Hur är det att arbeta med dessa ärenden?

Det verkar, utifrån en del av intervjumaterialet, som om det är van- ligt att heders- problematiken finns inom socialtjänsten på ett sätt som gör att det oftast inte är lätt att utreda eller komma fram till vad som är bäst att göra. Frågan i det här avsnittet handlar om hur socialsekreterarna upplever och tycker att det är att arbeta med dessa ärenden. Jag har redan redovisat utsagor som visar att social- sekreterarna betraktar arbetet med HRV-ärendena som något som

tar tid, att det är ett väldigt pusslande, stressigt, att socialsekrete- rarna känner sig hotade. I avsnittet dessförinnan kom det också fram att socialtjänsten ibland agerar för snabbt utifrån informatio- nen de får från framför allt minderåriga flickor.

Jag vill i det här avsnittet ge mer information om olika sorters be- dömningar som socialsekreterarna gör. En intervju som liknar vad IP 3 och 7 säger tidigare, är det som IP 2 talar om i de akuta fallen:

Jag kan säga att de ärenden som vi fick från början, där skedde det så snabbt, det kom akut, vi gjorde ju ett omedelbart om- händertagande och det skulle snabbt handläggas och de skulle då hamna på skyddad placering, men jag har ju upptäckt mer och mer hur lite jag visste då och hur lite jag egentligen vet nu, hur mycket jag behöver lära mig om olika kulturer.

Akutärende är någonting som först IP 2 talar om. Tidigare var det frågan om ångest. Nu är det också en fråga om kunskap. Det ver- kar som om IP 2 gör en koppling mellan att inte veta så mycket om hedersproblematiken och att hon behöver lära sig mera om olika kulturer just för utredningsarbetet. Det kan antyda att hon tycker att något de gjorde var förhastat på grund av brist på kunskap. Kunskapsbristen kan ibland vara en orsak till att man agerar snabbt, eftersom man vill skydda någon. Men man kan fråga sig vad det är för kunskap som IP 2 saknar, eftersom socialsekreterar- na går på utbildningar som länsstyrelsen organiserar, och dessutom finns det redan ett antal handböcker, forskning, litteratur, och flera privata, frivilliga och kommunala organisationer som arbetar med frågan. Jag återkommer senare till den här frågan om kunskap. Att agera snabbt i en akut situation liknar en brandkårsutryckning. Man ska släcka elden först och sedan fråga sig vad elden berodde på, om det var en mordbrand eller inte. Att det handlar om en pa- nikåtgärd är någonting flera talar om. IP 7 säger till exempel: ”I början tror jag upplevde man nog situationen som farlig eller hot-

fullare än i andra ärenden, innan man liksom fick koll på vad det här var egentligen”.

Att uppleva situationen som farlig är en subjektiv känsla som säger att det är någonting som inte stämmer, utan att man egentligen vet vad det handlar om. Det anmärkningsvärda är att socialsekreterar- na inte kontaktar föräldrarna eftersom de inte litar på dem. Att agera snabbt utan att vara säker på vad det egentligen är frågan om, kan påverka hela utredningen, drabba flickan som man vill hjälpa, och skapa olösliga konflikter med familjen. Det är en all- varlig situation för alla de inblandade som socialsekreterarna inte verkade ta speciell hänsyn till i början.

Det finns flera exempel på socialsekreterare som reflekterar över vad de har gjort tidigare när de agerade snabbt, och som de nu tycker har varit fel agerande. IP 8 säger t.ex. så här:

Enligt mina erfarenheter ska man vara tydlig mot de här tjejer- na. Det fanns en period när det kom många och man agerade väldigt snabbt och det gjorde man i detta fall. Man har varit då- lig på att informera flickan om att du ska veta att om du står upp med den här informationen kommer det att bli så här.

IP 8 börjar med att syfta på någonting som blir problematiskt för socialsekreterarna som gör utredningsarbetet. När man agerar snabbt och minderåriga skickas till ett skyddat boende, vill de inte sällan sedan återvända till sina familjer och tar därför tillbaka vad de har sagt tidigare om HRV. ”Stå upp med informationen” är nödvändigt för att kunna dra ärendet vidare. Det IP 8 talar om handlar om utredningsarbetet och ett vittnesmål vid domstolen. Men som hon säger själv: om det är ett tydligt fall och om proble- matiken är stor, så skickar de det direkt till utredningsgruppen. Så frågan är vad IP 8 uppfattar som tydligt: ”Jag vet inte vad jag ska säga, oftast är det svåra saker. Man känner till familjen, [om] fallet upprepas, [om det finns] blåmärken, [då kan vi] polisanmäla om vi så vill. Det är väl skillnaden, det mesta är inte så tydligt och då träffar vi föräldrar”.

