I jorden liggande mineral

På samma sätt som för fastighetens avgränsning kan frågan om fastighetens beståndsdelar aktualiseras i sammanhang utanför jordabalkens tillämpningsområde. Av samma skäl som det vid undersökningen av fastigheters gränser är naturligt att gå till minerallagstiftningen och dess förarbeten är det vid undersökningen av fastigheters beståndsdelar naturligt att återvända till dessa. Eftersom jag redan i det historiska avsnittet berört frågan om fastigheters bestånds-delar finns här anledning att hänvisa till dessa bestånds-delar.

I samband med att 1920 års gruvlagssakkunniga diskuterar vem som ska anses som ägare till de i marken liggande mineralerna konstaterar de inledningsvis, att enligt svensk rättsupp-fattning omfattar äganderätten till jorden ”allt vad till jorden hör”363. Någon egentlig utred-ning om vad som hör till jorden presenterar dock inte de sakkunniga. I stället konstaterar de endast att jordägaren i vart fall äger mineralen i jorden.³⁶⁴Eftersom rätten till mineralen enligt de sakkunnigas argumentation grundar sig på rätten till jorden och mineralerna ligger under markytan, är det troligt att de menar att alla jordens beståndsdelar i fastighetens djuputrymme hör till fastigheten.

År 1927 presenterade den så kallade socialiseringsnämnden ett yttrande i vilket de angav efter vilka allmänna principer de ansåg en ny gruvlagstiftning borde byggas. Även om utred-ningen aldrig direkt kommer in på frågan om fastigheters beståndsdelar, skriver dock nämn-den att ”enskildas anspråk på äganderätt till vårt lands oupptäckta eller ej i bruk tagna mine-raltillgångar” inte kan erkännas. Dessa ”tillgångar måste anses utgöra en hela folkets egen-dom.”365Nämnden föreslog därefter att dessa tillgångar uttryckligen skulle förklaras tillhöra staten och detta skulle, enligt de sakkunniga, inte heller innebära ”ett obehörigt ingrepp i en-skildas rätt.”³⁶⁶I ett annat sammanhang skriver nämnden att ”statens höghetsrätt i varje fall utgör en tillräcklig grund för genomförandet av en gruvlagstiftning, som till främjande av det allmännas bästa låter enskildas intressen vika.”³⁶⁷Enligt min mening kan dock inte dessa utta-landen ses som belägg för att nämnden är av uppfattningen att fastigheter saknar djuputrymme och att jordens beståndsdelar inte är en del av den fasta egendomen. Troligare är att nämndens åsikter endast avser just beståndsdelen mineral.

Motiven till 1938 års gruvlag är om möjligt ännu otydligare i frågan om fastigheters verti-kala sträckning. Dock tycks det som att såväl departementschefen i lagrådsremissen, lagrådet och utskottet alla är av uppfattningen att till fastigheter hör även jordens beståndsdelar.368

Jordäganderättens innehåll diskuteras också av departementschefen i propositionen till 1938

361SOU 1996:87 s. 147. 362SOU 1996:87 s. 148. 363SOU 1924:16 s. 56. 364SOU 1924:16 s. 56. 365SOU 1927:14 s. 117. 366SOU 1927:14 s. 117. 367SOU 1927:14 s. 103.

368Departementschefen Schlyter skriver i lagrådsremissen att ”En fastighet omfattar ej allenast själva jordytan med de tillbehör, som omförmälas i 1895 års lag angående vad till fast egendom är att hänföra, utan jämväl – ehuru något uttryckligt lagstadgande därom ej finnes – substantiella beståndsdelar av marken” (prop. 1938:40 s. 112). Lagrådet uttrycker bland annat att ”[s]å till vida är gällande lag fullt klar att, att med jordäganderätten följer en rätt till fastighetens mineraltillgångar” (prop. 1938:40 s. 213). Utskottet anför slutligen ”att mineralen såsom beståndsdelar av marken inrymmas i jordägarens ägovälde” (1 LU 1938:24 s. 39).

