EU:s område med frihet, säkerhet och rättvisa är ett relativt nytt rätts- och policyområde även om EU har haft olika former av straff- rättsligt samarbete sedan Maastrichtfördraget 1993 (då inom ramen för den så kallade tredje – mellanstatliga - pelaren för rättsliga och inrikesfrågor). Det var emellertid först i samband med Lissabonför- draget som idén om att skapa ett område med frihet, säkerhet och rättvisa och utökat samarbete inom straffrätten kom att bli en central fråga för EU. Samtidigt var Storbritannien och Danmark snabba att sätta gränser för hur långt EU kunde tillåtas påverka nationell rätt på detta område. Danmark valde exempelvis att helt stå utanför samarbetet på området, medan Storbritannien säkrade redan innan ”Brexit”-omröstningen ett så kallat undantag (opt out) där de själva kunde bestämma om och hur mycket de ville medverka i det straff- rättsliga och migrationsrelaterade samarbetet.
Att säkerhetsfrågor inom Europa har blivit en kärnfråga beror på hot och risker kopplade till terrorism, gränsöverskridande organise- rad brottslighet och den fria rörligheten inom EU. Särskilt terror- attackerna 11 september 2001 bidrog till den snabba utvecklingen inom straffrättsligt samarbete inom EU. En av de första EU-rätts- akter som antogs i denna nya våg av straffrättsliga samarbeten var EU:s rambeslut om en europeisk arresteringsorder. Detta rambeslut medförde i praktiken att beslutanderätten i dessa frågor flyttades från politiker till domstolarna. Den europeiska arresteringsordern avskaffade nämligen kravet på dubbel straffbarhet (det vill säga att en handling måste vara brottsligt i båda länderna i fråga för att vara ett brott) för 32 angivna brott. Arresteringsordern införde även principen om ömsesidigt erkännande när det gäller åtal baserade på begrep-
pet ”förtroende” mellan medlemsstaterna. Problemet med detta var dock länge bristen på grundläggande samsyn, på grund av att EU:s medlemsländer har jämförelsevis olika lagstiftningar på området. Det kan möjligen nu kännas självklart att ömsesidigt erkännande av rätts- liga avgöranden i medlemsländerna förutsätter ett visst mått av tillit mellan deras rättsvårdande myndigheter. Men detta har varit särskilt svårt att uppnå inom ett så känsligt område som straffrätten.
Beroendet av förtroende i den ”vanliga” EU-rätten är dock långt ifrån nytt. När allt kommer omkring var det den klassiska domen i
Cassis de Dijon (mål C-120/78) som introducerade ömsesidigt erkän-
nande i EU-rätten om den fria rörligheten. Detta innebar att när en vara väl finns på den gemensamma marknaden skulle inga andra gränsöverskridande hinder finnas och därmed blev även ”förtroende” ett nyckelbegrepp inom europeisk integrationsrätt. Kontentan är att nationella bestämmelser som begränsar dessa regler måste kunna visas vara absolut nödvändiga. Följaktligen är det rimligt att anta att EU-domstolens fokus på förtroende inom ramen för EU-straffrätt i hög grad påverkas av grundläggande EU-rättsliga principer som reglerar den inre marknaden.
Exempel: Tänk dig att medlemsstat A misstänker att personen X som är medborgare i en annan medlemsstat, har begått ett brott i medlemsstat A. Denna stat skickar då en europeisk arresteringsorder till stat B där X nu befinner sig. Den tidigare principen om dubbel straffbarhet, som varit en av de heliga principerna i internationell straffrätt, har avskaffats och stat B ombeds istället att utlämna X till stat A utan att granska huruvida stat B anser att handlingen som X misstänks för är brottslig.
Alla medborgare inom EU har rätt till frihet, säkerhet och rätt visa. Relevanta bestämmelser hittar man i artikel 3(2) i Fördraget om Euro- peiska unionen (FEU) som slår fast att: ”EU skall erbjuda sina med- borgare ett område med ’frihet, säkerhet och rättvisa’, där den fria rörligheten för personer garanteras samtidigt som lämpliga åtgär- der vidtas avseende kontroller vid yttre gränser, asyl, invandring och
ett konstitutionellt perspektiv på frågan om tillit …
förebyggande och bekämpning av brott.” Artikel 4 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) bekräftar detta uppdrag genom att uttryckligen erkänna EU:s kompetens inom området och göra klart att EU för att uppnå denna målsättning delar besluts- kompetens med medlemsstaterna på detta område. När det gäller området med frihet, säkerhet och rättvisa är det artikel 67 FEUF som stipulerar EU:s kompetens enligt följande:
Unionen ska verka för att säkerställa en hög säkerhetsnivå genom förebyggande och bekämpning av brottslighet, rasism och främlingsfientlighet, genom åtgärder för samordning och samarbete mellan polismyndigheter och straffrättsliga myndig- heter och andra behöriga myndigheter samt ömsesidigt erkän- nande av domar och beslut i brottmål och, vid behov, genom tillnärmning av den straffrättsliga lagstiftningen.
Den demokratiska förankringen är av yttersta vikt när det gäller frågan om tillit inom detta rätts- och policyområdet då det berör offentlig rätt, migrationspolitisk, mänskliga rättigheter inom straff- rättsligt samarbete likväl som kampen mot terrorism och organiserad brottslighet. I skrivande stund, hösten 2016, är Schengensamarbetet under extrem press och migrationskrisen utgör fortfarande en av de största utmaningarna EU haft under sin historia. Detta föranle- der oss att ställa den grundläggande frågan om vad som egentligen är poängen med utökat straffrättsligt samarbete inom EU. Handlar det om att värna säkerheten för EU:s medborgare eller är det också någonting mer? För att förstå varför och hur EU:s kompetens utökas till i stort sett alla traditionellt nationella områden så måste vi ta ett steg tillbaka och beakta det konstitutionella regelverk som styr EU- rätten och hur EU:s politikområden är integrerade.