Tillstånd att använda metallsökare

Frågan om användande av metallsökare kan tyckas speciell men har i själva verket stor prak-tisk betydelse i prospekteringssammanhang, varför det finns anledning att närmare beröra frågan.

579Svemin, http://www.svemin.se/MediaBinaryLoader.axd?MediaArchive_FileID=c09333d8-bd89-4638-b00a-63c7c12eda0c&FileName=3_v%C3%A4gledning_prospektering.pdf. Hämtad 20151214.

580Wiking mineral AB, Geokemisk provtagning, http://wikingmineral.se/prospektering/geokemisk-provtagning/. Hämtad 20151214.

581Wiking mineral AB, http://wikingmineral.se/prospektering/geokemisk-provtagning/. Hämtad 20151214.

582Wiking mineral AB, Geokemisk provtagning, http://wikingmineral.se/prospektering/geokemisk-provtagning/. Hämtad 20151214.

583Se Wiking mineral AB diamantborrning, http://wikingmineral.se/prospektering/diamantborrning/. Hämtad 20151214. Se även Svemin (2007) s. 13.

I 18 § kulturmiljölagen uttrycks ett generellt förbud mot att utan tillstånd använda apparater som på elektronisk väg kan spåra metallföremål under markytan (metallsökare).584Från till-ståndsplikten görs i lagen bland annat undantag för riksantikvarieämbetets och viss militär-och myndighetsverksamhets användande. Som 18 § antyder kan dock tillstånd erhållas. Förut-sättningarna härför anges i 19 §. Av 20 § framgår att det är länsstyrelsen som prövar frågor om tillstånd att använda metallsökare.

Bestämmelser om bruk av metallsökare infördes år 1985 i den då gällande lag (1942:350) om fornminnen.585Syftet med bestämmelserna var att komma till rätta med den plundring och förstörelse av fornfynd som ansågs pågå, främst på Gotland.586Bestämmelserna innebar ett generellt förbud mot att utan särskilt tillstånd medföra metallsökare på fornlämningar. För Gotlands del innebar bestämmelserna dock ett förbud mot att utan tillstånd använda metallsö-kare.

Metallsökare definierades i fornminneslagen som ”apparater som kan användas för att på elektronisk väg spåra metallföremål under markytan.”587 Av motiven till lagen framgår att förbudet var avsett att gälla alla sökare med vars hjälp det på elektronisk väg går att spåra metallföremål under markytan. Kännetecknande för metallsökare är enligt propositionen en konstruktion som vanligen bygger på någon form av sändare/mottagare. Enligt propositionen behöver dock apparaterna inte vara utformade för att särskilt spåra metallföremål, det avgö-rande är att det faktiskt går att spåra dessa med hjälp av utrustningen. Det dåvaavgö-rande förbudet gällde således inte enbart sådana metallsökare som primärt var framtagna och tillverkade för så kallad skattjakt.⁵⁸⁸Förbudet träffade således även metallsökare som användes i prospekte-ringssyfte.

Lag (1942:350) om fornminnen ersattes år 1989 av bestämmelser i lag (1988:950) om kul-turminnen m.m., vilken för övrigt ännu är gällande men nu under benämningen kulturmiljöla-gen.589Bestämmelsen om förbud mot användande av metallsökare överfördes utan materiella ändringar till 2 kap. 18 § lag om kulturminnen, vilken också är den plats bestämmelsen även har i kulturmiljölagen. År 1991 utvidgades förbudet till att omfatta hela landet.⁵⁹⁰ Liksom tidigare kunde dock undantag medges i vissa situationer.⁵⁹¹I förarbetena till 1991 års föränd-ring framgår att mineralprospekteföränd-ring visserligen är en typ av verksamhet som kan beröras av förbudet, men också att det är en typ av verksamhet där dispens från förbudet kan bli aktu-ell.592Möjlighet till dispens i prospekteringssammanhang bör enligt propositionen gälla för såväl yrkesmässig som icke yrkesmässig prospektering.⁵⁹³Bedömningen bör enligt proposit-ionen bland annat grundas på vilka arkeologiska intressen som finns inom det område för

584Det är dock tillåtet att såväl inneha som att, med vissa begränsningar, medföra metallsökare.

