Frågan om tillit på straffrättens område samt i EU-rätt i allmänhet är främst en fråga om vilket förtroende som finns mellan nationella myndigheter sinsemellan samt mellan dem och EU:s institutioner. Ömsesidigt erkännande och tillit är starkt sammanknutna eftersom EU har få egna medel att överse EU-rättens tillämpning i medlems- länderna, förutom till exempel möjligheten för EU-kommissionen att påföra böter mot medlemsländer som bryter mot EU:s regler och förordningar (se även Göran von Sydows kapitel i denna volym). EU är därmed till syvende och sist beroende av att medlemsstaterna respekterar EU-rätten till fullo och har tillit till varandra i detta hän- seende. Principen om ömsesidigt erkännande kommer från EU:s inre marknad och regleringen av främst varor och fri rörlighet för per- soner inom Europa (se även Clas Wihlborgs kapitel om valuta- och bankunionen inom EU i denna volym). Exempelvis innebär princi- pen om ömsesidigt erkännande att alla produkter som lagligen säljs i ett medlemsland kan säljas i ett annat, även om de inte uppfyller alla tekniska bestämmelser i det landet – utom under strikt definierade omständigheter. Svårigheten har varit att föra över detta ekonomiska tankesätt och resonemang till straffrätten och säkerhetsrelaterade frå- gor där mänskliga rättigheter ofta står på spel.
Låt mig förklara detta genom att exemplifiera med några viktiga konstitutionella principer som utgör kärnan i EU:s samarbete på det- ta område. Förutsättningen för att EU överhuvudtaget ska kunna ha sin egen straffrättsstruktur är att EU har ett utvecklat rättssystem som garanterar mänskliga rättigheter och konstitutionella principer om legalitet och rättsstat. Inom EU-rätten är rättsstatsprincipen något av en övergripande princip som fångar såväl legalitet som rättssäkerhet och finns uttryckt som konstitutionell princip i EU samt erkänns i artikel 2 EUF. Enligt denna artikel ska unionen:
bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör
ett konstitutionellt perspektiv på frågan om tillit …
minoriteter. Dessa värden ska vara gemensamma för medlems- staterna i ett samhälle som kännetecknas av mångfald, icke- diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och principen om jämställdhet mellan kvinnor och män.
Centralt för rättsstaten är givetvis idén om att lagstiftaren begränsas av lag så att denne inte agerar utanför sina befogenheter. Med tanke på den offentligrättsliga karaktären av området med frihet, säkerhet och rättvisa är rättssäkerheten av avgörande betydelse. Rättsstatsprin- cipen (på engelska rule of law) är fundamental i detta sammanhang. Emellertid var det inte förrän på 1980-talet som EU-domstolen i det kända målet Les Verts (mål C-294/83 Les Verts) klargjordes att rätts- statsprincipen är en konstitutionell princip for EU. De uppmärksam- made Kadi-fallen (mål C-415/05 P Kadi och mål C-584/10 P, C-593/10
P Kadi II”) handlade om rätten till domstolsprövning i ett fall då FN
och EU fryst ekonomiska tillgångar på grund av misstanke om ter- roristbrott. Rättsprincipen i detta fall berörde frågan om huruvida en misstänkt terrorist hade rätt till domstolsprövning. EU-domstolen gick inte in på frågan huruvida folkrätten har företräde framför gäl- lande EU-rätt utan slog fast att EU har sitt eget rättsystem och hän- visade till ”konstitutionella principer” inom EU, vilka inkluderar rätten till rättvis rättegång. Rättsstatsprincipen inbegriper, i korthet, principerna om legalitet, förutsebarhet och klarhet. Med andra ord ska det vara möjligt för en individ att veta vilka lagar och bestämmelser som rör just honom eller henne.
Beaktandet av rättsstatsprincipen och legalitetsprincipen är ett nödvändigt villkor för området med frihet, säkerhet och rättvisa. Lega- litets principen utgör givetvis också grunden för frågan om EU har lagstiftningskompetens på ett visst politikområde (artiklar 4 EUF, 5 EUF och 7 FEUF) vilket också är i enlighet med principen om tilldelade befogenheter. Utmaningen på området är att på lämpligt sätt balansera de olika parametrarna för frihet, säkerhet och rättvisa och samtidigt upp- rätthålla rättssäkerheten. Men frågan är i vilken utsträckning begreppet ”rättvisa”, vilket i sig är svårt att definiera, är ett konstitutionellt EU-axiom som sådant eller snarare en målsättning för EU (av artikel 67 EUF och artikel 3 EUF att döma verkar det vara en målsättning).
EU-kommissionen gav 2014 ut ett policydokument om rättsstats- principen (A new EU Framework to strengthen the Rule of Law) och i dokumentet anges att denna princip är en stöttepelare i varje demo- krati och i EU:s verksamhet i sin helhet. EU-kommissionen påpekar att om medlemsstaternas mekanismer för att säkra rättssäkerheten inte fungerar äventyrar detta även EU som rättssystem. EU har näm- ligen ett behov av att skydda denna princip som ett gemensamt värde för unionen. Det kan sägas att rättsstatsprincipen omfattar en bredare förståelse av begreppet ”rättvisa” eller ”likvärdighet” (fairness) och är således den grundläggande konstitutionella princip som andra EU- principer baseras på. Rättssäkerheten kan därför ses som stommen på vilken området med frihet, säkerhet och rättvisa måste byggas.
När det gäller ömsesidigt erkännande har denna typ av integra- tionsform varit en av de viktigaste för EU-domstolen. Anledningen är att EU ofta inte har haft kompetens att lagstifta eller att med- lemsstaterna inte velat att EU ska lagstifta och därför valt denna typ av ”mildare” samarbete inom straffrätten. Men bristen på en tydlig definition av hur området med frihet, säkerhet och rättvisa bör konstrueras är samtidigt en utmaning för tilliten i Europa och det som kan kallas EU:s konstitutionella system som ska garantera mänskliga rättigheter. Frågan är alltmer akut då EU som bekant ännu inte tillträtt Europakonventionen om mänskliga rättigheter och de grundläggande friheterna (EKMR) i och med EU-domstolens ytt- rande 2/13 (se även Joakim Nergelius kapitel i denna volym). Dom- stolen menade att om varje enskilt medlemsland ska kontrollera att till exempel en europeisk arresteringsorder också uppfyller de krav som anges i EKMR så skulle det ha negativa konsekvenser effekti- viteten av (och därmed tilltron till) EU-rätten och dess tillämpning inom medlemsstaterna.
ett konstitutionellt perspektiv på frågan om tillit …