Fastighetens djuputrymme enligt gruvlagstiftningens förarbeten

Frågan om fastigheters avgränsning blir många gånger aktuell även på områden utanför jor-dabalkens tillämpningsområde. Det finns därför anledning för den som söker utreda lagstifta-rens uppfattning i frågan att söka vägledning i, framför allt, förarbetena till anknytande lag-stiftningar. Eftersom frågan om vad som är att hänföra till fast egendom före 1895 års lag saknade samlad reglering kan det tyckas icke ändamålsenligt att ta del av förarbeten till an-knytande lagstiftning av tidigare datum. Dock kan i vissa förarbeten till tidigare gruvlagstift-ningar utläsas vem utredarna ansåg inneha äganderätten till de i jorden liggande mineralerna. Bland annat skriver Bergskollegium i sitt år 1848 presenterade förslag till gruvstadga att äganderätten ”efter svensk lag aldrig sträckt sig till de under jordytan befintliga mineral-fynd.”293Detta ställningstagande skulle kunna vara följden av att utredarna inte ansåg att ut-rymmet på djupet var en del av fastigheten. Troligare är emellertid att utredarna endast ansåg att mineralerna inte ägs av markägaren. För denna tolkning talar bland annat det faktum att en majoritet av de juridiska författarna vid denna tid fortfarande var anhängare av res nullius-teorin.²⁹⁴Det torde nämligen inte ha varit så att anhängare av res nullius-teorin i allmänhet ansåg att fastigheter saknade djuputrymme. Det var i stället frånvaron av vetskap om de i marken liggande mineralfyndigheterna som enligt teorins anhängare fråntog markägaren rät-ten till fyndigherät-ten. Flera författare liknade mineralfyndigheter med nergrävda skatter vilka inte självklart var att betrakta som beståndsdelar av fastigheten.295

1920 års gruvlagssakkunniga var dock av uppfattningen att det till fastigheten också hör ett djuputrymme. De uttryckte bland annat att ”då enligt svensk rättsuppfattning äganderätten till jorden omfattar allt vad till jorden hör, i den mån ej genom positiv lag inskränkning däri gö-res, måste man enligt de sakkunnigas mening utgå från att jordägaren principiellt sett äger mineralen i jorden”.296De anförde vidare ”att jordägaren är befogad att utan föregående mutning tillgodogöra sig inmutningsbara mineral i sin jord”, men ”att han endast genom

287SOU 1966:63 s. 21. 288SOU 1950:13 s. 146. 289SOU 1996:87 s. 44-46 och 147. 290SOU 1996:87 s. 46. 291Prop. 2002/03:116 s. 25. 292Prop. 2002/03:116 s. 25. 293Almquist (1930) s. 30. 294Almquist (1930) s. 30. 295Almqvist (1930) s. 30. 296SOU 1924:16 s. 56.

mutning kan skydda sig mot att en annan genom inmutning förvärvar bättre rätt till dem”.297

De sakkunniga menade också att jordägaren hade en oinskränkt rätt att förfoga över mineral som inte kan vara föremål för inmutning.298Dessa uttalanden kan inte tolkas på annat sätt än att de gruvlagssakkunniga ansåg att till fastigheter hör ett djuputrymme som i alla fall sträcker sig till ett djup där mineraler kan anträffas.

I proposition 1938:40 med förslag till gruvlag m.m. skrev departementschefen att ”en fas-tighet omfattar ej allenast själva jordytan med de tillbehör, som omförmälas i 1895 års lag angående vad till fast egendom är att hänföra, utan jämväl – ehuru något uttryckligt lagstad-gande därom ej finnes – substantiella beståndsdelar av marken.”299Han tillade därefter att ”mineralen sålunda utgöra en del av det objekt till vilket jordäganderätten hänför sig…”.³⁰⁰ Utifrån det valda sättet att utrycka sig är det svårt att komma till någon annan uppfattning än att departementschefen, i likhet med 1920 års sakkunniga, ansåg att fastigheter även omfattar ett djuputrymme.

Frågan om fastigheters sträckning på djupet behandlades som ovan nämnts också i 1948 års skyddsrumsutredning. Utredningen fastslog inledningsvis att ”vad beträffar frågan, hur långt på djupet jordägaren har en skyddad rätt, äro uppfattningarna knappast enhetliga eller klart fixerade”.³⁰¹Enligt utredningens uppfattning sträcker sig dock jordägarens rätt ”så långt ned på djupet som jorden under markytan kan tillgodogöras.”302Rätten är dock bara skyddad mot intrång ”om jordägaren har ett intresse av ett sådant skydd”.303Utredningens sätt att uttrycka sig antyder att fastigheten, enligt utredningens uppfattning, inte sträcker sig djupare än fastig-hetsägarens befogade intresse även om det är tekniskt möjligt att tillgodogöra sig jorden under denna nivå. En kanske troligare tolkning är dock att utredningen menar att fastighetsägarens exklusiva rätt till djuputrymmet inte sträcker sig lika djupt som själva fastigheten.