Det är tre faktorer som IP 8 nämner som gör ett fall tydligt: famil- jen är inskriven hos socialtjänsten, fallet upprepas, och det finns blåmärken. Sedan säger hon ”polisanmäla om vi så vill”, någon- ting det tog tid för mig att förstå. Om det är våld inblandat, varför polisanmäler inte socialtjänsten direkt eller uppmanar och stödjer flickan att polisanmäla? Hon avslutar sin mening med att det mes- ta inte är så tydligt, och fortsätter sedan på följande vis:

Man har tagit i håret och dragit till, [de] anser inte det som misshandel, att det är ok att uppfostra barnen så där. Det finns också svenskar som tycker att det inte är misshandel, misshan- del det är att bankas enligt dem. Barnaga är förbjudet, ett slag är inte ok här. Man får inte göra så. Vad ska vi göra i stället? frågar de.

Det verkar som om de fall som är otydliga har att göra med vad som definieras som barnaga och skillnaden jämfört med misshan- del.12 Hur gör socialtjänsten då? Jag var med på ett möte med förs- kare och socionomer som är specialister på frågan om våld i nära relationer, och vi skulle informera varandra om våra projekt, och vi kom in på det här temat. En erfaren socionom sa direkt ”en ör- fil, det är garanterat att man öppnar en utredning, det finns en an- mälningsplikt”. Jag menar att frågan inte är så enkel, och inter- vjumaterialet visar att socialsekreterarna våndas över denna fråga. Men vi ska inte heller glömma vår fråga: vad har detta med HRV att göra?

IP 2 har i vilket fall som helst hela skeendet klart för sig: När det kommer fram till att de är utsatta för hot, kränkningar och så framkommer det även att de blir misshandlade, och när det kommer så långt så skulle jag vilja säga att det oftast, i alla

12

I Sverige infördes lagen om barnaga 1979, och det var första landet i världen. Ett trettiotal länder har infört ett förbud efteråt. I föräldrabalken står: ”Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling”.

fall initialt, att vi gör ett omedelbart omhändertagande på hen- ne, sen kan det ju i vissa fall vara så att när länsrätten har fast- ställt det omedelbara omhändertagandet att vi kanske uppnår ett frivilligt samtycke, det har vi haft ganska nyligen här med en tydlig arbetsplan och i det specifika fallet så flyttade vi flickan till ett eget kollektiv som vi har här och gjorde en arbetsplane- ring som flickan och föräldrarna skrev under, och där vi då har sett till att pappan och mamman får, vad ska jag säga, bistånd i form av samtal.

Någonting återkommande är att när situationen är akut på grund av att våldet är med i bilden och kvinnan har blivit slagen eller misshandlad, agerar socialtjänsten snabbt med att skydda kvinnan. Tanken är att skydda kvinnan direkt. Det är viktigt att betona att i sådana fall, oavsett om det är nödvändigt eller inte, agerar flera so- cialsekreterare direkt för att skydda kvinnan, eftersom socialtjäns- ten ibland blir kritiserad för att inte agera, eller inte ta situationen på allvar. Men syftet är inte bara att skydda kvinnan, utan också att utifrån en styrkeposition förhandla med föräldrarna om det IP kallar för ett ”frivilligt samtycke”. Att använda sig av en så kraft- fullt åtgärd som ett omhändertagande, är som förhandlingsmeka- nism någonting uppseendeväckande.

Socialsekreterarna talar mycket om olika sorters kränkande be- handling, psykologiskt förtryck, hot, våld och misshandel. Det ver- kar finnas en korrelation mellan alla dessa fenomen, att kanske det ena leder till det andra. Skiljelinjen som gör att man skyddar kvin- nan verkar vara misshandel. Jag är inte helt säker på att det är på det sättet varje gång. Min uppfattning är att socialsekreterarna rent allmänt inte gör någon skillnad mellan att bli slagen eller miss- handlad. När de pratar om våldet, refererar de till misshandel och det är därför situationen blir akut: man ska skydda kvinnan först. Men det är inte heller lätt för de minderåriga flickorna att vara på ett skyddat boende. Det är väl inte alltid lätt för flickan att ta ste- get fullt ut från familjen. IP 2 igen:

Men jag ser också deras smärta när de har fått ett bra skydd. Sedan är det min erfarenhet också att oftast hur man än gör så blir det aldrig helt bra för dem, de kanske får sitt skydd och bygger upp en ny framtid och får, hoppas jag, en bra hjälp till detta i sitt nya liv men smärtan efter att ha brutit med sin familj den finns där alltid och känslan av isolering och ensamhet, så det är oerhört kluvet.

