Allemansrätten och äganderätten till grus och sten

Ovan har konstaterats att den som eftersöker mineral många gånger kan ta med sig prover på grus och sten från annans fastighet utan risk för att göra sig skyldig till brott eller ådra sig skadeståndsskyldighet. Frågan är om detta innebär att prospektören också ska betraktas som ägare till det tagna materialet och hur har i så fall denna äganderätt uppkommit?

Bland annat har Undén i sin bok Svensk sakrätt I – lös egendom diskuterat denna fråga. Undén tycks vara av uppfattningen att de naturalster vilka räknas upp i 12 kap. 2 § andra stycket brottsbalken och vilkas tillägnande är belagt med straff är markägarens egendom me-dan de alster vilka det motsatsvis av nämnda lagrum anses tillåtet att ta är herrelösa.684Skälet för att kriminalisera tillägnandet av just de uppräknade naturprodukterna är alltså enligt Un-dén att de tillhör markägaren och att tillägnelse av dessa därmed kränker dennes rätt. Att ta lovliga naturprodukter kränker däremot inte markägarens rätt eftersom han inte äger dessa. Undén förkastar därmed också teorin om en för markägare icke straffskyddad äganderätt. En-ligt Undén kan därför äganderätt till exempelvis bär, svamp och vilda blommor förvärvas ge-nom ockupation som just förutsätter besittningstagande av egendom som saknar ägare.685

När det gäller oorganiska naturprodukter som sten och grus menar Undén således att dessa utgör markägarens egendom. Han tycks dock anse att var och en fritt kan tillägna sig stenar och dylikt om värdet är intet eller ringa. Eftersom diskussionen förs i kapitlet som behandlar äganderättsförvärv genom ockupation ligger det nära till hands att anta att Undén menar att prospektören förvärvar äganderätten till materialet genom besittningstagandet.686

Jareborg anser att äganderätten till de naturprodukter vilkas tillägnande kan ske med stöd av allemansrätten förvärvas genom ockupation. Han uttrycker sig till och med som att möjlig-heten till äganderättsförvärv genom ockupation är en del av allemansrätten. Till skillnad mot Undén anser dock Jareborg att de alster det är fråga om tillhör markägaren så länge de utgör

681Se till exempel Bengtsson (2010) s. 152 och Ahlström (1999) s. 31-35.

682Holmqvist m.fl. (2002) s. 12:11.

683Exempelvis kan den som utan lov tillgriper naturtillgångar från kontinentalsockeln enligt 11 § lagen om kon-tinentalsockeln dömas till fängelse eller böter.

684Intressant i detta sammanhang är också att Undén betraktar dessa naturprodukter som herrelösa trots att han anser dem vara tillbehör till fastigheten enlig 2 kap 1 § jordabalken. Enligt Undén är syftet med tillbehörsregler-na i jordabalken inte att ange hur långt äganderätten till jord i allmänhet sträcker sig utan enbart att reglera gränsdragningen mellan fast och lös egendom.

685Undén (1995) s. 74-75.

tillbehör till fastighet.687 Jareborg tycks alltså hävda en icke straffskyddad äganderätt som upphör genom annans besittningstagande.

Den av de juridiska författarna som ägnat allemansrätten störst utrymme är förmodligen Bertil Bengtsson. Bengtsson förefaller vara av uppfattningen att markäganderätten även inne-fattar rätten till de alster som omfattas av allemansrätten. Bengtsson diskuterar dock inte till vilket av de laga fången de allemansrättsliga förvärven är att hänföra. Av hans sätt att formu-lera sig framgår emellertid att han anser att äganderätten uppkommer vid besittningstagandet; alltså en sorts ockupation.688

3.4 Sammanfattning

I kapitlet har bland annat diskuterats de rättsliga förutsättningarna för den verksamhet som i lagstiftningsmotiv ofta benämns eftersökning. Begreppet betecknar den inledande fasen av arbetet med att söka efter mineraliseringar och vars påverkan på omgivningen är ingen eller ytterst liten. Begreppet eftersökning används dock inte i lagstiftningssammanhang och kan därför följaktligen inte heller sammankopplas med krav på tillstånd eller liknande. Verksam-heten som sådan kan dock vara av sådan art att den kräver olika typer av tillstånd eller förut-sätter att utövaren har särskilda rättigheter.