års gruvlag, men ur en aspekt som inte belyser hans principiella inställning till fastigheters beståndsdelar.369

1969 års gruvrättsutredning menar att rättsläget i frågan om vem av staten och de enskilda jordägarna som ska ses som ägare till landets mineraltillgångar fortfarande är oklart. De sak-kunniga anser dock att frågan numera enbart är av teoretiskt intresse och att det därför inte finns anledning för utredningen att ta ställning i frågan. Till stöd för tolkningen av begreppet jord lämnar således 1969 år utredning inget bidrag.370

Direktiven till 1969 års gruvrättsutredning innefattade en allmän översyn av den svenska gruvlagstiftningen och således inte enbart en översyn av den dåvarande gruvlagen med tillhö-rande författningar. Genom ett betänkande presenterat i juni år 1970 fullgjorde de sakkunniga sitt uppdrag avseende översynen av de återstående delarna av gruvlagstiftningen.³⁷¹I sam-band med att utredningen diskuterar om lagstiftningen även fortsättningsvis ska innehålla reg-ler om bearbetningsrelaterade avgifter till jordägaren uttrycks att dessa regreg-ler ytterst bygger på uppfattningen om mineralerna som tillhöriga jordägaren.372Av utredningens sätt att disku-tera och av de slutsatser de drar framgår dock att de är av uppfattningen att äganderätten och de befogenheter som följer med denna avtar med djupet. De skriver bland annat att ”[n]är det gäller olja, gas och salt är uppenbarligen sambandet mellan de befogenheter som är typiska för jordäganderätten och ifrågavarande, normalt synnerligen djupt liggande fyndigheter mycket uttunnat”.373De sakkunniga tycks alltså anse uppgiften om på vilket djup mineralerna ligger vara en viktig faktor för avgörande av om dessa utgör beståndsdelar av fastigheten. Resonemanget skulle således innebära att desto djupare mineralen ligger desto troligare är det att den inte utgör en beståndsdel av fastigheten.

Uttalandet i 1969 års betänkande verkar ha haft en dämpande effekt på lusten att diskutera frågan om fastigheters beståndsdelar. Varken i propositionen till ny gruvlag374eller i proposit-ionen till lagen om vissa mineralfyndigheter375diskuterades frågan i egentlig mening. Dock uttryckte departementschefen i gruvlagspropositionen i samband med frågan om jordägarav-gäldens fortsatta existens att ”[n]är frågan om jordägaravgäld bedömts har vikt fästs bland annat vid att mineralen ingår i fastighetsägarens ägovälde och att fastighetsägaren har möjlig-het att använda den substans vari mineralen ingår för annat ändamål än gruvdrift. Ett sådant betraktelsesätt kan möjligen ha viss fog för sig när det gäller ytligt belägna mineral. Utsikter-na att påträffa sådaUtsikter-na har emellertid minskat. Prospekteringen inriktas nu i allt större utsträck-ning på djupmalmer.”³⁷⁶Med detta torde departementschefen mena att de faktiska omstän-digheterna vid denna tid var sådana att den genomsnittliga fastighetsägaren knappast längre kunde förväntas komma åt den substans vari mineraler ingår och därför inte heller skulle vara berättigad till jordägaravgäld. Uttalandet antyder emellertid också att departementschefen godtar den beskrivning av rättsläget som innebär att mineraler är att betrakta som beståndsde-lar av fastigheter.

År 1983 fick minerallagskommittén i uppdrag att göra en samlad översyn av minerallag-stiftningen.³⁷⁷ Inte heller i denna utredning diskuteras frågan om vem som ska anses som

369Prop. 1938:40 s. 232-236. 370SOU 1969:10 s. 137. 371SOU 1970.45. 372SOU 1970:45 s. 65. 373SOU 1970:45 s. 65. 374Prop. 1974:32. 375Prop. 1974:146. 376Prop. 1974:32 s. 130. 377Dir. 1983:41.