585Prop. 1984/85:128. 586Prop. 1984/85:128 s. 1. 58715 a § lagen (1942:350) om fornminen. 588Prop. 1984/85:128 s. 22-23. 589Prop. 2012/13:96 s. 37-38. 590Prop. 1990/91:123.

591Av propositionen rörande utvidgningen av förbudet mot användande av metallsökare framgår att den definit-ion av metallsökare som föreslås i propositdefinit-ionen och vilken sedermera också intogs i lagen varit oförändrad sedan förbudet mot metallsökare infördes år 1985. Se prop. 1990/91:123 s. 17-18.

592Prop.1990/91:123 s. 15.

593I propositionen nämns explicit deltagande i de av samhället ordnade och organiserade så kallade mineraljak-terna (se prop. 1990/91:123 s. 15). Hur detta uttalande ska tolkas med avseende på andra icke yrkesmässiga prospektörer är emellertid oklart. Av det följande utskottsbetänkandet framgår dock att utskottet anser att utta-landena i propositionen, om grunderna för länsstyrelsens tillståndsprövning, är alltför begränsande och att till-stånd även borde kunna komma ifråga för utövande av fritidsintressen utan anknytning till så kallade mineraljak-ter (se KrU 30 1990/91 s. 6-7). Bakom utskottets uttalanden ställde sig sedermera också riksdagen (rskr 1990/91:294).

ket tillstånd söks. Vidare påtalas att länsstyrelsen bör vara relativt restriktiv med beviljande av dispens och att sådan endast bör lämnas ”när det av omständigheterna framgår att den sö-kande är en seriös prospektör”.594En rimlig tolkning av dessa uttalanden är att dispens som huvudregel bör meddelas seriösa prospektörer i de fall det rör sig om områden där det saknas information om förekomst av fornminnen. Propositionen anger dock inte hur dispensfrågan ska bedömas i situationer där ansökan avser områden vilka är intressanta ur arkeologisk syn-vinkel.

År 2011 fattade regeringen beslut om att tillsätta en särskild utredare med uppdrag att se över lagstiftningen och de nationella målen på kulturmiljöområdet.⁵⁹⁵Utredningen skulle bland annat se över bestämmelserna i dåvarande kulturminneslagen, nuvarande kulturmiljölagen, med an-ledning av att EU-kommissionen i ett så kallat motiverat yttrande den 30 september år 2010 hävdat att förbudet mot användningen av metallsökare i Sverige varken är nödvändigt eller pro-portionerligt för att skydda de svenska fornminnena.⁵⁹⁶Utredarens betänkande överlämnades till regeringen i juni år 2012 och i mars 2013 överlämnade regeringen till riksdagen en på utred-ningen följande proposition vars förslag till reglering gällande användning av metallsökare se-dan 1 januari år 2014 utgör gällande rätt. Av propositionen framgår att syftet med förändringar-na av lagtexten är av redaktionellt slag och att någon förändring i materiellt hänseende inte varit avsedd.⁵⁹⁷Syftet har varit att tydliggöra i vilka situationer tillstånd att använda metallsökare kan utverkas. Regleringen innebär att det även fortsättningsvis krävs tillstånd för att få använda me-tallsökare, utom i fyra särskilt angivna fall. Dispensgrunderna är två till antalet varav den första anger att tillstånd kan erhållas om syftet är att söka efter annat än fornfynd. Enligt propositionen är det dock inte den sökandes subjektiva avsikt som ska bedömas, utan bedömningen ska som sedan tidigare ”grundas bl.a. på vilka arkeologiska intressen som föreligger inom det område som tillstånd söks för (prop. 1990/91:123 s. 15)”.⁵⁹⁸Risken för att påträffa fornfynd ska således enligt propositionen tillmätas en avgörande vikt. Härefter görs dock det tillägget att en prövning av skälen för tillståndsansökan alltid ska göras i det enskilda fallet.⁵⁹⁹

