB kommer att kunna sköta det stora översynsansvar den har med hänsyn till olikheter mellan länder i
lagstiftning och affärspraxis, som påverkar bankers risker. Tilliten till den politiskt starkt oberoende ECB tycks fortfarande vara stor men en fråga för framtiden är om centralbankens utvidgade befogenheter att belasta skattebetalare utanför länder med bankkriser kommer att accepteras politiskt.
En möjlig utväg ur vad som kallats skuldkrisen inom eurozonen skulle kunna vara att låta några länder lämna valutaunionen antingen för att återgå till egna valutor eller till en annan gemensam paral- lell ”euro2”-valuta. Oviljan att låta länder lämna euroområdet sam- manhänger med att tilltron till euron som en permanent valuta kan minska. Uppdelningen i två eurovalutor kan reducera detta problem i förhållande till en situation där enskilda länder återgår till egna valutor. Det land eller de länder som lämnar euroområdet skulle omedelbart se en försvagning av den nya valutan i förhållande till euron. En sådan försvagning har visat sig mycket effektiv för att stimulera ekonomin i länder som övergett en fast växelkurs i tidigare kriser. Tidigare exempel är Sverige och Finland som 1992 övergav fasta kurser i förhållande till den tyska marken.
Uppdelningen av euroområdet står också i samklang med ökad flexibilitet i integrationsprocessen inom EU. Sådan flexibilitet kan minska kostnaderna av harmonisering inom en rad områden och därmed tilltron till EU som helhet. Inom valutaområdet skulle en uppdelning i två valutor ge möjlighet för dem som fortfarande står utanför att i framtiden välja vilken eurovaluta de vill ansluta sig till. De två valutorna kan sikta på olika inflationsmål där en högre infla- tion kan hjälpa anpassningen av relativa löner och priser i länder med stor stelhet i dessa. Rent ekonomiskt är strukturella reformer naturligtvis att föredra men det är tveksamt om krisländerna kan genomdriva de långtgående reformer, som troligen är nödvändiga för att medlemskap i euron inte skall kosta för mycket.
Den mest långtgående formen av flexibel integration utanför det monetära området skulle vara institutionell konkurrens mellan lag- och regelverk i olika medlemsländer. Institutionell konkurrens är förenlig med EU:s principer om subsidiaritet och internationell rörlig- het medan harmonisering inte är förenlig med båda dessa principer. Förutsättningarna för att institutionell konkurrens skall leda till poli-
tilliten till euron och eu:s bankunion …
tiskt tryck för ökad kvalitet i regel och översynssystemen för banker saknas dock, eftersom trovärdigheten i reglerna för fördelning av en fallerande banks förluster är låg. Centralisering av översynen av ban- ker till ECB är därför logisk. I den mån medlemsländerna kan skapa effektiva och trovärdiga regler för hantering av banker i kris kan det vara möjligt att minska den subventionering av bankers risktagande, som fortfarande är en realitet. Med sådana reformer skulle den nuva- rande centraliseringen av ansvaret för banköversyn bli onödig.
Avslutningsvis kan framhållas att ”Brexit” aktualiserar frågan om möjligheterna till institutionell konkurrens och flexibel integration inom den finansiella sektorn som helhet. Det vore en klar fördel för både EU och Storbritannien om både brittiska och kontinentala företag tillåts erbjuda finansiella tjänster inom både EU och Storbri- tannien baserat på en single licence. Samma argument gäller natur- ligtvis även om USA och andra länder inkluderas i resonemanget. En förutsättning för att ekonomiska fördelar skall uppnås med en single
licence är emellertid att myndigheterna och medborgarna i de olika
länderna har ömsesidig tillit till varandras regelsystem för finansiella tjänster. En minimumnivå av harmonisering av regelverk är troligen nödvändig för att uppnå sådan tillit.
