Vilka är de kvinnor som behöver hjälp?

I det här sammanhanget är det bra att veta lite till om vilken upp- fattning den sakkunnige har om de här tjejerna. Min fråga, efter att ha frågat om konflikten, var: vad vill de här tjejerna. Hon svarade så här: ”Det vi alla vill: göra det de vill, välja sitt liv, ha familjen runt omkring, ganska normala saker”. Här finns det inga grader som kan visa en skillnad mellan vad de själva vill, eller vad vem som helst vill. Som hon säger själv: de vill ”ganska normala saker”, som vi alla vill. Detta kan betyda för den sakkunnige att det inte är flickorna som är problemet utan deras familjer som inte låter dem göra de normala saker som alla vill. Det finns ingen skillnad heller mellan att å ena sidan välja, ha viljan, och å andra sidan ha förmå- gan att kunna utveckla sig själv och ha ett eget liv.

Men om det inte är en fråga om skyddat boende, vad är det då för hjälp de behöver? Min fråga var: vad behöver de lära sig? Hon sva- rade så här:

Om de inte har beslutat om någonting i sitt liv, [och] om de inte har pengar – [då är det] ganska grundläggande beslut. Om de är över 18 beslutar vi inte åt dem, [utan säger]: du har möjlighe- ten, det är upp till dig själv att välja. Och har [de tidigare] inte ens beslutat om vilka kläder de ska köpa, så är det mycket svå- rare än man tror.

Här börjar skymta en uppfattning som återkommer, om de här kvinnorna som maktlösa. De är inte ens vana att bestämma över vilka kläder de ska köpa, som den sakkunnige säger, även om de är över 18 år gamla. I så fall behöver de mycket hjälp för att de ska kunna klara sig själva. Men det finns skillnader i den här gruppen av klienter. Det är inte samma sak att arbeta med minderåriga kvinnor. Då behövs något annat: ”Man behöver jobba med gräns- sättning, gränser för sig själv och mot omvärlden. De har en pojk- vän. Vem är han? Han bestämmer ganska mycket och det ser de inte heller”.

Det finns olika aspekter i de här uppfattningarna. Först pratar hon om vuxna kvinnor som inte kan välja, inte ens de kläder de ska köpa. Sedan pratar hon om unga kvinnor åt vilka socialtjänsten behöver sätta gränser för deras uppträdande, någonting jag också återkommer till i intervjumaterialet. Vad de gränserna i sig själva betyder för minderåriga kvinnor är mycket viktigt att analysera längre fram, eftersom de är en del av konflikten med föräldrarna. Sedan talar hon om att när de unga kvinnorna har en pojkvän, vet de inte heller vad som är rimliga gränser att sätta; ”han bestämmer ganska mycket”.

En aspekt som jag förundrades över i nästan alla mina intervjuer var att när socialsekreterarna talade om sina klienter verkade det som om de vuxna kvinnorna inte visste mycket om livet i Sverige, inte kunde agera i grundläggande ärenden, eller inte var självstän- diga i sina val. Även när det framför allt handlar om unga kvinnor som är födda i Sverige eller kom till Sverige med sina föräldrar när de var små, verkar de ändå så hjälplösa och okunniga, enligt per- sonalens berättelser. Men de har växt upp i det svenska samhället, har varit på förskolan och skolan och har socialiserats in i det svenska samhället av dessa institutioner. Därför var jag tvungen att fråga den sakkunnige hur detta var möjligt.

Svaret kom direkt: ”Vi har misslyckat, ja! Om du tänker tillbaka när Nalin Pekgul började prata om kurdiska flickor. Hela den poli- tiska gruppen vände sig mot henne […] ingen ville lyssna”. Jag fick

ett svar som säger mycket men ändå inte. Svaret lägger ansvaret på politikerna som bestämmer över resurserna. Min fråga förhöll sig däremot till vilket ansvar de centrala institutionerna, som försko- lan, skolan och socialtjänsten, har i människornas liv. Om det är ett misslyckande på en samhällsnivå, är frågan i så fall: på vilket sätt är det ett misslyckande? Vad beror det på? Jag återkommer till den frågan flera gånger senare i texten. Vad handlar detta miss- lyckande om från samhällets sida?

Jag fick uppfattningen att de här kvinnorna är som utsatta barn, trots att de är födda här, kom hit i tidig ålder, eller är vuxna kvin- nor som har varit flera år i Sverige. Det verkar som om det inte finns någonting i deras livserfarenheter som kan hjälpa dem att lösa vissa situationer, inte ens de mest basala situationer i en män- niskans liv. Den sakkunnige bekräftade den här uppfattningen när hon talar om vad de här kvinnorna behöver: ”med vuxna börjar man med att vara ganska pedagogisk [på] basnivå. Man får lära sig självklara begrepp; bara att säga ”det bestämmer du själv” kan ut- lösa ångest”.

För mig verkar det som om socialtjänsten har omyndigförklarat dem, eller att de här kvinnorna har internaliserat ett offerperspek- tiv i sin relation till socialtjänsten. Det är för tidigt att säga det, men det är någonting vi ska ha i minnet när jag återkommer till frågan i analysen av vad socialsekreterarna säger om de här kvin- norna som behöver hjälp.