Vad är skillnaden mellan ett ärende om heder

Med risk för att jag upprepar mig, lägger jag fram uppgifter om skillnader mellan att arbeta med HRV och andra typer av utred- ningar där våld är inblandat. I det här avsnittet kommer jag ännu närmare utredningsarbetet. I förra avsnittet var det IP 7 som tyckte att man inte skulle göra en skillnad först, utan att man skulle initi- era arbetet ungefär så som man gör i andra utredningar, dvs., utan att ha en förutfattad mening.

I intervjumaterialet fortsätter jag med att klargöra vad det är för skillnad mellan olika ärenden. Så här resonerar IP 2:

mälan om att det är en styvpappa som har utsatt barnet för misshandeln, där kan det ju vara så att mamman säger att jag skall ta och skydda barnet, han får flytta, och där det kanske leder till skilsmässa. Hon ser ju inte den här samanhållningen i familj och släkt som viktigast utan hon tar ju ställning för sitt barn, och i andra fall om hon inte gör det så får vi ju bedöma att barnet kanske ändå behöver skydd och behöver omhänder- tas. Så där är ju en klar skillnad, där är ju individtänkandet som blir mer tydligt.

IP 2 utgår från att i ett individtänkande skulle det ingå att mam- man försvarar sitt barn mot pappan, vilket är högst troligt men inte alldeles säkert. Men skillnaden är egentligen att mamman inte behöver förhålla sig till någon annan inom sin egen familj eller (styv)pappans familj, utan det är ett individuellt ansvarstagande att försvara sitt barn, menar IP 2. Men skillnaden är också att om mamman inte kan skydda sitt barn och det blir ett omhänderta- gande, kommer inte heller mamman att krångla till det i själva ärendet. Och att pappan förmodligen inte heller kommer att agera, inte med hela sin släkt bakom sig i alla fall. De kommer att accep- tera situationen, tänker hon.

Individtänkande präglar IP 2:s resonemang. Inför en konflikt, och utifrån vad teorin och praktiken talar om individuella rättigheter, uppenbarar sig en balansgång mellan individ och kollektiv som so- cialtjänsten måste hantera. Det var den frågan intervjuaren ställde till IP 2: hur socialsekreteraren balanserar de två olika normerna eller värderingarna från samhällsnivån till sitt eget arbete:

Jag vet inte riktigt. Jag kan inte i ett större sammanhang riktigt säga hur vi balanserar detta, … samtidigt så tycker jag ju att det är för mig totalt oacceptabelt om jag ser till en ung individ att strypa hennes frihet, att inte få utvecklas, om vi nu talar om ett fritt Sverige där det goda finns med, alltså det strider ju totalt med min uppfattning. Men jag är här för att sköta mitt jobb och inom de gränserna får jag hålla mig.

För IP 2 finns det ingen tvekan, hon följer regeln och utgår från in- dividen. Det syns på språket att hon tror på idealet om den indivi- duella friheten. Hon garderar sig på något vis ändå när hon slutar med en mening om att hon bara sköter sitt jobb. Hon ser inga kon- flikter eller diskrepanser i det, och lämnar därför frågan om sam- arbetet med föräldrarna utanför. Det blir klart i fortsättningen:

Jag tror jag ju på den fria individen i det fria samhället, sedan kan jag ju inte blunda för att människor har en annan uppfatt- ning. Jag kan ta avstånd från det men jag har att träffa dessa människor och försöka se till att det här är en individ som vi har skyldighet att hjälpa och där ligger det ingen konflikt för mig, det tycker jag inte.

Hon är fast på individnivån och problematiserar inte vad som är bäst för individen eftersom hon ”tror på den fria individen”. Kon- flikten uppenbarar sig tydligt för henne eftersom de grupper som drabbas av en konflikt mellan föräldrarna och flickan eller flickor- na visar en stark sammanhållning vilket i sin tur skulle vara en be- kräftelse på ett hederstänkande.

Utifrån vad socialsekreterarna säger skulle man kunna skriva att man har en familj på gott och ont. Det finns någon/några social- sekreterare som uppskattar att föräldrarna, familjen engagerar sig så mycket, medan det finns andra som tycker att det blir ett stort problem. Här ska man skilja mellan vad som är bäst för en min- derårig flicka, vad som är bäst för själva utredningen, och vad som är bäst för det långsiktiga arbetet.

En del socialsekreterare misstänkliggör inte bara familjen, utan också släkt och landsmän. IP 10 säger t.ex. följande: ”Om placer- ingen ska det vara i en annan kommun ska man ta hänsyn till att det inte finns så många landsmän som ska känna till [familjen]”.