I de fall eftersökandet sker med hjälp av apparater som på elektronisk väg kan spåra metall-föremål under markytan krävs redan på eftersökningsstadiet tillstånd av länsstyrelsen. Efter-sökning förutsätter även en möjlighet att vistas på annans fastighet bland annat i syfte att leta efter tecken på mineraliseringar för att sedan ta prover på dessa. Detta anses i viss utsträck-ning kunna ske utifrån de befogenheter allemansrätten ger.

En utbredd uppfattning i den juridiska litteraturen är att det enligt allemansrätten är tillåtet att i mindre omfattning ta sten och mineralprover från annans mark. Uppfattningen tycks bygga på att dessa tillgrepp tolkningsvis inte omfattas av den uppräkning som sker i 12 kap. 2 § andra stycket brottsbalken av naturprodukter vilka det är förbjudet att ta. Tolkningen är dock inte helt naturlig då sten och grus explicit omnämns i lagrummet utan att något förbehåll görs för ringa tillgrepp. Inte heller blir tolkningen naturligare av att uppräkningen i brottsbal-ken 12 kap. 2 § andra stycket är uttömmande och att den därmed också anses motsatsvis ange vilka naturalster som det är tillåtet att ta.689Till stöd för tolkningen att ringa tillgrepp av sten och grus inte ska ses som brottsligt anförs ofta också att gruvlagstiftningen tycks förutsätta en rätt för envar att ta mineralprover.

Med kunskap om hur prospektering faktiskt bedrivs går det konstatera att många av de fak-tiska åtgärder som vidtas i samband med prospektering torde kunna företas med stöd av alle-mansrätten. Vad en prospektör redan i detta skede dock måste beakta är att även om mineral-lagens regler inte är tillämpliga i detta skede av processen så kan de planerade åtgärderna ak-tualisera bestämmelser i andra författningar. De prospekteringsmetoder som förutsätter att utrustningen transporteras med motordrivna fordon i terrängen kan till exempel inte vidtas inom ramen för allemansrätten eftersom denna rätt inte omfattar motortrafik i terräng. I dessa fall aktualiseras bestämmelserna i terrängkörningslagen vilka ofta innebär krav på dispens.

687Jareborg (1986) s. 47.

688Bengtsson (1966) s. 107-108 och (2010) s. 153.

689Även om uppräkningen ska betraktas som uttömmande måste beaktas att formuleringen ”annat sådant som ej är berett till bruk” innebär en ganska oklar och vag gränsdragning.

4 Rätten att undersöka mark för förekomst av mineral

4.1 Inledning

De insatser som kan behöva göras för att lokalisera eventuella brytvärda mineraliseringar sker ofta på annans mark eller berör någon annans rätt. Det kan i dessa sammanhang också vara nödvändigt att vidta åtgärder som faktiskt skadar andra rättighetshavares intressen. Det kan vara markägaren som inte längre kan råda över sin fastighet i samma utsträckning som tidi-gare eller nyttjanderättshavaren som inte längre har möjlighet att odla på det markområde som markägaren upplåtit åt denne. Av bland annat det skälet att det är långt ifrån säkert att en av-talslösning alltid kan utverkas har i lagstiftningen intagits bestämmelser som ger prospektörer möjlighet att mot markägares och andra sakägares vilja genomföra undersökningsarbeten som innebär intrång i annans rätt. Minerallagstiftningen syftar således till att säkerställa rers tillgång till markområden för undersökningsarbeten. Regleringen kan sägas ge prospektö-rer befogenhet att disponera över markområden till vilka de annars saknar rätt och inom dessa företa åtgärder som, utan den rätt till ingrepp i äganderätten som följer av regleringen, många gånger skulle vara att anse som såväl brottsliga som skadeståndsgrundande. Regleringen utgör härmed vad som i avhandlingens första del beskrivits som en legal inskränkning av äganderät-ten till mark.