ägare till de i marken liggande mineralerna. Vid ett tillfälle när kommittén diskuterar frågan om kretsen av lagreglerade mineral ska utökas, uttrycker de dock att detta innebär ett ingrepp i markägarens rätt som inte bör ske utan vägande skäl.378Inte heller i den på 1986 års betän-kande följande propositionen379 förekommer någon principiell diskussion kring frågan om vilka av markens beståndsdelar som ska anses tillhöra fastigheten. Departementschefen skri-ver dock att ”[r]ätten till sådana mineral som inte omfattas av dessa lagar tillkommer den som äger marken.”380En i mitt tycke rimlig tolkning av detta uttalande är att departementschefen anser att rätten till icke lagreglerat mineral tillkommer fastighetsägaren just på grund av den-nes äganderätt till marken och att han i vart fall anser att icke lagreglerade mineral utgör be-ståndsdelar av fastigheten.

Efter att 1969 års gruvrättsutredning uttryckt åsikten att frågan om vem som ska ses som ägare till de i jorden liggande mineralerna endast var av teoretiskt intresse, dröjde det 30 år innan frågan om äganderätten till mineralerna återigen, i lagstiftningssammanhang, blev fö-remål för en mer ingående diskussion. I och med att betänkandet Minerallagen, markägarna

och miljön i oktober år 2000 överlämnades till regeringen kom frågan återigen i fokus.381Däri anförs bland annat att det knappast torde ”råda någon tvekan om att enligt svensk rätt, all den materia som finns på fastigheten och som inte tillförts fastigheten av någon annan än denne, med några få speciella undantag också tillhör fastighetsägaren.”382I ett annat sammanhang där utredningen diskuterar rätten till koncessionsmaterial anförs ”[a]tt en fastighet enligt svensk rätt omfattar inte endast den markyta och de vattenområden som ligger inom dess gränser utan i princip även det som finns under jordytan torde vara ostridigt.”³⁸³Som stöd för sin slutsats anför utredningen bland annat att redan frånvaron av ett undantag för koncess-ionsmaterial i reglerna som definierar vad som är fast egendom, måste utgöra en presumtion för att mineral som finns på fastigheten tillhör markägaren. Utredningen går därefter över till att diskutera alternativen till att mineralerna ska anses tillhöra fastighetsägarna. Ett av dessa alternativ är att mineralerna måste ses som herrelösa. Ett argument för att mineralerna ska betraktas som herrelösa är att det rent faktiskt inte är möjligt för fastighetsägaren att utvinna malmen. Det skulle därmed vara möjligt för upptäckaren att genom ockupation göra ett laga fång till mineralen. Mot detta synsätt anförde utredningen att det inte är en självklarhet att fastighetsägare saknar möjlighet att utvinna mineral. Skulle till exempel fastigheten ägas av ett gruvbolag torde det vara förenat med vissa svårigheter att på ett övertygande sätt hävda att denne saknar förutsättningar för att utvinna mineralen. Det är också, enligt utredningen, ”svårt att se varför just koncessionsmaterial skulle utgöra herrelös egendom, medan den som vill ta i anspråk t ex exempelvis en vacker och värdefull granitsort på annans fastighet säkert inte kan åberopa samma princip, utan måste komma överens med fastighetens ägare innan han kan bryta graniten.”384En annan omständighet som kan anföras som stöd för att mineralerna ska betraktas som herrelösa är att fastighetsägaren inte själv känner till fyndigheten. Mot detta synsätt kan invändas att minerallagen inte gör någon skillnad mellan rätten till de mineral som

378SOU 1986:53 s. 133.

379Prop. 1988/89: 92.

380Prop. 1988/89:92 s. 45.

381I direktiven till utredningen uttyck explicit att så kallade jordägarmineral ”ägs och disponeras av markägarna” (Dir. 1999:11 s. 1).

382SOU 2000:89 s. 135. Uttalandet har kritiserats av Ödberg som varken anser att frågan om vem som äger mar-kens beståndsdelar eller frågan om dessa över huvud taget kan vara föremål för äganderätt är besvarad i svensk rätt. Däremot menar Ödberg att det kan vara en mer eller mindre utbredd rättspolitisk uppfattning att alla be-ståndsdelar ägs av fastighetens ägare (Ödberg (2004) s. 231, not 336).