IP 2 lider av att det inte finns någon helt bra lösning. Att ge skydd kan vara berättigat, men hon menar att det är någonting som går sönder och som blir svårt att lappa ihop igen. De här ärendena skapar ångest hos nästan alla som är inblandade, som jag har be- skrivit i förra avsnittet. Och här finns en anledning till ångestska- pandet – socialsekreterarna kan inte vara säkra på att det ibland är det bästa för flickan att bli avskuren från familjen. Det kommer fram i intervjumaterialet att det finns utredare som har lämnat ifrån sig sina uppgifter eftersom de tycker att det är för komplice- rat och att de inte klarar av pressen från flickans familj. Det är svårhanterliga fall.

Att det är komplexa och slitande ärenden kan vi också läsa i föl- jande svar som kommer från IP 5: ”Det är mycket komplext, det är mycket svårt, det väcker väldigt mycket känslor och det är svårt att ha is i magen, delvis alltså att man har hört väldigt mycket från samhället vad som kan hända”. IP 5 associerar idén om att ”det är svårt att ha is i magen” med trycket från samhället att agera. Sam- hället i det här faller verkar vara både samhället i stort och samhäl- let i termer av institutionerna, eftersom det oftast är skolan som slår larm om de här fallen. ”Man har hört väldigt mycket från samhället”, visar att socialsekreterarna inte är opåverkade av vad som talas eller skrivs om heder, som jag redan har redovisat i för- sta kapitlet. Panikåtgärderna kan förstås i det här sammanhanget som att man känner att trycket att man ska agera är starkt. I nästa del av det här uttalandet breddas synen på själva problema- tiken: ”Här är de väldigt ensamma i sin problematik och de blir bara mötta av professionella, och det är egentligen inte normalt

kan man säga, [ingen] mänsklig interaktion liksom, de har inga andra att vända sig till och det blir väldigt konstigt”. Då lyfts det fram en aspekt som har att göra med dels den isolering som männi- skor med invandrarbakgrund lider av, och dels med att mötet med det svenska samhället är ett möte med de professionella i Sverige. Det finns en självreflexion i det här som är givande för att kunna tänka om problematiken i stort, samtidigt som det gör utrednings- arbetet ännu svårare men lika nödvändigt att göra på ett mera djupgående sätt. Någonting sådant kommer fram i fortsättningen i intervjun med IP 5:

Man skall jobba på många olika nivåer, först och främst tänker jag på deras livssituation, för att egentligen i en sådan familj så är alla utsatta för någonting och alla har förlorat någonting. Jag tänker mest på hur man kan hjälpa de här så att de kan oriente- ra sig och kanske kan få ett jobb och känna sig lite viktiga. Se- dan försöker jag jobba väldigt mycket utifrån vad de själva har för värderingar. Jag ställer väldigt mycket frågor tills de själva blir liksom bemötta av sig själva. Men i början kan det bli väl- digt mycket praktisk hjälp för att minska risken för våld, att försöka att alliera sig med olika familjemedlemmar på olika sätt och ha kortsiktiga avtal om att du skall lova mig att till nästa vecka skall det inte hända någonting så får vi se och prata om det.

Det är en täckande bild IP 5 ger om på vilka olika nivåer man ska behandla problematiken. Han börjar med livssituationen och lyfter fram social utsatthet för alla de inblandade. Han ser som en del av lösningen att de här människorna känner sig delaktiga i samhället. En annan del är det att han utgår ifrån deras värderingar (utan att fördöma verkar det som) och ställer frågor för att de ska ”bemötta av sig själva”. Men först av allt säger han att det är viktigt med praktisk hjälp för att minska risken för våldet, att man ska alliera sig med olika familjemedlemmar – vilket talar för att han arbetar med hela familjen – och att man ska göra kortsiktiga avtal som hjälper honom att ha ett grepp om situationen. IP 5 visar självsä- kerhet som verkar bygga på erfarenhet och kunskap. Jag ser inte i

hans uttalande någon form av ångest som i de andra fallen. Hans tillvägagångssätt går ut på att etablera en kontakt och lyssna på klienterna, inte agera för snabbt och plädera för ett omhänderta- gande.

Olika socialsekreterare gör på olika sätt. I intervjun med IP 4 framkommer också en bild av det nödvändiga i att lyssna på klien- terna för att de förutfattade meningar som finns om hedersproble- matik inte ska ta över själva utredningen. Det är ett annorlunda synsätt som IP 4 diskuterar, om vad som görs eller inte görs.

Om vi säger i det rent systemteoretiska perspektivet så skall man alltså lyssna på enskilda, på den man möter, på dennes hi- storia och på dennes beskrivning av sitt liv och det ska man göra helt blank, utan att ha förutfattade meningar men så fort man hört ordet hedersrelaterat och man träffar någon så är man full av fördomar, det är väldigt svårt att skala av sig de fördo- marna. Problemet är att man inte lyssnar på klienterna, man har det klart innan man träffar och ens sitter ner med klienten så vet man eller tycker sig tro och veta vad som skall göras från socialtjänstens sida.