Här uppenbarar sig en motsägelsefullhet, som inte bara handlar om IP 10 utan också om andra som uttrycker sig i samma termer – som den sakkunnige. Det är ologiskt att utgå från att det är heders- tänkandet, och att kvinnan i så fall riskerar att hamna i en utsatt

position om hon får skyddat boende i en stad där det finns lands- män. Om det är heder, skulle familjen då vara intresserad av att deras landsmän känner till situationen? Eller är familjen intresserad av att hålla tyst och arbeta för att få kvinnan tillbaka? Och om flickan/kvinnan har gjort något som familjen betraktar som ohe- derligt eller ett brott mot heder, varför lämnar inte familjen flick- an/kvinnan åt sitt öde? Varför tar familjen inte avstånd från flick- an/kvinnan och stigmatiserar henne offentligt?

Om jag återvänder till IP 2, så är frågan då vad det får för konse- kvenser för utredningsarbetet. IP 2 fortsatte så här:

Om det är en barnmisshandel, alltså barnet kan ju bo kvar med sin mamma. Men om det kommer en flicka som säger att hon är utsatt för förtryck och restriktioner, alltså hedersrelaterat våld, jag har aldrig varit med om att en mamma som har brutit sig loss från sin familj och släkt, utan där är man mer en homo- gen massa, mot flickan blir det ju då. Så där är en klar skillnad. Skillnaden i utfallet kan bli konkret: i det ena fallet kan mamman fortsätta bo tillsammans med sitt barn, eftersom hon skyddar bar- net. I det andra fallet går det inte, eftersom mamman inte bryter sig loss från gruppen, utan med andra ord väljer gruppen i stället för sitt barn. Men IP 2 svarar inte på frågan, att om det är på det sättet som hon menar, vad finns det då för konsekvenser när det gäller utredningsarbetet? På vilket sätt arbetar hon med föräldrarna, fa- miljen, eller släkten? Eller blir det en utredning som koncentrerar sig bara på flickan, på den som behöver skydd?

Här är vi tillbaka vid en av de centrala frågorna i min undersök- ning, och det handlar om att en del av socialsekreterarna agerar annorlunda om det är klienter med invandrarbakgrund. Jag har re- dan lagt fram en del material som handlar just om denna aspekt. IP 8 tycker inte att det är lätt, men hon har tillgång till ett frågefor- mulär där klienter med invandrarbakgrund särbehandlas: ”Jag tror att det är allmänt vedertaget att man ska titta på nätverket, hur långt sträcker sig det? Vem är det som håller i trådarna? Vem är

den som sätter pressen? Hur viktigt är det för deras anseende?”

Det här frågeformuläret, som flera av mina intervjupersoner hänvi- sar till, verkar vara en produkt som kommunen har tagit fram. Första delen av frågeformuläret handlar om frågor till flickan, om vad hon får eller inte får göra. Det liknar vad den sakkunnige har talat om. Jag ser en riktning bland mina intervjupersoner, och det är just det att det frågeformulär som de citerar, som är ett verktyg, används godtyckligt och nästan oundvikligen leder till att stigmati- sera klienterna. Andra delen handlar om att se riskerna i nätverket. Jag har en redovisning till av en utredare som arbetar med samma frågeformulär. Det är IP 11, som har arbetat med det jag kallade ett extremt fall i kapitel 4. IP 11 är enligt min uppfattning en skick- lig handläggare. När vi kom till frågan om vad det är för skillnad mellan HRVoF och andra former av våld talade hon tyst för sig själv först, och sedan mumlade hon: vad ska jag svara? Hon upp- repade sig, vad ska jag svara? För att fortsätta sedan förklara sin uppfattning:

Det är inte bara våldet i sig utan det är hela familjen, hela släk- ten, den sociala kontrollen, nu låter det som en grov generalise- ring för att våld är alltid våld. Just med heder, i de fall jag är inkopplad på, är det alltid dödshot, inte alltid. Ju i mitt fall all- tid [?]. I andra fall av våld kanske det inte är så extremt, det är kanske det men inte så uttalat. Den största skillnaden är kultu- ren, den sociala kontrollen också. Att det inte bara är en person som slår.

Det som är relevant med det hon säger är inte först och främst att det är en grupp som står bakom, någonting som andra säger och som får stöd i alla definitioner av HRV, utan det är att hon sam- manblandar vad hon själv tycker, sina egna erfarenheter och de de- finitioner som finns – samtidigt som hon vill vara försiktig med ge- neraliseringar. Hon säger en sak först, för att sedan säga emot sig själv. Sedan finns det någonting överraskande, och det är att hon säger att det inte bara är en person som slår. Det är något nytt i in-

tervjumaterialet eftersom även om de flesta hänvisar till en defini- tion som talar i termer av att det är en grupp som står bakom vål- det, finns det inte en sådan tydlig uppfattning att det är flera som slår.

