Det professionella arbetet och vad som blir följden

I alla intervjuer verkar det finnas ett stort engagemang bland de professionella som arbetar med HRV. Det är väl också så att det verkar vara ett slitande arbete. Jag var intresserad av att få veta från den sakkunniges berättelse vad hon tycker man ska ha för re- lation med dessa kvinnor. Min fråga var helt enkelt, vad är det för relation ni har med de här kvinnorna? Hon svarade så här: ”Den är professionell, inga personliga kontakter. Det pratas ofta om jämlikhet med sina klienter. Det är jag inte! De socialsekreterarna som engagerar sig mest är män”.

Det var ett lite överraskande svar att det var män som engagerade sig mest. Vad beror det på, var min nästa fråga: ”Det vet jag inte. De har blivit väldigt omhändertagande”. Det finns till att börja med en ganska bestämd uppfattning att man inte ska tillåtas gå

över den professionella gränsen i mötet med klienterna. Att den sakkunnige inte är jämlik kan leda tanken till att hon är medveten om att hon och klienten har annorlunda positioner. I det samman- hanget är det intressant att hon nämner att hennes manliga kolle- gor gör på ett annat sätt. Även om hon inte vet vad det beror på, har hon en uppfattning om att de är väldigt omhändertagande men att man kanske ska ha ett annat perspektiv. I vilket fall som helst är det relevant att i det arbetet hon gör, som går ut på att ha ett gemensamt förhållningssätt, finns det manliga kollegor som skiljer sig markant. Genusaspekten verkar relevant i arbetet mot våld, men inte på det sätt som hon framställer situationen. I en rapport menas det att det är bäst att kvinnliga socialarbetare arbetar med kvinnor och manliga socialarbetare med män (Mattson, 2011). När en kvinna placeras, är också frågan vad som blir följden. När det gäller en vuxen kvinna kan en placering ta den tid som behövs. Det är svårare när det gäller någon under 18 år, då ska det omprö- vas efter en tid. Det problematiska är här att vara säker på om det har skett en förändring som gagnar barnet. Det är ingen lätt upp- gift. Jag frågade, har ni ett samtal med föräldrarna, eller?

Jag utgår från att mina kollegor får fortsätta ha kontakt med dem, men du får prata med dem om hur det exakt går till. Man ska prata om det som har hänt, om det som har förändrats och sedan… det vet man inte. Folk är inte dumma i huvudet, de är inte mindre intelligenta, förstår du? Ibland vet de precis vad de ska säga. Det är ett bekymmer för oss. De säger alla de rätta sa- kerna: hon ska gå i skolan, nej vi ska inte gifta bort henne. Då finns det ingen anledning att hålla kvar henne.

Vad uttalandet visar är att det inte finns någon tilltro till klienter- na. Den sakkunnige ser inte på hur relationen mellan socialtjänsten och klienterna ser ut, utan pekar på hur klienterna gör. Det finns ett misstänkliggörande av klienterna som återkommer också i in- tervjumaterialet med andra socialsekreterare.

Det är inte heller lättare för de tjejer som vill starta ett nytt liv: ”de är väldigt unga människor, de vill hemifrån. Sedan lämnar man sin familj, men saknar sin familj, det är inte bara förtryck. Det är kär- lek, det är gemenskap, allt det här sker parallellt”. Det finns en ambivalens hos tjejerna eftersom de har en nära relation till sina familjer, till andra familjemedlemmar. I så fall är det inte alla i fa- miljen som är emot flickan. Men det är i andra fall dåliga relatio- ner till familjen ibland, och därför blir det svårt för utredaren av att veta vad som är bäst.

När det gäller det professionella arbetet var jag också intresserad av att veta om de saknade någonting. Den sakkunnige svarade så här:

[Vi saknar] utbildning. Vi har hela tiden ny personal, det ska vara kontinuerligt. Det är rätt svårt att göra en sådan utredning, göra bedömningar. När är det rätt för en unge att vara hemma, inte hemma? Det är svårt, det är därför jag inte gör det längre. Det är inga som tycker att ett omhändertagande är bra, det är en separation från familjen, å andra sidan …

Här skiftas tonen till att vara mer ödmjuk i förhållande till frågan om ett omhändertagande. Det är inte heller en enkel uppgift för de som sysslar med frågan. Jag fick från en annan intervju samma uppfattning – att det i utredningsgruppen är en stor omsättning. Det finns en arbetsbelastning och det är ett tungt område att arbeta med. Det är också därför det är de nyutexaminerade som hamnar i gruppen. De stannar ett tag, sedan orkar de inte och flyttar där- ifrån. I de följande kapitlen kommer jag att ta upp vad socialsekre- terarna säger om det här arbetet.

KAPITEL 4 PÅ TAL OM HEDERS-

RELATERAT VÅLD OCH FÖRTRYCK

I det här kapitlet kommer jag att ta upp vad socialsekreterarna uppfattar som heders- relaterat våld och förtryck. Eftersom det är ett av de mest omdebatterade temana i massmedia, och socialsekre- terarna inte lever i ett vakuum utan är påverkade av samhällsde- batten, börjar jag med att referera vad de tänker på spontant när de hör begreppet hedersrelaterat våld. 7 Jag går från det de tänker först, och vidare till en definition av begreppet, för att sedan kon- kretisera hur pass omfattande fenomenet är på deras arbetsplatser. Jag avslutar de tre första avsnitten med en sammanfattning.

Jag fortsätter sedan med ett långt referat av det jag kallar för två extrema fall. Jag har valt dem eftersom det är två fall som illustre- rar problematiken med hedersrelaterat våld och förtryck på ett tyd- ligt sätt, inte bara när det gäller våldet utan också i fråga om ut- redningen. Jag lägger till förtryck eftersom intervjupersonerna an- vänder sig också av begreppet förtryck därför förkortar jag ibland hela begreppet som HRVoF

7

Om man söker på ordet heder på Google får man 1 900 000 träffar. Det är ett populärt tema att

debattera, och det finns många röster inblandade i debatten: gemene man, journalister, publicister, samhällsdebattörer, opinionsbildare, sakkunniga, expertis, politiker, domare och forskare. Det finns en hel del vittnesmål från de drabbade, men de rösterna är inte så omfattande. Ännu färre – för att inte säga att de lyser helt med sin frånvaro – är de som anklagas för att utöva HRV. Allt uppmärk- samhet som riktas mot HRV gör att socialsekreterarna har ett tryck att formulera sig, ”tänka hög”, det vill säga formulera verbalt olika tankeprocesser.

I det här kapitlet finns det olika nivåer, från det mest abstrakta till det mest konkreta. Vad som först låter som självklart, både när det gäller spontana reaktioner och definitionerna av HRVoF, blir sena- re mer diffust när det handlar om hur pass omfattande det är. En annan problematik har att göra med att hedersfrågan kan handla om så mycket mer än bara våld i bemärkelsen misshandel – det kan också vara aga, eller psykisk våld, förtryck eller kontroll. Det gör det inte lättare att förstå sig på fenomenet när spännvidden är så stor i socialsekreterarnas utsagor.