IP 4 är också självsäker, men framför sin kritik mot andra social- sekreterare. Han säger man men säkerligen hänvisar han till andra kollegor som han har arbetat tillsammans med eller som han arbe- tar tillsammans med. Det finns en risk att man tror sig veta vad an- ledningen till konflikten är, och att man har en lösning till hands: hedersproblematiken reduceras till en ensidig förklaringsmodell. Det är inte alldeles ovanligt att det inom socialtjänsten finns social- sekreterare som har lösningen på klienternas problematik redan innan de har träffat dem personligen. ”Lyssna på deras historia” är en relevant mening i det här sammanhanget. Livshistorien är bak- grunden som gör att man kan sätta frågan i ett socialt samman- hang som är större än själva företeelse. Vad IP 4 pläderar för är, enligt min uppfattning, att man ska vara reflexiv, kunna förhålla sig öppet och samtidigt analyserande till vad som är vad! Det är en bra utgångspunkt, menar jag.

Det som också är intressant med IP 4-intervjun är att det finns re- flexioner kring hur det är att hitta lösningar för de här fallen. Det handlar inte om enkla lösningar, om att skydda någon helt och hål- let. Det kan vi läsa i nästa avsnitt: ”Alltså att skydda någon till 100 % riskfritt, där har de lösningen i Jordanien, för där låser de in tje- jen, där får den tjejen sitta inlåst så länge hotet föreligger. Men det är ju ingen bra lösning i sig”.

Det finns en intressant tanke i det intervjupersonen säger om att det inte är en bra lösning, och förmodligen inte heller möjligt, att skydda en person till 100 %. Det uppstår här en relevant fråga om vilka långsiktiga lösningar som är bra både för kvinnan och för de som är inblandade i gruppen. Det är en fråga som jag ska försöka besvara i diskussionsdelen.

Frågan om vad som ska göras är en ständig fråga för vissa social- arbetare som inte vill agera snabbt, eller när det inte finns klara signaler på hur situationen ser ut för kvinnan. IP 4 fortsätter med sina resonemang:

Jag pendlar, det är ett ständigt pendlande om, gör man för mycket eller gör man för lite, och det vet man aldrig för att det är själva systemet som är hotet, det är systemet som gör att människor utför liksom fysiska våldshandlingar mot andra, så det blir svårbegripligt och det här med att hotet det finns i hori- sonten, det är liksom det invanda mönstret som har gått från generation till generation och man vet liksom inte när det aktu- aliseras.

Först är det ett dilemma IP 4 framställer om att göra för mycket eller för lite. Men sedan att definiera hotet som ett systembärande fenomen bland vissa grupper ställer frågan eller frågor om att skydda kvinnan på sin spets. Hoten finns där hela tiden menar IP 4, och de kan aktiveras när som helst eftersom den överförs från en generation till en annan, menar IP 4, vilket är en väldigt statisk för- ståelse av fenomenet. Kan det verkligen vara så att det inte finns

någon motarbetande kraft, ingen som tycker annorlunda, inte ens när de befinner sig i Sverige? I det här fallet är det systemet som gör att människor gör på ett visst sätt, precis som om de inte skulle kunna ta ställning själva.

Här finns det ett skifte mellan talet om det systemteoretiska per- spektivet och att utgå ifrån att kontakten med klienten ska utgå ifrån människan, individen, som IP 4 var inne på tidigare, och talet om systemet i termer av en kultur som hänger ovanpå människor. IP 4 motsäger sig själv i sina utsagor, inte bara i det avseendet, utan också i frågan om skyddet; först säger IP 4 att det inte går att skydda en kvinna helt och hållet, och att det är svårt att veta på vilken nivå insatsen ska göras. Frågan handlar om att lägga insat- sen så nära så möjligt vad kvinnan behöver, inte göra för mycket eller tvärtom göra för lite. Bedöma situationen så rätt så möjligt. Men när IP 4 kommer in på att det handlar om hedersrelaterade system verkar det vara oundvikligt att insatsen hela tiden måste utgå ifrån att kvinnan löper en stor risk för att bli utsatt för våld. Men i så fall ska man inte tveka att skydda kvinnan direkt som i ett akutfall.

Vi ser att det är svårt att balansera eller att vara mer eller mindre säker på vilken nivå insatsen ska läggas. Åtminstone i ett par fall har socialsekreteraren tagit beslut att omhänderta, för att sedan in- vänta länsrättens beslut. I andra fall är det kvinnorna som ska skyddas som är tveksamma till att flytta från sina familjer. Social- sekreterarna som är medvetna om sådana situationer slits också, enligt min uppfattning, mellan vad som är rätt att göra. Jag har en utsaga till som också exemplifierar att flera socialsekreterare är