Hon tänker på sitt fall, det som jag kallar för ”extremt fall” och som jag har presenterat tidigare. Men i det fallet vet hon inte hel- ler, och hon är inte säker på alla detaljerna. Det är snarare så att hon inte kan förklara vad det var mer specifikt som skapade en så- dan kaotisk situation för tjejen. Eftersom hon talar i termer av kul- tur var jag tvungen att fråga vad hon menar med det:

I mina ögon är det inte acceptabelt att uppfostra dem på det sättet, att kontrollera, vara hemma och ta hand om alla syskon, och inte få lov att vara barn som egna individer. Jag själv, ut- ifrån min uppfostran tycker jag att en individ får välja själv, får gifta sig med den man vill.

Hon ser sig själv som ett exempel på att det finns olika sätt att uppfostra barnen, och att detta skulle vara en kulturell skillnad. Det är en jämförelse som trots allt hamnar i en personlig situation som inte har med samhälleliga strukturer att göra, utan om person- liga ställningstaganden fria från samhället i stort.

Som en kontrast till IP 11, och som ett sätt att bevisa att det finns olika ställningstaganden bland socialsekreterarna, kommer jag att redovisa stora delar av intervjun med IP 3. Hon är inne på ett långt resonemang där hon reflekterar över olika aspekter. Hon säger så här:

Jag tror ju det överhuvudtaget att vi tänker och gör annorlunda så fort vi hanterar folk från andra kulturer. Alltså jag brukar ofta tänka så här: om det hade varit en svensk tjej med en svensk mamma och pappa, och de har slagit henne och hon får inte ha den pojkvännen hon vill ha, för det förekommer ju även i svenska familjer också, men då går vi ofta i relation med för- äldrarna och med barnen och vi börjar prata mycket mer och vi

liksom har mycket större ambitionsnivå och försöka lösa det på det sättet, därför att vi på något sätt hittar fler likheter. Vi mås- te bli mycket bättre på, att också gå i relation med dom famil- jerna och titta på mamma, pappa, barn och vad har vi för pro- blem liksom, men då finns det alltid den här lilla, ”Tänk om det finns väldigt mycket hedersproblematik”, tänk herregud om hela släkten kanske är inblandad liksom och hon kanske blir mördad imorgon och då är det jag som har suttit här och hur skall jag kunna leva med det. Nu finns det ju svenska föräldrar som mördar sina barn också, utifrån andra aspekter då kanske men den tanken tänker man inte lika snabbt, utan man tänker att nu skall vi jobba med det här, vad det är som gör att de mår så dåligt att de slår sina barn och vad är det som gör att de be- handlar henne så illa och så.

Det finns en rädsla för att göra fel, och för att konsekvenserna blir ödesdigra för flickan eller kvinnan, men det finns också en rädsla för alla de som är inblandade, det är det IP 3 talar om. Utifrån den här utsagan kan man förstå att definitionerna av HRV har stor in- verkan för rädslan och för att man lämnar föräldrarna och familjen utanför utredningsarbetet. Det handlar inte bara om att skydda flickan utan också om att skydda sig själv.

Det finns också en osäkerhet över varför de gör annorlunda i för- hållande till klienter med invandrarbakgrund. Det verkar som om IP 3 är lika upptagen av vad som kommer att hända med den som drabbas av HRV och sin egen ångest över vad som kan komma att hända. Vad IP 3 säger är att om det handlar om klienter med svensk bakgrund engagerar de sig på ett annat sätt eftersom de kan spegla sig, eller projicera sig, på ett annat sätt. Uttalandet visar också på något mera allvarligt, att klienter med invandrarbakgrund kan diskrimineras av socialtjänsten just på grund av en misstänk- samhet att det handlar om HRV med dess konsekvenser.

Det finns en avigsida med HRV, och det är att det blir förutfattade meningar och ett annorlunda bemötande. För IP 3 blir det en fråga om hur de ska behandla klienter med invandrarbakgrund:

Vi som arbetat med människor har ett större avstånd till det som är något annorlunda, fast det är ju samma sak egentligen, men bara för att man inte pratar samma språk kanske reagerar man lite så som människa, om det här är något som jag inte förstår mig på eller det här är nog någonting som jag inte riktigt har kunskap om. Det säger ju många, att vi måste lära oss mer om andra kulturer, jag tror inte riktigt att det är så utan jag tror att det räcker med att man är kompetent som familje- behand- lare eller liksom att man vet hur relationer fungerar i familjer och så, då kommer man oerhört långt, alltså det lilla som hand- lar om att man är uppvuxen i en annan kultur eller att annat land det är så försvinnande litet.

