I detta avsnitt beskrivs mycket kort och med nödvändig ytlighet de rättsakter som gäller gränsöverskridande verkställighet av civilrätts- liga domar bortsett från insolvensrättsliga domar. Den så kallade Bryssel I-förordningen som ersatte ovan nämnda Brysselkonvention är flaggskeppet för det civilrättsliga samarbetet och fångar upp alla domar som inte explicit är uteslutna eller faller inom någon av de andra förordningarna. Reglerna för ömsesidigt erkännande av domar ändrades när konventionen blev en förordning 2000 (förordning (EU) nr 44/2001). Avsikten bakom dessa ändringar var att förenkla ansökan vid domstol i verkställighetsstaten. Redan då ansågs förenklingarna grundas på ömsesidigt förtroende. En bekräftelseprocess kvarstod men den var ett ensidigt förfarande, där domstolen i verkställighets- staten granskade formkraven på ansökan av borgenären. Endast i ett andra led när verkställigheten redan hade bekräftats fick gäldenären överklaga och anföra att domen inte skulle verkställas med beaktande av någon av de klassiska avslagsgrunderna som nämnts ovan.
Förordningen har därefter reformerats och är numera tillämplig i sin ”omarbetade” form, förordning (EU) nr 1215/2012. En del av debatten som fördes under reformprocessen gällde om mera direkt ömsesidigt erkännande skulle införas. EU-kommissionen argumen- terade att den fria rörligheten av domar behövde effektiviseras ytter- ligare för att minska tiden och kostnaderna för borgenären. Enligt kommissionens statistik ledde ansökan i de allra flesta fall till ett positivt beslut och 90 procent av besluten överklagades inte av gälde- nären. EU-kommissionen föreslog att bekräftelseförfarandet skulle avskaffas för nästan alla domar, att möjligheten för gäldenären att motsätta sig skulle begränsas till det minimala, och att ordre public skulle tas bort som avslagsgrund. Förslaget möttes av stark kritik i den akademiska debatten men även på det politiska fältet visade det sig att varken ministerrådet eller Europaparlamentet var beredda att gå så långt som kommissionen förespråkade.
Slutresultatet blev att bekräftelseförfarandet i sig visserligen av - skaffades. Det som varken ministerrådet eller Europaparlamentet dock
godkände var avskaffandet av ordre public som kvarstår med de övriga avslagsgrunderna i förordningen. Dessa hinder mot verkställighet kan fortsättningsvis åberopas av gäldenären samt granskas i verkstäl- lighetsstaten. En skyddsmekanism kvarstår således, dock så att gälde- nären måste vara aktiv och väcka en process i domstol samtidigt som utmätningsmyndigheter eventuellt arbetar med att verkställa domen. Den nya ”direkta” verkställigheten innebär en central kompromiss. Detta visar att medlemsstaterna inte ännu var beredda att genomföra ömsesidigt erkännande fullt ut och ha totalt förtroende för varandras rättssystem. Europaparlamentets rapportör argumenterade 2012 för att: ”En medelemsstat inför vars domstolar saken hörs får skydda sina grundläggande värderingar, därmed måste detta i likvärdighetens namn även vara möjligt i medlemsstaten där verkställighet ska ske”. Citatet visar på svårigheten med förtroende och att medlemsstaterna även fortsättningsvis uppfattas ha suveräna intressen som ska skyddas vid fri rörlighet av domar.
Ytterligare fyra förordningar gäller verkställighet av särskilt begränsa- de typer av domar: europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar (förordning (EG) nr 805/2004), europeiskt betalningsföreläggande (förordning (EG) nr 1896/2006 med ändringar i (EU) nr 2421/2015), europeiskt småmålsförfarande (förordning (EG) nr 861/2007 med ändringar i (EU) nr 2421/2015) och europeisk kvarstad på bankmedel (förordning (EU) nr 655/2014). Allmänt kan sägas att dessa fyra för- ordningar går längre vad gäller ömsesidigt erkännande av domar och borttagande av kontroller än Bryssel I-förordningen. Som exempel är den europeiska exekutionstiteln för obestridda fordringar avsedd att underlätta och förenkla verkställighet av domar där skulden är obestridd. Ingen ”mellanliggande” ansökan till domstol i den andra staten behövs och den enda avslagsgrund som är relevant är en oför- enlig tidigare dom. Som motvikt till denna fria rörlighet av domar uppställs miniminormer för förfarandet i ursprungsdomstolen som strävar till att säkerställa att gäldenären fått kännedom om rättegång- en. Om en gäldenär inte delgivits eller delgivits för sent har denne rätt till förnyad prövning. Det finns också andra skyddsmekanismer för gäldenären att söka rättelse eller återkallelse i den ursprungliga domstolen om domsintyget utfärdats på felaktiga grunder.
tillit mellan rättssystemen i eu …
De tre övriga specialförordningarna för europeiska betalningsföre- lägganden, småmålsförfarande eller kvarstadsbeslut innehåller också miniminormer för förfarandet, bland annat om hur och när gälde- nären ska informeras om processen, samt olika skyddsmekanismer för denne att under särskilda förutsättningar söka förnyad prövning i ursprungsstaten. Eftersom processerna väsentligen ska vara lika i alla medlemsländer och skyddsmekanismer finns gemensamt reglerade ska verkställighet av dessa domar vara direkt i övriga medlemsstater. Därmed behövs liksom för den europeiska exekutionstiteln ingen särskild ansökan om bekräftelse i verkställighetsstaten och den enda av de ovan nämnda huvudsakliga avslagsgrunderna som gäller är en oförenlig tidigare dom.
Vad gäller familjerättsliga domar finns tre förordningar för gräns- överskridande verkställighet i EU: Bryssel II(a)-förordningen som gäller skilsmässa och vårdnad (EG) nr 2201/2003; underhållsförord- ningen som gäller underhållsskyldighet (EG) nr 4/2009; och arvsför- ordningen som gäller domar i samband med arv (EU) nr 650/2012. Kortfattat kan man säga att dessa förordningar har en bred variation av mekanismerna för ömsesidigt erkännande av domar. Den klassiska formella bekräftelseprocessen med traditionella avslagsgrunder finns i arvsförordningen och i Bryssel II(a)-förordningen för vissa domar. Den allra mest liberala fria rörligheten finns dock i Bryssel II(a)-för- ordningen för domar gällande umgänge eller återförande av olovligt bortförda barn. För sistnämnda typer av domar ska verkställigheten vara automatisk utan möjligheter att invända och inga avslagsgrunder gäller om ursprungsdomstolen utfärdar ett intyg.
Syftet bakom dessa regler är att motarbeta kidnappning av barn. För att kunna utfärda intyget krävs bland annat som processuella föreskrifter att barnet har fått komma till tals (dock avgör domstolen om detta är möjligt i förhållande till barnets ålder och mognad) och att alla berörda parter har fått möjlighet att yttra sig. Fallen som gäller återförande av barn har visat sig vara svåra och EU-kommissionen har 2016 kommit med ett reformförslag till förordningen med omfattan- de ändringar föreslagna. Det som är intressant att notera gällande det nuvarande systemet är att ett totalt avskaffande av formella processer och kontrollmöjligheter infördes för första gången i mycket känsliga
familjerättsliga ärenden där även rättssäkerhetsaspekter är centrala och rätten till en rättvis rättegång och barnrättigheter aktualiseras.