Den principiella äganderätten till mineral

Vad innebär då denna äganderätt? Eller med andra ord, vilka befogenheter följer med ägande-rätten till mineral? I linje med uppfattningen om ägandeägande-rätten som negativt bestämd borde en äganderätt som innefattar mineral i princip innebära en exklusiv rätt för fastighetsägaren att tillgodogöra sig mineralen. Detta är också den uppfattning som kommer till uttryck i de flesta av de förarbeten som diskuterar frågan. Vissa förarbeten nöjer sig emellertid med att

511Se till exempel 5 kap. 2 § första stycket minerallagen som anger att fastighetsägaren är berättigad att bearbeta fyndigheter av koncessionsmaterial så länge ingen annan har koncession inom området.

512Detta i linje med den vedertagna uppfattningen om betydelsen av begreppet fast egendom som dels avseende ett konkret fysiskt objekt och dels äganderätten till detta objekt.

tera att rättsläget är oklart. Härvid kan inte bortses ifrån att de växlande ståndpunkterna avse-ende mineralens ställning torde ha i alla fall ett visst samband med den politiska utvecklingen. I den juridiska litteraturen är det en utbredd uppfattning att med innehavet av äganderätten till fast egendom följer en principiell befogenhet att tillgodogöra sig djuputrymmets bestånds-delar. Däremot menar flera av de juridiska författarna att denna rätt bara sträcker sig så djupt som fastighetsägaren kan anses ha ett befogat intresse av skydd för sin rätt, en uppfattning som för övrigt också framkommer i vissa lagförarbeten. Bland annat Undén tycks vara av uppfattningen att fastighetsägarens rådighet över fastighetens djuputrymme är inskränkt och att ägaren bara kan hindra andra från att nyttja utrymmet om han kan visa att han har ett befo-gat intresse av att utestänga andra.⁵¹³Uppfattningen att ägarens rätt bara är skyddad i de situ-ationer ägaren kan anföra godtagbara skäl för skyddet torde dock bara gälla i fastighetsrätts-liga sammanhang. Knappast någon skulle komma på idén att kräva att till exempel ägaren av en bil skulle behöva styrka ett befogat intresse till den bil han köpt för att erhålla rättsordning-ens hjälp att freda den mot andras nyttjande.

Om det är så att ägarens exklusiva rådighet inte sträcker sig djupare än till en nivå där äga-ren kan anses ha ett befogat intresse av skydd för sin rätt kan det inledningsvis anföras att en fastighetsägare normalt – åtminstone när det gäller värdefull mineral – torde ha ett sådant be-fogat intresse. I vart fall måste en bedömning av eventuellt bebe-fogat intresse göras objektivt i den meningen att den vanliga villaägaren likställs med det stora gruvbolaget. Villaägaren bör således åtnjuta skydd ned till samma nivå som gruvbolaget. Ett annat synsätt skulle kunna leda till märkliga gränsdragningar. Hur skulle till exempel situationen med en malmkropp som sträcker sig flera tusen meter ner, men vars topp ligger blottad i markytan, hanteras. Ska villaägaren i dessa situationer endast anses äga den del av malmkroppen som denne har för-måga att bearbeta? Rimligt i denna situation måste vara att villaägaren anses äga hela fyndig-heten.

Som tidigare anförts görs det varken i fastighetsrättslig eller i mineralrättslig lagstiftning något undantag för mineral, såvitt avser frågan om mineral utgör fast egendom. Inte heller innehåller 1991 års minerallag någon reglering som medför att mineral i sig ur äganderätts-synpunkt ska betraktas på något annat sätt än jordens övriga beståndsdelar. Bland annat fram-går av 5 kap. 2 § minerallagen att fastighetsägaren har rätt att utan koncession bearbeta fyn-digheter av koncessionsmaterial för sitt husbehov. Det är svårt att förstå att denna rätt skulle ha någon annan grund än just äganderätten till fastigheten. Minerallagen kan därför sägas stödja uppfattningen om mineral som pars fundi. I samma riktning talar även det förhållandet att staten inte längre gör några anspråk på den civilrättsliga äganderätten till malmfyndigheter. Att malm enligt svensk rätt i dag skulle vara att betrakta som herrelös finns det inte heller något stöd för.

Under förutsättning att mina ställningstaganden om fastigheters sträckning på djupet, den rättsliga klassificeringen av djupområdets beståndsdelar och den principiella rätten till djup-områdets beståndsdelar är riktiga, är det således motiverat att betrakta de rättigheter som mi-nerallagen under vissa omständigheter tillerkänner andra än fastighetsägaren, som

inskränk-ningar av äganderätten. Eftersom uttryckligt lagstöd saknas för mina slutsatser påstår jag inte

att de ger uttryck för gällande rätt; därtill är definitionen av begreppet gällande rätt alltför oklar och kontroversiell. Däremot anser jag att mina slutsatser har stöd i relevanta källor och

513Synsättet har bland annat kommit till utryck i ett avgörande från Askers och Sköllersta tingslags Häradsrätt (NJA 1949 s. 167). Där påstås till och med att det skulle röra sig om en allmän rättsgrundsats.

att de därmed kan sägas utgöra representativa uppfattningar av vad som bör anses utgöra gäl-lande rätt i frågan.

Som tidigare konstaterats har uppfattningen om vem som ska ses som ägare till den i mar-ken liggande mineralen växlat under åren. I senare tiders lagförarbeten uttrycks ofta att frågan bara är av teoretiskt intresse och inte behöver besvaras för att kunna ta ställning till utform-ningen av minerallagstiftutform-ningen. Detta är förvisso sant, men bara så länge diskussionen endast rör frågan om val och utformning av system för undersökning och bearbetning. När det kom-mer till exempelvis ersättningsfrågor är frågan om vem som faktiskt äger mineralen fortfa-rande intressant.