Staten flyttar fram sina positioner

1.6.1 Inledning

Knappt hade 1884 års stadga trätt i kraft förrän förslag på förändringar av dess innehåll gjor-des gällande. Det som främst föranledde kritiken var att staten alltsedan ikraftträdandet av 1855 års stadga helt saknat rätt till jordägarandel i fyndigheter på kronojord samtidigt som stora upptäckter av mineralförekomster på kronojord, främst i Norrbottens län, gjorts. Vid 1889 års riksdag väcktes därför en motion som föranledde riksdagen att i en riksdagsskrivelse hemställa om att Kungl. Maj:t skulle överväga om inte staten som jordägare, i likhet med andra jordägare, borde ges rätt att tillsammans med inmutaren delta i gruvverksamheten och även uppbära eventuell vinst.124 Av skrivelsen framgick att riksdagen genom lagändringen avsåg ge staten bättre kontroll över gruvnäringen, för att bland annat ”kommande generationer utan onödiga uppoffringar deraf få nytta.”¹²⁵Ett annat inte lika tydligt uttalat skäl var natur-ligtvis också möjligheten till stora framtida inkomster för staten.126

1.6.2 Återinförandet av en statlig jordägarandel

År 1889 gav Kungl. Maj:t kammarkollegium och kommerskollegium i uppdrag att yttra sig över innehållet i riksdagsskrivelsen. I avvaktan på dessas utlåtanden utfärdade Kungl. Maj:t den 19 augusti år 1889 en kungörelse innehållande bestämmelser som tills vidare skulle skydda kronans rätt. Av kungörelsen framgick dels att ingen utmålsläggning skulle få äga rum på odisponerad kronojord och dels att ett förbehåll skulle tas med i de mutsedlar som utfärda-des efter kungörandet, av vilket det skulle framgå att inmutaren var bunden av den rätt kronan eventuellt skulle ges genom kommande lagstiftning.¹²⁷

Kungörelsen, som var tänkt att gälla endast under en kortare tid, var i kraft ända till år 1899. Under 1890-talet presenterades visserligen flera förslag till förändringar, men inget av dem ledde till ny lagstiftning. År 1898 gavs kommerskollegium i uppdrag att utarbeta ett för-slag till förändring av dåvarande gruvstadga. Enligt direktiven skulle förför-slaget dels vara grun-dat på en jordägarandel för staten och dels på ett system där inmutaren genom att betala en i

121Skillnaden mellan ett inmutningssystem och ett koncessionssystem är att ett koncessionssystem bygger på ett beslut av en statlig myndighet som har fri prövningsrätt i fråga om val av sökande, medan inmutningssystemet innebär att upptäckaren erhåller en ovillkorlig rätt till den upptäckta fyndigheten (prop. 1938:40 s. 102).

122Ernberg (1948) s. 25-26.

123SOU 1924:16 s. 48.

124Motion 1889:49.

125Rskr 1889:78.

126SOU 1924:16 s. 48 och 291.

lag fastställd avgift till staten, så kallad avgäld, erhöll rätt att tillgodogöra sig hela fyndighet-en. Kommerskollegiums förslag innebar att inmutaren genom att till staten betala en av riks-dagen bestämd procentsats av gruvdriftens nettoavkastning, dock högst 25 procent, under 30 år erhöll nyttjanderätt till statens jordägarandel.128Högsta Domstolen avstyrkte dock förslaget då de ansåg att det föreslagna sättet för avgäldens beräkning medförde stora praktiska svårig-heter. Ärendet anmäldes i statsrådet där chefen för justitiedepartementet, statsrådet An-nerstedt, instämde i kritiken. Han föreslog i stället att avgälden skulle utgå med en viss andel av den brutna malmens värde.