Det finns en baksida med att koncentrera sig alldeles för mycket och ensidigt på det som är annorlunda, menar IP 3. Det blir snett i förhållande till hur man behandlar andra klienter som har liknande sociala problem. Hon talar om ett avstånd som är svårt att över- brygga, och att komma i kontakt på ett annorlunda sätt med klien- terna med invandrarbakgrund. Detta i sin tur gör det inte möjligt att skaffa fram kunskap om klienterna i mötet med dem eftersom man behandlar dem annorlunda. Avståndstagande eller främman- degörandet av klienter med invandrarbakgrund gör det omöjligt att hitta samarbetsformer.

Inte sällan när socialsekreterare, socialtjänsten som institution, el- ler andra institutioner, inte vet vad de ska göra hänvisar de till kunskapsfrågan. Men frågan handlar för IP 3 inte om att skaffa mer kunskap om ”deras” kultur. Det handlar i stället om att luta sig tillbaka på den professionella rollen. Svaret finns inom profes- sionen, inte i att söka sig bort till kulturfrågan. Det är en väsentlig aspekt hon lyfter fram, tycker jag.

Det finns en fråga som flera socialsekreterare är upptagna av: hur göra för att hjälpa de människor som drabbas av våldet? Hur göra för att inte förvärra situationen? IP 5 utvecklar en tanke om att so- cialtjänsten gör mer skada än nytta:

Man kan ibland se att socialtjänsten gör skada också, med snabba omhändertagningar. Inget våld är acceptabelt, men det andra steget är hur man skall skapa en kommunikation hos fa- miljen istället för att man öppnar upp vägen väldigt mycket och sen kan föräldrarna bli kränkta också och de har kanske inte den förståelsen för vad som är för barnens bästa och de upple- ver kränkning och de kan göra hemska saker.

Här finns en aspekt som har att göra med att vad socialtjänsten gör kan vara en del av problemet. Socialtjänsten kan skapa problem och skada ännu mer på grund av sitt agerande. Kommunikationen med familjen är central i det här sammanhanget, för annars kan föräldrarna som känner sig kränkta agera ännu mer våldsamt mot den de uppfattar har skapat problem i familjen.

Det är någonting IP 2 också är inne på: ”men det vi också möter det är ju den oftast oerhörda kränktheten och frustrationen och ilskan som vi kan möta från föräldrarna och släkt, alltså att social- tjänsten har lagt sig i saker som de sköter själva”. Om föräldrarna känner sig kränkta av att socialtjänsten kan detta leda till att det inte blir ett bra samarbete från början. Den här studien är inte gjord utifrån vad klienterna tycker, men det är väsentligt att veta hur de uppfattar sina kontakter med socialtjänsten. Här fram- kommer en aspekt som annars inte kommer fram inom forskning- en: hur påverkar socialtjänstens agerande relationerna till klienter- na och utvecklingen av ärendet och konflikten?

IP 6 börjar säga att den viktigaste skillnaden mellan de hedersrela- terade ärendena och andra är just skillnaden mellan grupp och in- divid. Men sedan ändras hennes berättelse till att det finns någon- ting positivt med hederstänkandet:

Det goda med hederstänkandet är ju det att man bryr sig, man reflekterar över vad som händer, du är engagerad. Så därför gäller det att låta de här föräldrarna få fortsätta att vara aktiva föräldrar fast på ett lite mer, efter våra normer mätt, relevant

sätt. Så att de inte skadar barnen, så att inte föräldrarna ham- nar i fängelse. För det är ju barnen inte förtjänta av, att föräld- rarna hamnar i fängelse. För de behöver kunna träffa sina fa- miljer.

Att försöka se vad som kan vara det positiva med heder är en an- nan utgångspunkt. Det liknar vad IP 5 gör, som utgår från ett sam- tal med föräldrarna vilket kan leda till att föräldrarna kan kon- frontera sina egna synpunkter. Någonstans handlar det om att av- dramatisera, och att börja med att erkänna att familjen, det kollek- tiva, också är viktigt. Och att bry sig om varandra kan vara posi- tivt för utgången. Men som jag har sagt innan finns det olika upp- fattningar om familjens roll och betydelse.

Sammanfattningsvis framkommer i det här avsnittet tre olika syner

på vad som är skillnaden när det gäller utredning om HRV. Den

första skillnaden är den mellan individ och kollektiv. Vad IP 2 ser

är att i ett presumtivt fall där en styvpappa är inblandad i våldet skyddar kvinnan sitt barn och skiljer sig. IP 2 säger inte det, men hon syftar på en ”svensk familj”, det vill säga en familj som funge- rar utifrån vissa värderingar som finns i majoritetssamhället. En av de värderingarna är individualismen, att i en sådan konflikt – om familjen splittras – fortsätter ingen att blanda sig i den andras an- gelägenhet, i bästa fall enligt den individualistiska tanken. För so- cialsekreteraren blir det i sådana fall en upplösning av konflikten. I