Rätten att ta naturprodukter

Utöver de rättigheter för vilka ovan redogjorts anses allemansrätten också innehålla en rätt för envar att tillgodogöra sig vissa beståndsdelar av andras fastigheter. I detta fall är det 12 kap. 2 § 2 stycket brottsbalken som utgör den främsta källan för vilka beståndsdelar som det är tillå-tet att ta från annans fastighet.

Den som i skog eller mark olovligen tager växande träd eller gräs eller, av växande träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda eller ock vindfälle, sten, grus, torv eller annat sådant, som ej är berett till bruk, dömes för åverkan, om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter är att anse som ringa.

Den funktion som 12 kap. 2 § 2 stycket brottsbalken numera fyller är naturligtvis att straffbe-lägga de däri beskrivna gärningarna, men även att klargöra vilka naturprodukter det är tillåtet att ta från annans fastighet. Eftersom till exempel svamp och bär inte är uppräknade är det

654Bengtsson (2010) s. 151.

655Bengtsson (1983) s. 93. Se även Bengtsson (2015) s. 152 och Holmquist m.fl. (2002) s. 8:73.

således tillåtet att plocka och tillgodogöra sig dessa. Då dessa gärningar inte bara är fria från straffansvar utan helt lovliga i den mening att de inte heller medför skadeståndsskyldighet anses lagrummet motsatsvis ge uttryck för vilka naturprodukter som med stöd i allemansrätten kan tas från annans fastighet.657

Innan någon tagit dem är de dock antingen tillbehör till fastighet eller beståndsdelar av själva fastigheten och således fastighetsägarens egendom.⁶⁵⁸Trots detta kan alltså fastighetsä-garen inte förhindra utomstående från att ta dessa naturprodukter. En fråga som anknyter till detta är hur allemansrätten ska betraktas; som en rättighet eller bara som en möjlighet för all-mänheten att nyttja annans mark så länge inte fastighetsägaren hindrar nyttjandet?659

För den som eftersöker mineral bereder den aktuella lagstiftningen vissa problem. Bland de naturalster som omnämns i 12 kap. 2 § 2 stycket brottsbalken och som alltså inte omfattas av allemansrätten ingår sten och grus. Enligt regeln är det således förbjudet att ta de naturproduk-ter som är av intresse för den som efnaturproduk-tersöker mineral. Föregångaren till brottsbalken, 1864 års strafflag, innehöll visserligen också en regel motsvarande den som nu återfinns i 12 kap. 2 § 2 stycket brottsbalken, men i denna ingick inte sten och grus i den ursprungliga uppräkningen. Genom en lagändring år 1948 kom sten och grus att tillföras katalogen över naturprodukter vilka det är förbjudet för envar att tillgodogöra sig. Skälet till att sten och grus togs med i upp-räkningen var att det enligt praxis redan var förbjudna att tillägna sig dessa naturprodukter.660

Frågan är således om det enligt gällande lagstiftning är möjligt att förebringa erforderlig ut-redning för den som avser att ansöka om undersökningstillstånd i de fall utut-redningsskyldig- utredningsskyldig-hetens fullgörande inte kan ske på annat sätt än genom provtagning?

Östen Undén anser att det trots regelns avfattning finns utrymme för var och en att ”fritt tillägna sig stenar o.d. av ringa eller intet värde”.661Som stöd för sin slutsats hänvisar Undén till att 1938 års gruvlag som han skriver ”uppenbarligen förutsätter en rätt för envar att under-söka och medföra sten- och mineralprover.”662Undén hänvisar också till ett utredningsförlag rörande förmögenhetsbrott upprättat år 1920 av Johan C.W. Thyrén.663Av Thyrens förslag till lagtexten framgår att utredningen visserligen anser att tillgrepp av såväl sten och grus som mineraler som utgångspunkt ska vara kriminaliserat, men inte i de fall då det tillgripnas värde är ringa och ingen skada heller uppstått.664Frågan är dock vilken vikt som bör tillmätas upp-fattningen då förslaget inte resulterade i någon ny lagstiftning och varken lagtexten i brotts-balkens ursprungliga lydelse eller yngre förarbeten till lagen stödjer uppfattningen. Skrivning-en kan dock kanske ses som Skrivning-en indikation på vilkSkrivning-en dSkrivning-en rättspolitiska uppfattningSkrivning-en i frågan var i början på 1900-talet.

Även Bertil Bengtsson anser att ”de helt bagatellartade tillgreppen av produkter som avses i 12 kap. 2 §” många gånger bör anses som tillåtna då det enligt honom är ”föga rimligt att kriminalisera tillgrepp som saknar betydelse för markägaren.”665Vad gäller de naturprodukter som är av intresse för den som eftersöker mineral, sten och grus, tycks Bengtsson ansluta sig

657Holmquist m.fl. (2002) s. 8:73 och 12:12.

