Minerallagstiftningen under 1700-talet: från regalrätt till lagstiftning grundad på pars fundi och

Bergsbruket blev med tiden en allt viktigare inkomstkälla för staten. Detta medförde ett ökat statligt intresse av att nya mineralfyndigheter upptäcktes och att befintliga fyndigheter bearbe-tades. Paradoxalt nog kom detta med tiden att innebära att statens regalrättsanspråk dämpades. Orsaken härtill var att det för ägare av framförallt skattejord många gånger var mest förmån-ligt att försöka dölja eventuella mineralfyndigheter på sin mark. En starkt hävdad regalrätt motverkade därför statens intresse av att mineraler upptäcktes och att bearbetning skedde i så stor omfattning som möjligt.

Efter det karolinska enväldets fall uppstod en stark reaktion mot den tidigare uppfattningen om gruvregalets innehåll och verkningar. Följden av denna reaktion har ibland kallats ”bergs-brukets friförklaring” och fick sitt rättsliga uttryck i 1723 års förordning beträffande utvinning av vissa mineral.75I ingressen till den nya förordningen lanserades en ny innebörd av

69Digman (1953) s. 15.

70Digman (1953) s. 26. Se även Rabenius (1863) s. 15.

71Almquist (1930) s. 13-16. och Eberstein/Ljungman (1954) s. 184.

72Digman (1953) s. 16.

73SOU 1924: 16 s. 290.

74Digman (1953) s. 16. Se även Kjellberg (1909) s. 3.

75Eberstein/Ljungman (1954) s. 183. Se även Stiernström (1886) s. 8 och Rabenius (1863) s. 16. Förordningen utarbetades inom bergskollegium som var ett centralt ämbetsverk som under åren 1637 till 1649 gick under namnet Generalbergsamtet. Bergskollegium uppgift var att leda och kontrollera gruvnäringen och

metallföräd-pet regal som en eftergift för den kritik som riktats mot dess tidigare innehåll och verkningar. Av ingressen framgår bland annat att vissa jordägare tidigare hade ”låtit sig afskräcka ifrån dylika underjordiska Skatters uptäckande, af then inbilningen och fruktan, at theres egendom och ägor, hwarest sådant kunde finnas, skulle på något sätt göras them osäkra, eller gå them ifrån, i anledning af the orden uti 1649 års Jernbergs-Ordnings 4 §, at alla Grufwor af hwad slags Malm och Metall the hälst äro, skola räknas och hållas för Cronones Regale.”⁷⁶Följden av detta blev således att lagstiftaren i förordningen lanserade en ny definition av regalrätten som innebar att staten inte längre gjorde några äganderättsanspråk gällande till gruvor belägna på skatte- och frälsejord.77Allmänningsgruvorna ansågs fortfarande ägda av staten, men nu inte grundat på någon regalrätt utan på urminnes hävd.⁷⁸Att staten vid tiden för utfärdandet av 1723 års förordning i praktiken inte längre drev bergsbruk för egen räkning kan ha varit en omständighet som gjorde det lättare för staten att ge upp sina tidigare anspråk.79

Det som återstod av regalrätten enligt den nya definitionen var statens möjlighet att låta nå-gon annan än jordägaren bearbeta en fyndighet som jordägaren försökt ”fördölja och nertysta” eller inte ville ”uppbringa och bearbeta.”80Eftersom regalrätten i och med 1723 års nings ikraftträdande kan sägas ha upphört, i alla fall i ovan beskriven mening, brukar förord-ningen anses utgöra en milstolpe i vår gruvlagstiftnings utveckling.⁸¹

De flesta menar också att lagstiftaren genom införandet av 1723 års förordning övergav förläningsteorin som rättslig grund för gruvlagstiftningen. Förordningen byggde istället på en blandning av pars fundi-teorin och de nya tankar som lanserats i lagstiftningen under 1600-talet vilka innebar att jordägaren gavs full frihet att själv utvinna och bearbeta mineral som han upptäckt på sin mark.⁸²Om jordägaren själv inte ville bearbeta en fyndighet eller om han försökte dölja densamma kunde emellertid staten genom bergskollegium upplåta rätten till en utomstående.83Denna möjlighet för staten var alltså ett utflöde av den genom förordningen reformerade regalrätten. Vidare reglerade förordningen också situationen att en fyndighet upptäckts av någon annan än jordägaren. I dessa fall skulle upphittaren, oavsett om det var fråga om frälse-, skatte- eller kronojord, ges hittelön vilken vanligen bestod i en eller flera förgyllda silverbägare. Visade det sig sedan också att fyndigheten var brytvärd kunde

lingen. Bergskollegium lades ner år 1857 och dess kvarvarande arbetsuppgifter överfördes till kommerskolle-gium.

