Behövs andra (förebyggande) insatser?

HRV definieras som att det är ett gruppfenomen. Det är flera människor som är inblandade. Det finns en implicit konflikt som uppenbarar sig i kontakten med socialtjänsten, och det är att insat- serna framför allt är individuella. Jag tänker inte bara på de akuta fall där man ska skydda flickan/kvinnan, utan i alla de fall där man kommer i kontakt med socialtjänsten. I de här fallen och exemplen jag har tagit upp hittills, uppenbarar sig också något annat: flick- orna som blir omhändertagna vill oftast återvända till sina familjer. Det verkar som om ensamheten blir mer påfrestande och slitande än vad de hade kunnat föreställa sig.

Några intervjupersoner har också tagit upp frågan om inte social- tjänsten ibland förvärrar situationen för flickorna när det görs aku- ta och snabba åtgärder. Det finns också socialsekreterare som är medvetna om att det skulle kunna göras på ett annat sätt för att inte förvärra konflikten. Med tanke på de här situationerna är frå- gan om det inte är möjligt att förebygga konflikterna. Vad gör so- cialtjänsten när det gäller ett förebyggande arbete? Vad skulle be- höva göras för att undvika att konflikterna blossar upp och slutar i olika sorters tragedier för hela familjen? Det är det temat jag ska ta upp nu i det här avsnittet.

IP 1 tror på att information och kunskap kan vara viktiga delar i att förebygga konflikter: ”Det är information och kunskap och sen är det ju lagar, det ska vara mer strikt, här får man ju göra precis vad som helst, utan att det ska vara konsekvenser, gör du inte det här då kommer det här att hända, alltså, tvång, i vissa avseenden”.

Det är ett mekaniskt sätt att resonera om att det handlar om in- formation, kunskap och ett agerande med lagen i handen. Det är svårt att förstå att det skulle saknas information när det finns alla möjliga insatser, kampanjer och organisationer som arbetar med frågan. Frågan är snarare om den information och kunskap som finns når de här målgrupperna, och om den inte gör det – vad är det för anledning till det då? Det är remarkabelt att de allra flesta kampanjer riktar sig till barnen, till enskilda individer som vill pra- ta om sina bekymmer eller problem med olika organisationer som försvarar deras rättigheter. Det är också ett mekaniskt resonemang i meningen att det bara handlar om att få information om någon- ting, för att sedan agera därefter utan att ta hänsyn till samhälleliga processer, sociala problem och verkliga konflikter.

En överraskande vändning i resonemanget är att IP 1 pläderar för repressalier, som om de inte skulle finnas. Det stämmer inte att ”här får man ju göra precis vad som helst”, men varför betonar IP 1 det? Vad menar han med tvång? Är det inte tillräckligt med den socialtjänstlag och det rättssystem vi har? Det verkar inte vara det för IP 1. Vad skulle han vilja ha mer för redskap – en strängare lagstiftning?

Det vet jag inte, men jag kan ju mer sätta press på vissa saker i familjerna. Det är inte tvånget i sig utan det är bara, den här tydligheten, hit men inte längre och går det längre så kommer det här och det här att hända. Det är mycket med det här att samhället håller inne gränserna för de här familjerna.

Vad IP 1 är inne på handlar inte om förebyggande insatser. Det handlar helt enkelt om repressalier från myndigheternas sida. För-

utom att det är en repressiv tanke IP 1 har, är resonemanget förvir- rat. Vad menar IP 1 med pressen, om det inte är tvingande? Menar han hot? Hota klienten med repressalier för att tvinga fram en för- ändring. Och vad är det för konkreta repressalier han tänker på? Sedan är det frågan vad IP 1 egentligen vet om vad socialtjänsten gör. Det verkar som om han menar att myndigheterna över huvud taget är alltför toleranta mot de här familjerna. Men så verkar inte vara fallet, i alla fall inte utifrån den här studien.

IP 2 är inne på ett annat resonemang. Att påverka familjerna via information men också via kommunikation och dialog. Att åstad- komma en förändring:

Däremot skulle jag kunna önska att man kunde påverka famil- jerna till att ändra vissa förhållningssätt. Jag skulle önska att man på ett mycket mer aktivt sätt, upplysa och diskutera, ha en kommunikation och en dialog.

I ett tidigare citat var det IP 3 som menade att det gått fel när de hade samlat en grupp Invandrare med tanke på att ta upp frågan om heder. Dessa invandrarföräldrar ville träffa andra svenska för- äldrar. Den här frågan om dialog är någonting socialtjänsten, och andra myndigheter, måste tänka ordentlig på vad de menar med. IP 2 verkar inte ha en klar uppfattning om hur dialogen ska gå till och vad det ska talas om. IP 2 kopplar ihop frågan med kunskap om de invandrargrupper de arbetar med:

Man kan utveckla kunskapen mycket mer, bli lyhörd för det. Jag tror att det är oerhört många flickor som lider i det tysta som vi inte har kunskap om. Jättesvår fråga alltså. För de för- söker, de uthärdar och de börjar ljuga lite, tänja lite på sanning- en för att tillskansa sig lite friheter men någonstans så vet de att de tillhör sin familj.

Mer kunskap om flickornas situation behövs menar IP 2. Kunskap om heders- problematiken är självklart en del av ett förebyggande arbete om vi tänker oss att agera i tid, tidigare än när konflikterna

blossar upp, annars är det inte förebyggande. Vad är svaret från IP 2, om man utgår från en tanke om ett samhällsförebyggande arbe- te?