658Bengtsson (2010) s. 153. Av annan uppfattning är dock Undén som menar att fastighetsägaren bara äger de naturalster vars tillägnande är belagt med straff. Se Undén (1995) s. 74-75. Möjligen kan Undéns ståndpunkt i frågan vara en följd av hans syn på hur äganderättens innehåll avgränsas.

659För frågans behandling se Bengtsson (2010) s. 146-148. För frågan om allemansrättens rättsliga kategorise-ring se Bengtsson (1985) s. 425-453.

660Prop. 1948:80 s. 310.

661Undén (1995) s. 77.

662Undén (1995) s. 77.

663Förberedande utkast till strafflag III.

664Förberedande utkast till strafflag III s. 4-5 och 137-138.

till Undéns uppfattning och möjligen också till dennes skäl för sin uppfattning. Bengtsson framhåller också vikten av att i dessa sammanhang beakta eventuella urskiljbara sedvanor på området.666Att ta med sig lite grus eller någon enstaka sten kanske i dag kan anses stå i över-ensstämmelse med sedvanan. Det torde i vart fall inte vara ovanligt att enskilda på annans mark tar med sig till exempel enstaka vackra stenar utan att för den skull vare sig den enskilde eller markägaren anser att något fel begåtts.

I 1983 års betänkande av förmögenhetsbrottsutredningen anförs att 12 kap. 2 § andra stycket inte längre kan göra anspråk på att tolkas bokstavligt eftersom lydelsen har ett mycket gammalt ursprung och därför ger uttryck för andra samhällsförhållanden än de som råder i dag. Därefter skriver utredningen, med hänvisning till Bengtsson, att helt bagatellartade till-grepp av bland annat sten inte torde anses brottsliga. Utredningen lyfter även fram argumentet att gruvlagstiftningen förutsätter en allmän rätt att ta mineralprover.667

Även Nils Jareborg ägnar frågan om tolkningen av 12 kap. 2 § andra stycket brottsbalken viss uppmärksamhet. Också Jareborg är av uppfattningen att lagrummet inte kan tolkas bok-stavligt eftersom lydelsen speglar svunna tider och samhällsförhållanden. Därefter konstaterar han, utan reservationer, att mindre tillgrepp av bland annat sten och grus inte är att anse som brottsliga. Även Jareborg framhåller uppfattningen att gruvlagstiftningen förutsätter en möj-lighet för var och en att ta prover.668

Frågan om vilka rättsliga förutsättningar den som eftersöker mineral har att förhålla sig till är inte ett ämne som diskuterats särskilt ofta i gruvrättsliga motiv. Betänkandet Minerallagen,

markägarna och miljön är ett av de få förarbeten där frågan avhandlats. Utredningen

konstate-rar att eftersom lydelsen av 12 kap. 2 § andra stycket brottsbalken är oförenlig med gruvlag-stiftningens utgångspunkt ”har det gjorts gällande att bestämmelsen inte får tolkas efter sin ordalydelse” och att det skulle vara tillåtet att ”ta med sig mindre stenar och liknande av litet eller ringa värde”.669Utredningen gör vidare gällande att bestämmelsen i praxis också har tillämpats på detta sätt, men att det fortfarande måste anses osäkert hur långt prospektörens befogenheter sträcker sig.⁶⁷⁰

På grund av osäkerheten i rättsläget och då utredningen också upplever osäkerheten som besvärande föreslår de i sitt betänkande att det i minerallagen ska införas en regel om efter-sökning. Enligt utredningen bör det av regeln klart framgå ”att blockletning och ytnära mo-ränprovtagning i syfte att eftersöka mineral får ske på annans fastighet, under förutsättning att åtgärderna inte kan medföra någon beaktansvärd skada eller olägenhet för fastighetsägaren eller att skada uppstår på natur- eller kulturmiljön”.⁶⁷¹ Enligt utredningen ska det ”således vara tillåtet för prospektören att knacka loss en del av ett stenblock för att skapa en färsk brot-tyta, att med spade gräva upp en mindre mängd torv eller grus och att medföra en liten mängd sten, torv eller grus från fastigheten för närmare studium och analys”.672Utredningens sätt att resonera ger nästan intryck av att de ansåg att de ovan beskrivna åtgärderna redan då kunde anses förenliga med rättspraxis. Konstateras kan dock att utredningens förslag ännu inte

666Bengtsson (1966) s. 104. I yngre verk av Bengtsson tycks han än säkrare på sin sak vad gäller sten. I tionde upplagan av speciell fastighetsrätt på sidan 153 skriver han helt utan reservation att ”[m]indre stenar kan man också ta med sig.”