En proposition byggd på Annerstedts förslag förelades 1899 års riksdag.129Det samman-satta stats- och lagutskottet tyckte dock att den föreslagna regleringen inte var tillräckligt eko-nomiskt fördelaktigt för staten och föreslog istället en kombination av ett arrende- och avgäldssystem som innebar att staten i första hand skulle arrendera ut sin andel genom ett auktionsförfarande. Om det sen visade sig att ingen ville arrendera skulle i stället inmutaren erbjudas att mot en avgäld motsvarande 1/75 av den brutna malmens värde nyttja statens an-del.130 I oktober år 1899 antog riksdagen utskottets revideringsförslag och den 20 oktober samma år utfärdades den reviderade gruvstadgan.¹³¹Samma dag utfärdades också en kungö-relse angående ”begagnande af kronans jordegareandel i grufva”, vilken innehöll detaljerade föreskrifter om hur staten skulle utbjuda sin jordägarandel på arrende.132De nya reglerna in-nebar att staten återfick sin jordägarandel på odisponerad kronojord och att om staten inte lyckades arrendera ut sin andel skulle den under en begränsad tid tillfalla inmutaren mot en i lagen fastställd avgäld.¹³³ Genom de nya författningarna upphörde 1899 års kungörelse att gälla.¹³⁴

1.6.3 Begränsad rätt till inmutning av järnmalmsfyndigheter i Norrbottens län

Redan under lagstiftningsarbetet med revideringen av 1884 års gruvstadga hade förslag förts fram som innebar att inmutningsrätten på kronojord skulle ersättas med ett koncessionssy-stem. Förespråkarna för denna förändring ville utöka statens inflytande över hur fyndigheter på kronojord utnyttjades. När det kort efter återinförandet av statens jordägarandel visade sig att inmutningssystemet gav upphov till vissa problem blev frågan om inmutningsrättens vara eller inte vara åter aktuell. Det var främst upplevda missförhållanden i Norrbotten, vilka sä-kerligen hängde samman med de nyligen gjorda stora upptäckterna av mineraler på kronojord i länet, som aktualiserat frågan. Kommerskollegium gavs därför i februari 1902 i uppdrag av Kungl. Maj:t att inhämta utlåtanden från konungens befallningshavare, landshövding Berg-ström, i Norrbottens län och bergmästaren i norra distriktet. Därefter skulle kommerskolle-gium redovisa sin syn på inmutningsrätten och dess framtid. I sitt yttrande tillstyrkte Berg-ström ett avskaffande av inmutningsrätten avseende järnmalm på såväl enskild- som krono-jord i Norrbottens län. Som skäl för sitt ställningstagande anförde han bland annat att eftersom de norrbottniska järnmalmstillgångarna inte lämpade sig för den inhemska järnhanteringen, utan var avsedda för export, förelåg vare sig något regionalt eller nationellt intresse av

128SOU 2000:89 s. 86-87.

129Prop. 1899:50 Förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884.

130Sammansatta stats- och lagutskottet 10. Se även SOU 1924:16 s. 302-303.

131Lag 1899:76 om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884. Rskr 1899:151.

1321899 års kungörelse nr. 76 om begagnande af kronans jordegareandel i grufva.

133Denna rätt för inmutaren byggde naturligtvis på att staten avstod från sin rätt att delta i tillgodogörandet av fyndigheten.

täckt och brytning av dessa malmer. Ytterligare skäl för inmutningsrättens avskaffande var, menade Bergström, det missbruk av inmutningsrätten som hade iakttagits. Bland annat var det inte ovanligt att samma person, i stället för att påbörja undersökningsarbete, år efter år mutade in samma område. Bergström tillade också att eftersom det uppstått en osund spekulation och handel med mutsedlar hände det ofta ”att betydelsefulla fyndigheter till skada för svenska intressen komme i utländska händer”.¹³⁵