383SOU 2000:89 s. 195.

fastighetsägaren känner till och de han inte känner till. Det lagtekniska utförandet talar alltså enligt utredningen mot att lagstiftningen bygger på ett synsätt där mineralerna initialt inte ägs av någon.385

Det andra alternativet avseende äganderätten till mineral är att dessa skulle ägas av staten. Mot detta alternativ kan emellertid enligt utredningen anföras att något sådant ställningsta-gande aldrig varit explicit i svensk lag.³⁸⁶Sammanfattningsvis menar utredningen att det inte går att finna några goda skäl till varför koncessionsmaterial, i likhet med markens övriga be-ståndsdelar, inte ska betraktas som del av fastigheten och därmed som fastighetsägarens egen-dom.387

2002 års arbetsgrupp skriver inledningsvis under avsnittet om ersättning till fastighetsägare med mera att ”[ä]ganderätten till fast egendom anses enligt huvudregeln omfatta allt vad till jorden hör, om det inte enligt lag görs inskränkningar. Visserligen gör, såsom utredningen har funnit, staten inte anspråk på någon äganderätt till mineralfyndigheter inom enskilt ägda fas-tigheter”, men ”[i] fråga om koncessionsmaterial har dock fastighetsägarens rådighet över mineraltillgångarna sedan lång tid tillbaka varit inskränkt. Från tid till annan har frågan ställts om minerallagens reglering ska ses som en inskränkning av fastighetsägarens äganderätt till förmån för koncessionshavaren eller om den utgör en offentligrättslig begränsning av ägande-rätten i sig.388 Oavsett hur det förhåller sig härmed innefattar fastighetsägarens rätt inte utan vidare en befogenhet att tillgodogöra sig koncessionsmaterial.”389

Mot bakgrund av det ovan anförda och även i beaktande av vad arbetsgruppen kom fram till gällande fastigheters vertikala sträckning, menar gruppen att frågan om äganderätten till fyndigheter av koncessionsmaterial måste betraktas som oklar.³⁹⁰Frågan är också, enligt ar-betsgruppen, ”främst av teoretiskt intresse eftersom fastighetsägarens rådighet över koncess-ionsmaterial under överskådlig tid har varit inskränkt.”391

Även om arbetsgruppen sålunda uttrycker att frågan om äganderätten till just mineral måste betraktas som oklar tycks utredningens resonemang bygga på en acceptans av uppfattningen att jordens beståndsdelar i princip är en del av den fasta egendomen.

3.4.2 Uppfattningar i litteraturen

Björling skriver i sin civilrättsbok att han anser det som ”själfklart” att jordens beståndsdelar, såsom mylla, sand, sten, lera med mera, inte ska betraktas som särskilda saker utan tillhör jordägarens fasta egendom.392Även Sjögren är av uppfattningen att beståndsdelar av jorden såsom ”torv, lera, grus etc.” ingår i den fasta egendomen och att lagstiftaren förmodligen an-sett det vara onödigt att lagstifta om detta.³⁹³

385SOU 2000:89 s. 196.

386SOU 2000:89 s. 196-197.

387SOU 2000:89 s. 197. Vid remissbehandlingen ifrågasatte många remissinstanser utredningens slutsatser kring äganderättsfrågan (Ds 2002:65 s. 86-88).

388Skillnaden mellan dessa båda betraktelsesätt skulle, enligt min tolkning, vara att i det förra fallet ligger ägan-derätten till mineralerna hos fastighetsägaren fram till dess att någon beviljas koncession och utvinner mineralen, medan i det senare fallet äganderätten till fastigheten aldrig innefattar en äganderätt till mineralerna. Eftersom fastighetsägaren enligt gällande minerallagstiftning har rätt att utan tillstånd ta koncessionspliktigt mineral torde denna rätt grunda sig på fastighetsägarens äganderätt till dessa. Jag antar vidare att fastighetsägaren inte heller kan dömas för åverkan enligt 12 kap. 2 § brottsbalken om han tillägnar sig koncessionspliktigt mineral (Se utta-lande av 1 LU 1938:24 s. 42). 389Ds 2002:65 s. 88. 390Ds 2002:65 s. 88. 391Ds 2002:65 s. 89. 392Björling (1910) s. 36. 393Sjögren (1913) s. 35.