Den år 1964 tillsatta fastighetsregisterutredningen skrev i sitt betänkande att en fastighet ska uppfattas som ett tredimensionellt utrymme. Såväl uppåt som nedåt torde enligt utred-ningen ”en fastighet sträcka sig så långt som erfordras med hänsyn till de befogenheter, som i olika hänseenden tillkommer markägaren.”³⁰⁴

År 2000 presenterade utredningen om minerallagen, markägarna och miljön, den så kallade Minerallagsutredningen, sitt betänkande.305Utredningens uppdrag var att utreda vissa frågor gällande äganderätten till mark och hur denna äganderätt förhåller sig bland annat till gruvnä-ringens behov.306Ett av skälen för att tillsätta utredningen tycks ha varit det ökade intresset för att söka efter mineral. I och med detta kom prospektering nu att ske i mer tätbefolkade områden än vad som tidigare varit fallet. Bland markägare uttrycktes farhågor för att gruv-verksamheten skulle komma att ändra förutsättningarna för de boende och arbetande i områ-det. Markägarna upplevde också att äganderätten som sådan inte i tillräcklig omfattning hade beaktats vid utformningen av minerallagen. Flera riksdagsmän skrev också motioner där de önskade en översyn av minerallagen då denna, enligt dessas uppfattning i sin dåvarande ly-delse inte i tillräcklig grad tillvaratog markägarnas intressen.³⁰⁷Enligt vad som anförs i

297SOU 1924:16 s. 56. 298SOU 1924:16 s. 56. 299Prop. 1938:40 s. 112. 300Prop. 1938:40 s. 112. 301SOU 1950:13 s. 146. 302SOU 1950:13 s. 146. 303SOU 1950:13 s. 146. 304SOU 1966:63 s. 21. 305SOU 2000:89. 306Dir. 1999:11. 307Dir.1999:11 s. 4.

tänkandet hör till en fastighet i princip även det som finns under jordytan. Av utredningen framgår också att eftersom fastigheter inte är avgränsade i djupled sträcker sig dessa ”ned till jordens medelpunkt”.308

Den 25 januari 2002 beslöt den socialdemokratiska regeringen att tillsätta en interdeparte-mental³⁰⁹arbetsgrupp vars uppgift var att dels närmare analysera vissa frågor som enligt rege-ringen ”inte täckts in fullständigt” genom Minerallagsutredningens betänkande och dels ytter-ligare analysera vissa av utredningens förslag som ”väckt väsentlig kritik bland remissinstan-serna”.310 Bland annat ansåg flera remissinstanser att frågan om äganderätten till mineral borde analyseras ytterligare. I december 2002 överlämnade arbetsgruppen sin rapport.311

Efter en inledande internationell utblick kom arbetsgruppen in på frågan om fastighetsägare bör vara berättigade till ersättning för det mineral som tas i anspråk genom gruvbrytning. I anslutning härtill diskuterades frågan om vem som ska anses vara ägare till de eventuella mi-neral som ligger mer eller mindre dolda under markytan på fastigheten. En enligt arbetsgrup-pen väsentlig fråga i detta sammanhang var hur långt ned i jorden fastighetsägarens rätt till fastigheten sträcker sig. Klart är, menade gruppen, att fastigheten inte endast omfattar ett visst avgränsat utrymme på markytan utan också ett utrymme ovanför och under denna. Denna rätt kan dock enligt arbetsgruppen inte ha en obegränsad sträckning i höjd- och djupled. Något stöd för denna slutsats, varken teoretiskt eller praktiskt, anfördes dock inte. Då klargörande saknas i såväl lagregler som motivuttalanden och då inte heller litteraturen ger någon tydlig bild, menar arbetsgruppen att rättsläget måste betecknas som oklart.312Eftersom frågan om fastigheters utbredning är komplicerad och berör grundläggande fastighetsrättslig lagstiftning anser sig arbetsgruppen inte heller böra lämna något förslag till lösning i frågan.

Den 21 oktober 2004 överlämnade regeringen till riksdagen en proposition om ändringar i minerallagen.313I samband med att departementschefen diskuterade frågan om mineralersätt-ning till fastighetsägare kom hon även in på frågan om äganderätten till de i marken liggande mineralerna. Inledningsvis konstaterades att frågan om fastighetsägarens rätt till fastigheten i höjd och djupled är omstridd och att det saknas lagregler som klargör rättsläget, inte heller lagförarbeten eller litteratur anses klargöra frågan. Departementschefen ansåg det emellertid klart att ”en fastighet som inte är tredimensionellt avgränsad omfattar inte bara ett visst om-råde på markytan utan också ett utrymme ovanför och ett utrymme under denna” och anförde vidare att det saknas ”hållpunkter för den närmare avgränsningen.”314Då det rör sig om en komplicerad fråga som rör grundläggande fastighetsrättslig lagstiftning ansåg regeringen ”att det inte finns tillräckliga skäl att i detta begränsade sammanhang ta ställning till denna fråga.”315

Även i förarbeten till senare ändringar i minerallagen uttrycks uppfattningen att fastigheter har ett djuputrymme.316

308SOU 2000:89 s. 195-196.

309Utredning av tjänstemän verksamma inom regeringskansliet.

310Ds 2002:65 s. 37.

311Ds 2002:65.

312Ds 2002:65 s. 88-89. De återger dock vad 1909 års lagberedning skrev i sitt förslag till jordabalk m.m. Se avsnitt 3.3.

313Prop. 2004/05:40.

314Prop. 2004/05:40 s. 61-62.

315Prop. 2004/05:40 s. 62.