667SOU 1983:50 s. 149-150 och s. 154. 668Jareborg (1986) s. 46-47. 669SOU 2000:89 s. 190. 670SOU 2000:89 s. 190. 671SOU 2000:89 s. 232. 672SOU 2000:89 s. 232-233.

sammats av lagstiftaren och att gränsen mellan eftersökning och undersökning i alla fall inte klargjorts genom lagstiftning.

Vilken den praxis är som enligt utredningen tillåter tillgrepp av mindre stenar och liknande är dock inte heller helt klart. Troligen avses i alla fall NJA 1986 s. 637, till vilket utredningen i en tidigare not hänvisat till. Fråga var i fallet om bland annat vitlav var att anse som en na-turprodukt vilken kräver markägarens tillstånd för att få ta. Av Högsta domstolens domskäl framgår att alla alster som räknas upp i 12 kap. 2 § andra stycket brottsbalken har det gemen-samt att de vid bestämmelsens tillkomst representerade ett ekonomiskt värde för markägaren. I dag torde många av de uppräknade naturprodukterna sakna egentligt ekonomiskt värde.673

Högsta domstolen framhåller vidare att graden av exploaterbarhet också bör tillmätas bety-delse vid gränsdragningen mellan naturprodukter som inte får tas olovligen och de som får plockas av envar. Eftersom vitlaven på kort tid kan hopsamlas i stora mängder med stor eko-nomisk vinning framstår det enligt Högsta domstolen som ”befogat att anse vitlav vara en naturprodukt som inte får tas utan markägarens tillåtelse.”674 Till detta tilläggs dock att ”[l]iksom det inte rimligen kan medföra ansvar att i skog och mark ta exempelvis enstaka

stenar eller gräs i obetydlig mängd får plockande av vitlav i ringa omfattning anses vara

straf-fritt” (min kursivering).⁶⁷⁵

Också den omständigheten att det i 8 kap. 11 § brottsbalken uttrycks ett förbud mot intrång i annans besittning av fastighet, bland annat genom grävning, skulle kunna vara av betydelse för prospektörens möjligheter att ta sten- och grusprover. Även i detta sammanhang torde ingrepp av mer bagatellartad karaktär anses tillåtna.⁶⁷⁶Bland annat borde viss grävning anses tillåten i samband med exempelvis tältning.⁶⁷⁷Någon generell rätt att gräva på annans fastig-het torde dock inte följa av allemansrätten. Den som med hjälp av till exempel metallsökare lokaliserar metallföremål under markytan anses inte ha rätt att gräva upp föremålet när det ligger på annans mark.678När det gäller grävning tycks det alltså vara så att allemansrätten tillåter viss grävning i markytan, men inte att gräva upp någonting som är dolt under marky-tan. Det tycks vidare rimligt att den grävning som sker som ett naturligt komplement till en enligt allemansrätten tillåten verksamhet, till exempel tältning, bedöms på ett annat sätt/mildare än den grävning som sker utan sådan koppling.

Frågan är dock om det finns anledning att se annorlunda på situationer där den som efter-söker mineral tar delar av större stenar, till exempel genom att hacka loss en bit, och därmed lämnar efter sig ett sår i naturen. I en av SGU utgiven skrift hävdas att det med stöd av alle-mansrätten är tillåtet att ta upp till knytnävsstora prov ur hällar eller block.⁶⁷⁹Uppfattningen delas dock inte av Naturvårdsverket som menar att det varken är tillåtet att knacka loss sten ur berg eller att hugga i berghällar.680Då SGU inte anför något rättsligt stöd för sin uppfattning och då uppfattningen inte heller tycks vara utbredd finns det skäl att ifrågasätta om uppfatt-ningen kan anses vara förenlig med gällande rätt.

673Av äldre praxis framgår också att avgörande för bedömningarna synes ha varit om naturprodukterna haft ett nämnvärt ekonomiskt värde. Se SvJT 1924 rf s. 25 och 42.

674NJA 1986 s. 637.

675NJA 1986 s. 637. Se även Åslund (2008) s. 232.

676Jareborg (1986) s. 120.

677Bengtsson (1983) s. 109.

678SOU 2012:37 s. 233.

679SGU (2009) s. 31.

680Se Naturvårdsverket Internet, http://www.naturvardsverket.se/Var-natur/Allemansratten/Det-har-galler/Plocka-blommor-bar-svamp/. Hämtad 20151214.