Ekeberg och Benckert menar att även utan ett uttryckligt stadgande därom är det klart att ett föremåls beståndsdelar inbegrips i själva föremålet och att beståndsdelarna därmed utgör antingen fast- eller lös egendom ”allt eftersom själva föremålet är fastighet eller lös sak. Grus, lera, sten och torv inbegripas sålunda naturligtvis i fastigheten”.394Även om det inte uttrycks explicit framgår det således att författarna anser att äganderätten till fastigheten även omfattar fastighetens beståndsdelar.³⁹⁵Ekeberg och Benckert skriver vidare att deras principiella syn på beståndsdelar även gäller mineralfyndigheter varför en mineralfyndighet på en fastighet ska betraktas som en beståndsdel av fastigheten.396

Prawitz anser att äganderätten till fastigheten även omfattar den fasta materia som finns inom det utrymme som sträcker sig ner till jordens medelpunkt med undantag för ”sådan ma-teria, som på särskild rättsgrund tillhör annan eller utgör ingens eller alls egendom”.³⁹⁷Vad Prawitz menar med materia som ”utgör ingens eller allas egendom” är dock oklart.

Undén tycks som ovan anförts anse att i fastigheten ingår även jordens beståndsdelar varav mineraler är en.398Westerlind skriver att ”också vad som finns under själva jordytan innefat-tas i begreppet jord och utgör en del av den fasta egendomen” (min kursivering).399Därefter tillägger han explicit att detta gäller bland annat för ”gruvfyndigheter”.⁴⁰⁰Även Michanek är av uppfattningen att jordens beståndsdelar ingår i den fasta egendomen under förutsättning att de har en fast anknytning till marken. Enligt Michanek medför kravet på fast anknytning till marken att till exempel vatten inte är att anse som beståndsdel av jorden och därmed inte hel-ler som en del av den fasta egendomen.401

Beckman m.fl. anser i princip att det som finns under jordytan ingår i begreppet jord och är en del av den fasta egendomen. Enligt författarna gäller som utgångspunkt detta också för gruvfyndigheter, men dessa förlorar sin karaktär som beståndsdel av jorden om de blir före-mål för särskilt besittningstagande.402 Författarna redogör dock inte för när de anser att en gruvfyndighet är föremål för ett särskilt besittningstagande.403

3.4.3 Praxis

I det numera välkända så kallade Skattefjällsmålet hade Högsta domstolen bland annat att ta ställning till vem av staten och samerna som skulle anses som ägare till de så kallade skatte-fjällen i norra Jämtland.404Högsta domstolen fann vid sin prövning att staten var att betrakta som ägare till marken genom 1683 års kungliga påbud405.406Intressant för detta arbetes del är vad Högsta domstolen därefter anför angående samernas rätt att nyttja fastighetens naturresur-ser. I fråga om till exempel rätten till grustäkt skriver Högsta domstolen att ”[u]tgångspunkten för bedömningen av denna fråga måste nu liksom tidigare (9.2) bli att rätt till naturtillgångar

394Ekeberg/Benckert (1944) s. 18.

395Vid ett tillfälle skriver författarna att ”[j]orden såsom föremål för äganderätt är uppdelad i särskilda fastighet-er” och vid ett annat att ”[r]ätt att tillgodogöra sig dylika beståndsdelar kan naturligtvis tillkomma en annan än fastighetens ägare” (Ekeberg/Benckert (1944) s. 17-18).

396Ekeberg/Benckert (1944) s. 18. 397Prawitz (1954) s. 308. 398Undén (1969) s. 30. 399Westerlind (1971) s. 50. 400Westerlind (1971) s. 50. 401Michanek (1990) s. 468.

402Kritik mot denna åsikt har framförts från flera håll. Se avsnitt 3.4.1.

403Beckman m.fl. (2007) s. 15.

404NJA 1981 s. 1.

405Påbudet som utfärdades av Karl den XI innehöll en proklamation om att ägor som låg ”obygde” fjärran från ägoskillnader och byggdelag höra överheten och Sveriges krona till och ingen annan.

av detta slag anses tillkomma fastighetsägaren, om inte annat framgår.”407Högsta domstolens sätt att uttrycka sig ger stöd för uppfattningen att jordens beståndsdelar i princip tillhör fastig-hetsägaren om annat inte framgår.