Källor och litteratur
Principen om ömsesidigt erkännande (mutual recognition) innebär att en vara som kan säljas lagligt i ett land också kan säljas i andra EU- länder. Undantag kan tillåtas av exempelvis hälso-, säkerhets- och miljöskäl. Begreppet multispeed Europe innebär att alla medlemsländer inte deltar i integrationen av regelverket inom ett område. EMU såväl som Schengenöverenskommelsen är exempel på detta. Valuta- unionens grundvalar presenterades i den så kallade Delorsrapporten ”One Money, One Market” (European Economy 44, 1990). Rapporten betonade mikroekonomiska vinster som till exempel reducerad växel- kursrisk. Charles Wyploszs kritik mot rapporten återfinns i ”European Monetary Union: the Dark Sides of a Major Success”, (Economic
Delorsrapporten sammanfattas i artikeln ”Optimum Currency Areas Revisited” av Clas Wihlborg and Thomas D. Willett i Michele Frati- anni, med flera (red) Financial Regulation and Monetary Arrangements
after 1992 (Elsevier, 1991). Teorin att kriterierna för optimala valuta-
områden är endogena framfördes av Jeffrey A. Frankel och Andrew K. Rose i artikeln ”The Endogeneity of the Optimum Currency Area Criteria” (Economic Journal 108:449, 1998). Thomas D. Willett, Ora- wan Permpoon och Clas Wihlborg visar i artikeln ”Endogenous OCA Analysis and the Early Euro Experience” (The World Economy 33:7, 2010) att denna endogenitet fortfarande saknades tio år efter valu- taunionens början.
En real växelkurs kan definieras som relationen mellan priser på varor och tjänster i två länder när priserna uttrycks i samma valuta och detta ses ofta som ett mått på ett lands konkurrenskraft. Thomas D. Willet, Nan Zhang och Clas Wihlborg visar i artikeln ”The Euro Debt Crisis, It Isn’t Just Fiscal”, (World Economics 11:4, 2010) att krisländernas reala växelkurser divergerade i förhållande till Tysk- land under eurons tio första år. De visar också att statsskuldernas storlek i förhållande till BNP inte utvecklats mycket värre i krislän- derna än i andra euroländer. En grupp författare från European Shadow
Financial Regulatory Committee går igenom EU:s åtgärder för att lösa
skuldkrisen i artikeln ”Regulatory Response to the Financial Crisis in Europe: Recent Developments 2010–2013” (Journal of Financial
Economic Policy 4, 2015).
Avsnitten om för- och nackdelar med harmonisering och institu- tionell konkurrens sammanfattar argument från en artikel av Clas Wihlborg och Sarkis J. Khoury med titeln ”Institutional Competi- tion as an Alternative Mechanism for Harmonization in Monetary and Banking Unions” (Forum för EU Debatt, 2014). Förutsättningarna för institutionell konkurrens diskuteras av Alan J. Sykes i artikeln ”Regulatory Competition or Regulatory Harmonization? A Silly Ques- tion?” (Journal of International Economic Law 3:2; 2000) och Joel P. Trachtman i ”Regulatory Competition and Regulatory Jurisdiction” (Journal of International Economic Law 3:2, 2000). Wolfgang Kerber foku- serar på förhållanden i EU i ”Interjurisdictional Competition within The European Union” (Fordham International Law Journal 23, 2000).
tilliten till euron och eu:s bankunion …
Roland Vaubel diskuterar informationsasymmetri och institutio- nell konkurrens i ”The future of fiscal federalism and the need for global government: A response to Vito Tanzi,” (European Journal
of Political Economy 25:1, 2009). Begreppet ”konkurrerande labo-
ratorier” kommer från Roberta Romanos artikel ”The States as a Laboratory: Legal Innovation and State Competition for Corporate Charters” (Yale Journal of Regulation 23:209, 2006). Förslaget om kon- kurrens mellan nationell företagslagstiftning och EU:s lagstiftning kommer från Gerard Hertig och Joseph A. McCahery i ”Company and Takeover Law in Europe: Misguide Harmonization Efforts or Regulatory Competition” (European Business Organization Law Review 4:2, 2003). Trovärdigheten i EU:s Single Resolution Mechanism ifråga- sätts till exempel av European Shadow Financial Regulatory Committee i ”Complexity and Credibility in the Single Resolution Mechanism” (Statement no 39, 2014, se: http://www.esfrc.eu/sitebuildercontent/ sitebuilderfiles/statement39.pdf)