76Ingressen till 1723 års kongl. Maj:ts Placat och Förordning.

77Almquist (1930) s. 16. 1723 års förordnings betydelse för tolkningen av regalrätten har varit föremål för flera författares uppmärksamhet. Hammarskjöld menar att i och med 1723 års förordning upphörde regalrätten i egentlig mening (Hammarskjöld (1891) s. 51). Rabenius ansåg å sin sida att staten genom förordningen ”förkla-rat sin regalrätt betyda, icke någon rätt för henne att bearbeta en uppfunnen mineralanledning, utan blott att mi-neralerna voro undandragna jordägarens uteslutande disposition och kunde upplåtas till bearbetande åt den, som i behörig ordning gjorde sig berättigad” (Rabenius (1863) s. 17). Carlberg gjorde dock en helt annan tolkning och menade att ordet regale i 1723 års förordning inte innebär något annat än att ”en Frälse- eller Skatteman erhöll försäkran om att ej blifva trängd ifrån sin egendom i händelse något Metall- samt Mineralstreck och nyttiga bergarter på hans frälse- eller skatteägor upptäcktes, äfvensom att, om han sjelv angaf något fynd och icke förteg eller fördolde detsamma, skulle han odrefven få nyttja, bruka och behålla detsamma.” (Carlberg (1879 s. 525).

78Almqvist (1930) s. 16.

79SOU 1927: 14 s. 96.

80Eberstein/Ljungman (1954) s. 183. Se även Rabenius (1863) s. 17.

81Eberstein/Ljungman (1954) s. 183. Se dock SOU 1927:14 s. 96 där utredarna tycks mena att det varken av 1723 års förordning eller av andra omständigheter går finna stöd för att den allmänna uppfattningen vid denna tid var att jordägaren var den verkliga ägaren till mineralen. Tvärtom menar utredarna att det finns omständigheter som pekar på att staten även efter 1723 års förordning av sin samtid betraktades som ägare till landets mineraler.

82Almquist (1930) s. 17. Det var också möjligt för jordägaren att överlåta rätten att utvinna mineral till någon utomstående.

täckaren erhålla ”en anständig och vacker vedergällning i silver eller penningar.”84 Utöver detta gavs upptäckaren rätt att delta i gruvdriften till viss del.85

För rätten att bearbeta mineralfyndigheterna var upptäckaren, oavsett om det var jordägaren eller någon utomstående, skyldig att anmäla sitt fynd till bergskollegiet som utfärdade privile-gium. Redan under senare delen av 1720-talet framstod denna ordning som mindre ändamåls-enlig och därför utbildades en praxis ändamåls-enligt vilken anmälan i stället skulle ske till bergmäs-taren som hade att utfärda mutsedel.86

De visade det sig snart att 1723 års förordning hade betydande brister. Varken förhållandet mellan jordägare och upptäckare eller förfarandet inför bergskollegium ansågs tillräckligt reglerat.⁸⁷Den 30 mars 1739 gavs därför bergskollegium i uppdrag att utarbeta ett betänkande med förslag till ny gruvförfattning. Den definitiva brytning med förläningsteorin som skett i och med 1723 års förordning och den samtidigt lanserade pars fundi-teorin gav anledning att tro att den senare teorin skulle utöva inflytande även på kommande lagstiftning på området. Så blev emellertid inte fallet. Karaktäristiskt för den följande 1700-tals lagstiftningen blev istället att upptäckarens rätt utökades på jordägarens bekostnad.

Första gången dessa tankegångar kom till uttryck i offentligt tryck var inför 1741 års ut-målsförordning. Av en återgiven diskussion mellan ledamöterna i bergskollegium och av de förslag till lagstiftning som där presenterades framgår att de utgick i från att mineralfyndig-heter bör betraktas som res nullius, det vill säga att mineralerna i jorden inte ägs av någon före upptäckt och att upptäckaren genom ockupation blir ägare till fyndet. Även om dessa tanke-gångar möjligen kunde skönjas redan i 1741 års förordning, var det först i 1757 års motsva-righet som de kom till konkret uttryck. I 1741 års förordnings nionde och tolfte paragraf tala-des för första gången om gruvägare; i enlighet med res nullius-teorin skulle ju upptäckaren betraktas som gruvägare och därmed ägare av fyndigheten. Av detta skäl blev det också vik-tigt att definiera begreppet gruva. Tidigare var begreppet gruva tämligen obestämt, närmast synonymt med malmberget eller mineralstrecket och i 1741 års förordning användes begrep-pet dels i enlighet med denna betydelse och dels i betydelsen utmål. Skälet till införandet av den nya definitionen skulle alltså kunna ha varit ett behov av att tämligen noggrant kunna avgöra till vilket område upphittaren genom utmålsläggningen erhöll äganderätt. Än tydligare kom dessa tankegångar till uttryck i ett principuttalande av bergskollegium den 24 mars år 1756, där det anförs att ”en järngruveägare, sedan utmål är honom meddelat, städse anses som Jordägare.”⁸⁸ Även i 1757 års förordning nämns gruvägare ett flertal gånger i sådana sam-manhang och ordalag att det tydligt framgår att lagstiftaren betraktar ägaren av utmålet som gruvägare.89En konsekvens av lagstiftarens och doktrinens anammande av res nullius-teorin blev att gruvor under senare delen av 1700-talet kom att betraktas som egna fastigheter till vilka upphittaren erhöll äganderätt genom bergmästarens utfärdande av mutsedel.90