Kommerskollegium delade inte Bergströms uppfattning och föreslog att systemet med in-mutning skulle behållas. De omständigheter som Bergström talat om som specifika för Norr-botten, menade kommerskollegium var vanligt förekommande i hela landet och hade varit så under lång tid. Kommerskollegium ansåg att alla dessa missförhållanden kunde undvikas med nya administrativa rutiner och förändrad lagstiftning.¹³⁶

Innan Kungl. Maj:t hunnit presentera något förslag i frågan motionerade två riksdagsmän om inmutningsförbud i Norrbottens län. Männen hade uppenbarligen tagit intryck av Berg-ströms synpunkter och föreslog att riksdagen skulle anta en lag innehållande ett inmutnings-förbud för alla utom staten gällande odisponerad kronojord i Norrbottens län.137

Det sammansatta stats- och lagutskottet tillstyrkte motionärernas förslag och därefter antog riksdagen en lag om förbud mot inmutning å kronojord i Norrbottens län. Lagen, som endast var temporär i avvaktan på definitiv lagstiftning, utfärdades den 6 juni 1902. Även om det inte kom till uttryck i utskottets skrivelse till riksdagen framgår det av de debattinlägg som gjordes i anslutning till frågans behandling att även andra synpunkter torde ha påverkat den slutliga utformningen av lagen. Vissa riksdagsmän tycktes hysa rädsla för att en alltför snabb exploa-tering skulle kunna medföra såväl inhemsk brist på malm i framtiden som sjunkande malm-priser som en följd av ett ökat utbud. En sådan prissänkning skulle enligt debattören främst gynna utländska aktörer. Ur andra inlägg kan skönjas tankegångar om att staten själv borde tillgodogöra sig de stora ekonomiska tillgångar som kronojorden i Norrbotten representerade i stället för att överlämna dessa åt enskilda.138

1.6.4 Ytterligare inskränkningar av inmutningsrätten

Trots att avsikten med 1902 års generella inmutningsförbud på kronojord i Norrbotten var att det skulle upphöra efter ett år kom förbudet att gälla ända till år 1918 då lag innefattande sär-skilda bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län tillkom. Lagen, som likt sin föregångare var provisorisk, upphävde det generella inmutningsförbudet förutom avseende järnmalm. I övrigt blev gruvstadgans inmutningsbara mineral återigen fria för inmutning med vissa inskränkningar. Orsaken till att det generella inmutningsförbudet upphävdes var den under krigsåren rådande bristen på vissa metaller. 1918 års lag prolongerades årligen fram till år 1926 då den ersattes av lag om inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län. Genom lagen återinfördes det generella inmutningsförbudet för andra än staten på odisponerad krono-jord i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län och den kom att gälla till år 1940 då den upphävdes genom den nya gruvlagens ikraftträdande.

Parallellt med de årliga förlängningarna av det provisoriska inmutningsförbudet arbetades det under 1900-talets två första decennier intensivt med att åstadkomma en permanent regle-ring avseende mineraltillgångar på kronojord i allmänhet. Ingen av de utredningar som

135SOU 1924:16 s. 302-303.

136SOU 1924:16 s. 303-304.

137SOU 1924:16 s. 304.

des under denna tid gav dock upphov till någon ny lagstiftning i frågan. År 1907 utsträcktes dock det år 1902 utfärdade tillfälliga inmutningsförbudet till att avse såväl Västerbottens som Jämtlands län.139Ytterligare steg i riktning mot ett generellt inmutningsförbud på odisponerad kronojord togs genom 1910 års lag om ändrad lydelse af 3 och 10 §§ grufvestadgan140och den senare samma år utfärdade kompletterande kungliga kungörelsen angående utläggande af vissa statsgrufvefält¹⁴¹. Genom dessa författningar inrättades för första gången så kallade statsgruvefält inom vilka inmutning hindrades i Sverige.142Initialt inrättades åtta statsgruve-fält, samtliga belägna i Norrbotten, men med tiden ökade såväl antalet fält som spridningen av dessa över landet.143