Överföringen av ömsesidigt erkännande från den inre marknaden till det rättsliga området i EU bör trots ovan nämnda kritik inte uppfat- tas som helt främmande i relation till frågan om rörlighet av domar över gränserna. Det finns flera exempel även långt bak i historien på bilateralt och multilateralt samarbete mellan stater gällande erkän- nande av varandras domar, såsom samarbetet mellan de nordiska länderna eller det globala samarbetet inom Haagkonferensen. Långt före dagens globalisering fanns ett tryck från internationell handel samt även gällande gränsöverskridande familjerelationer att hitta sys- tem för att kunna ge effekt åt andra länders domar. Även om stater klassiskt i sådant samarbete har uppställt kontroller och formella processer för erkännande och verkställighet av främmande domar, och/eller skäl att vägra erkännande och verkställighet, har det funnits ett grundläggande mått av förtroende och ömsesidig respekt som grund för samarbetet, vilket bland annat Pietro Ortolani, forskare vid Max Planck-institutet i Luxemburg, har beskrivit i sin forskning.
tillit mellan rättssystemen i eu …
Det engelska begreppet comity används för att beskriva denna underliggande respekt i dessa former av internationellt samarbete. Det har ursprungligen uppfattats innebära respekt mellan suveräna stater men har med tiden övergått till att också inbegripa hänsyn till staternas autonomi och anpassning till dagens globalisering, såsom Joel R. Paul, professor vid University of California, påvisat. Respekten är i regel större mellan stater som varit nära varandra, geografiskt, rättskulturellt eller haft andra politiska intressegemen- skaper. Det kan man se exempel på i samarbetet mellan de nordiska länderna, vars gemensamma konvention om erkännande av domar på civilrättens område gick mycket långt redan 1977. Men även mellan de sex ursprungliga medlemsstaterna i EU (då EG) ingick man 1968 en konvention med gemensamma regler för domsbehörighet i inter- nationella civilmål samt erkännande av civilrättsliga domar, den så kallade Brysselkonventionen. Konventionen skulle stödja handel på det som senare blev EU:s gemensamma marknad. Det fanns alltså en intressegemenskap på EU-nivå men konventionen uppställde likväl både kontroller och formella processer för erkännande av domar samt specifika vägrans- eller avslagsgrunder.
I Europa har vi sedan 1953 också haft den Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter (EKMR) som en gemensam värdegrund, vilken har utgjort basen för en blivande respekt för varandras rättssystem. Däremot bör man komma ihåg att samtliga länder anslutna till EKMR emellanåt bryter mot den. Till exempel under 2015 fann Europarådets domstol för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg en kränkning i 362 ärenden som gällde någon av EU:s medlemsländer. Det är även klart att långt ifrån alla potentiella kränkningar når människorättsdomstolen. Trots att vi har ett gemensamt regelverk har vi inte nödvändigtvis en tillit till att alla stater i praktiken lyckas uppnå ett faktiskt rättsskydd. I civilrättsliga ärenden är rätten till en rättvis rättegång en central rättighet som skyddas av EKMR. Ett klassiskt och till och med ökänt exempel på en kränkning av rätten till en rättvis rättegång är de långa handlägg- ningstiderna som åtminstone historiskt har varit vanligt förekom- mande i italienska civilprocesser. Jag vill därmed betona att det finns en väsentlig skillnad mellan faktisk tillit, det vill säga att domare och
andra rättsaktörer som måste erkänna och verkställa domar från andra länder faktiskt känner tillit till att relevanta länder uppfyller kraven för en rättvis rättegång, samt ett presumtivt förtroende, som betyder att dessa domare tvingas förutsätta att det andra landet uppfyller dessa garantier.
Ett tidigt tecken på ett slags presumtivt förtroende har dock vuxit fram i EU-domstolens praxis gällande Brysselkonventionens regler om vilken är rätt (i betydelsen behörig) domstol. Bland dessa regler har konventionen ett kronologiskt system för de situationer där processer väcks i flera länders domstolar med anledning av samma tvist. Detta system bygger på att den domstol i vilken en process först har väckts ska också först besluta med grund i Brysselkonventionens regler om den är rätt domstol. Därefter kan andra domstolar behandla frågan. I mål C-116/02 Gasser har EU-domstolen fastslagit med hänvisning till ömsesidig förtroende att andra domstolar måste vänta på den första domstolens beslut, även om handläggningen i det första landet tar lång tid. I det relevanta fallet var talan först väckt i Italien och detta kunde tänkas vara endast ett taktiskt drag av den ena parten, en så kallad processtorped, i syfte att förhala behandling i rätt domstol (i det här fallet den österrikiska domstolen som parterna hade valt i sitt avtal). EU-domstolen menade dock att det kronologiska systemet som föreskrevs i konventionen byggde på staternas ömsesidiga för- troende för varandras rättssystem och rättsliga institutioner. Därför kunde inget undantag göras från de kronologiska reglerna trots att handläggningstiderna i Italien kunde vara orimligt långa.
Det bör noteras att den kronologiska regeln har senare ändrats för de situationer där parterna har valt en domstol i sitt avtal. Idag skulle den österrikiska domstolen först fatta beslut under samma omstän- digheter som Gasser-målet. Detta fråntar inte målet dess relevans som ett tidigt uttryck för presumtivt ömsesidigt förtroende. I en senare rad uppmärksammade mål gällande frågan om vilken domstol är rätt domstol, bland annat mål C-159/02 Turner och C-185/07 West Tan-
kers, har EU-domstolen uttalat att en domstol i ett medlemsland inte
får förbjuda en part från att väcka talan vid domstol i ett annat med- lemsland. I dessa mål har EU-domstolen också betonat att de gemen- samma reglerna bygger på medlemsländernas ömsesidiga förtroende för varandras rättssystem, underförstått att medlemsländerna måste
tillit mellan rättssystemen i eu …
ha förtroende för varandras domstolar och att de tillämpar reglerna rätt. Detta bredare perspektiv med comity och presumtivt förtroende bör hållas i minne när vi i det följande granskar i mer detalj hur ömsesidigt erkännande har förverkligats i EU i förhållande till fri rörlighet av domar.