84SOU 1924:16 s. 46.

85Vid fynd av guld eller salt kunde den som gjort upptäckten kräva en hälftendel, medan alla övriga fyndigheter berättigade till en fjärdedels deltagande. De övriga kvotdelarna, ½ respektive ¾, tillföll jordägaren (SOU 2000:89 s. 78).

86Almquist (1930) s. 18. Enligt tidigare gällande gruvlagstiftning ett av bergmästare utfärdat skriftligt bevis om att han beviljat en ansökan om inmutningsrätt.

87SOU 2000:89 s. 79.

88Almquist (1930) s. 27.

89Almquist (1930) s. 25-27.

90David Nehrman-Ehrenstråle antyder redan i sin år 1729 utgivna Inledning til then swenska jurisprudentiam civilem att han anser att äganderätt till mineraler kan förvärvas genom ockupation. Fastighetens gränser fastställ-des först vid utmålsläggningen och lagfart ansågs inte kunna ges för den här typen av fastighet (Almquist (1930) s. 27).

Bergskollegiums förslag vann riksdagens bifall och den 20 oktober år 1741 utfärdades för-ordningen om gruvors utmål och det mera, som till befordran av bergverkens uppkomst och drift länder. 1741 års förordning ersatte dock inte 1723 års förordning, som alltså fortsatte vara gällande. Den nya förordningen medförde dock att rättsläget i vissa delar förändrades och att en del tidigare oreglerade frågor nu gavs en rättslig lösning.⁹¹En av de viktigare ny-heterna i 1741 års förordning var den inskränkning som skedde av jordägarens rätt i förhål-lande till upptäckarens. Skälet till denna förändring var att bergskollegium ansågs sig ha fun-nit belägg för att jordägarna under det tidigare systemet förvärvat upptäckarens andel, inte för att själv bearbeta den, utan för att förhindra gruvdrift på marken. Därför föreskrevs nu att bergmästaren i mutsedeln skulle ange en sluttid då arbetet måste vara påbörjat.⁹²

Ett annat av fastighetsägare tidigare använt sätt för att förhindra gruvdrift på sin mark var att helt enkelt låta bli att svara på frågan om han ville delta i gruvarbetet tillsammans med upptäckaren. I den nya förordningen ålades därför bergmästaren att förelägga jordägaren en tidsfrist om högst tre månader inom vilken han var skyldig att uppge om han ville delta i gruvarbetet eller inte. Svarade jordägaren inte inom fristen förlorade han hela sin jordägaran-del.⁹³

En annan nyhet i 1741 års förordning var att det för första gången i bergsbrukets historia gavs relativt detaljerade föreskrifter om hur upptäckaren skulle gå till väga när han funnit mi-neral som kunde vara värd att bryta. Först skulle upptäckaren vända sig till bergmästaren som hade att fatta beslut om undersökningsarbete skulle få ske (så kallat skärpningstillstånd). Syf-tet med undersökningsarbeSyf-tet var att klarlägga fyndighetens sträckning och omfattning för att möjliggöra att ett lämpligt stort arbetsområde kunde tas i anspråk för gruvdriften. Därefter utfärdade bergmästaren mutsedel och anvisade mark för arbetet, så kallad utmålsläggning.94

Då inte heller 1757 års förordning ersatte 1723 års förordning, utan endast medförde änd-ringar och kompletteänd-ringar av denna, kom det svenska bergsbruket att från och med 1757 års förordnings ikraftträdande regleras genom tre författningar. Genom 1757 års förordning stärk-tes emellertid upphittarens rätt i förhållande till jordägaren genom att upptäckaren gavs rätt att delta i gruvdriften med lika del som fastighetsägaren.⁹⁵Denna ordning hade redan år 1740 föreslagits av en majoritet av bergskollegiums ledamöter men då inte vunnit bifall hos den lagstiftande församlingen.96Intressant att notera är också att varken 1741 års eller 1757 års förordning nämnde något om att staten skulle ha behörighet att upplåta rätt för någon utom-stående att bearbeta fyndigheten om inte jordägaren själv gjorde detta.