Någon ytterligare vägledning i egentlig mening vad gäller frågan på vilka grunder dispens från det generella användningsförbudet bör meddelas framgår inte heller av domstolspraxis. Från Högsta förvaltningsdomstolen finns överhuvudtaget inga vägledande avgöranden.600

Riksantikvarieämbetet har i allmänna råd till 2 kap. lagen om kulturminnen m.m. diskuterat grunderna för dispens. I dessa antyds att myndigheten anser att metallsökarens ändamålsen-lighet är en viktig parameter när beslut i dispensfrågan ska tas. En metallsökare som inte är ändamålsenlig för skattletning ska därför enligt myndigheten inte utgöra hinder för till-stånd.601

Av statistik framtagen av Riksantikvarieämbetet framgår att landets länsstyrelser under 2000-talet haft att ta ställning till cirka 150-200 tillståndsärenden per år rörande rätt att an-vända metallsökare. Under åren 2009-2010 avsåg cirka 35 ansökningar per år tillstånd för sökande efter mineraler eller meteoriter. I de fall länsstyrelserna meddelat avslag, vilket var i

594Prop. 1990/91:123 s. 15. 595SOU 2012:37. 596Prop. 2012/13:96 s. 54. 597Prop. 2012/13:96 s. 86-87. 598Prop. 2012/13:96 s. 55. 599Prop. 2012/13:96 s. 55. 600SOU 2012:37 s. 217. 601Riksantikvarieämbetet (1993) s. 8.

cirka tre till sju procent av fallen, grundade sig dessa ofta på att det i det sökta området fanns fornlämningar eller att det fanns risk för att tidigare okända fornlämningar kunde finnas i om-rådet.602 Under perioden år 2000-2008 överklagades endast 16 beslut ifråga om rätt att an-vända metallsökare till länsrätt. Tre av dessa överklagades sedermera också till kammarrät-ten.⁶⁰³

Det ovan anförda torde i eftersökningssammanhang innebära att all användning av appara-ter som på elektronisk väg kan användas för att spåra metall på och under markytan kräver tillstånd av länsstyrelsen. Detta bör i sin tur innebära att i alla fall vissa av de geofysiska me-toderna som används vid eftersökning av mineral berörs av kulturmiljölagens generella förbud mot användande av metallsökare och att tillstånd därför kan behöva sökas i samband med eftersökning.

När det sedan gäller frågan om dispens från det generella förbudet tycks det som om det för länsstyrelserna varit av avgörande betydelse vid beslutsfattandet om det i området funnits kända fornlämningar eller anledning misstänka att det i området kunde finnas fornlämningar. Risken för att fornfynd skulle påträffas synes således ha varit av avgörande betydelse för om länsstyrelserna skulle meddela dispens eller inte; en tillämpning som alltså stöds av vad som uttrycks i motiven.

En omständighet som länsstyrelserna visserligen inte tycks ha hänvisat till vid sina beslut men som av Riksantikvarieämbetet framhållits som beaktansvärd är i vilken utsträckning den aktuella metallsökaren är lämplig för att leta efter fornfynd. När det gäller många av de typer av elektronisk utrustning som används vid eftersökning av mineral kan dessa knappast sägas vara ändamålsenliga för att leta efter fornfynd. Riksantikvarieämbetets förhållningssätt ligger i linje med vad som uttrycks i propositionen till de senaste ändringarna av lagtexten om att beakta omständigheter i det enskilda fallet.

Sammantaget innebär detta att det redan på eftersökningsstadiet kan finnas behov av att söka dispens från kulturmiljölagens förbud mot användande av metallsökare. Möjligheterna till dispens torde dock vara mycket goda i de fall ansökan avser ett område där utsikten att träffa på fornfynd bedöms som små, men också relativt goda inom oråden där sannolikheten för att träffa på fornfynd är större.

Dispensen i sig ger dock inte innehavaren någon befogenhet att vare sig beträda eller göra ingrepp i marken. Rätten att på något sätt förfoga över marken måste således härledas från något annat håll.