Oh, det var en mäktig fråga… Jag blir lite tyst och det blir jag medvetet för jag tycker att det här är en sådan komplex pro- blematik, det går in kultur, religion, attityder, värderingar och någonstans skall vi alla kunna…, jag kan nog inte svara på det, i så fall skulle jag behöva ha betänketid…

Det är talande att IP 2 vill ha tid, eftersom hon inte kan svara di- rekt på frågan. Det är inte bara att det är en mäktig eller komplex fråga, utan också så att det inte finns några direkta svar. Vad kan det bero på? Kan det bero på att socialtjänsten i sina rutiner inte har en förebyggande plan? Det verkar så. Det är flera som inte kan svara direkt på frågan, och det tyder på att det inte bara beror på om den enskilda medarbetaren har någonting att säga eller inte, utan det handlar också om någonting som är mer strukturellt – so- cialtjänsten har inte något förebyggande arbete. Det är inte så att intervjupersonerna saknar idéer för vad som skulle göras. IP 2 fort- satte sitt resonemang på följande sätt: ”Jag tycker att man skall försöka mötas över gränserna, prata med varandra, respektera var- andra och jag tycker ju bland annat att de här segregerade bo- stadsområdena är till oerhört stor nackdel”.

Segregationen är en fråga som ligger på en strukturell nivå där flera centrala institutioner är inblandade när det gäller integrationsarbe- tet. Det är arbetsförmedlingen, skolan, socialtjänsten, hälsovården, polisen. Jag ska påminna i det här sammanhanget om min första redogörelse för intervjun med den sakkunnige, när hon svarar ”vi har misslyckat! Ja”. Vad hon syftade på handlade om en integra- tionsfråga.

IP 3 är inne på att ett förebyggande arbete ska göras i bostadsom- rådet. Det är någon form av granskaparbete:

människor med rätt kulturkompetens och som är bra förebilder och som vill engagera sig i de här frågorna själva och som har en förankring i gruppen. Att skapa en sådan rörelse, men det är ju också jättesvårt kan jag tänka mig, att göra det.

Det IP 3 talar om är just det som otaliga integrationsprojekt har sysslat med sedan trettio år tillbaka i tiden. Det är därför IP 3 ock- så har rätt i sin formulering att det är svårt att skapa en sådan rö- relse eftersom myndigheterna inte tänker i sådana termer. Det finns ändå en idé om att förankringen i de grupper som involveras i oli- ka integrationsprojekt kan vara ett steg framåt i arbetet med att implementera förebyggande insatser.

Det finns andra förslag som ligger på en strukturell nivå. IP 4 säger till exempel först kort: ”arbete åt alla”. Sedan förklarar han sig på följande sätt:

Det är bara till att se på föräldrarnas status, om man har ett jobb som man går till varje dag, då träffar man också männi- skor varje dag som man står till svars för, för sina handlingar, man har någonting att förlora. Då blir det ju integration, och då handlar inte integrationen om att komma in och förstå svenska tankar och tänka svenskt, det är inte så jag menar, utan det är det här att man fått ett värde i andras system. Det är så jag tän- ker liksom jobb åt alla, fast jag menar sammanhang åt alla.

Vad IP 4 talar om handlar om att skapa sociala sammanhang vilket leder till en naturlig form av social kontroll från det omgivande samhället, från de som står nära på arbetsplatser, eller andra sys- selsättningar man har. Så som det är i vanliga fall för varje männi- ska. Om vi har någonting att förlora, då tänker vi två gånger innan vi gör något olagligt eller när vi är på gränsen till att begå ett brott. Det här resonemanget går ut på någon form av incitament för det första i och med att ha ett arbete. I kontrast till andra resonemang som de andra intervjupersonerna har, handlar det i det här fallet

inte om att tvinga människor till någonting, eller stimulera repres- siva handlingar. I det här fallet handlar det om att skapa möjlighe- ter och ett sammanhang där människor uppskattar vad de har, och därför överväger noga innan de gör någonting som skulle få dem att riskera att de förlorar sin ställning. Skapa sammanhang handlar i så fall om att alla människor ska ha någonting att förlora, menar IP 4. Integration i bemärkelsen att alla har ett värde i andras ögon och inte i termer av att alla ska tänka lika, är också en intressant tanke som IP 4 har. Det handlar om någon form av ömsesidigt er- kännande. IP 5 var också inne på att skapa sammanhang men med andra exempel:

Ja, nu är jag lite dålig på kreativitet, förutom arbetet, allt som skapar ett sammanhang tycker jag. Det skall finnas, till och med från början, en fosterfamilj eller en kontaktfamilj för invand- rargrupper som kommer till Sverige, att lära känna Sverige på ett mänskligt plan, inte genom socialtjänsten.

Någonting flera av de intervjuade påpekar, handlar om kontakter med svenskarna som någonting viktigt. Vad de uttalandena visar är att det saknas mänskliga relationer som kan bidra till att männi- skor på ett naturligt sätt socialiseras in i det svenska samhället. Det finns en medvetenhet om att det är någonting som institutionerna inte klarar av. Kontaktfamiljer kan vara ett alternativ, men vi vet att sådana projekt har funnits och att det inte räcker långt i det ar- betet som behövs, och att de inte bedrivs systematiskt och med en långsiktig planering och resurser.

IP 6 börjar också med samma typ av tanke: ”Insatser i familjen och boenden är de två viktigaste sakerna sen är det information till det övriga samhället”. För att senare gå vidare med att hedersfrågan behövs avmystifieras: ”En större diskussion i samhället, för det här är inte en fråga som bara berör de som är direkt berörda av he- derskulturen, det är vi allesamman eftersom att vi lever i samma samhälle”. Om det skulle behövas mer konkreta insatser, vad skul- le det vara, frågade intervjuaren:

Skärpt lagstiftning tror jag inte på. Det hjälper inte att sätta de här männen i fängelse. Det hjälper inte att sätta de här kvinnor- na i fängelse som stödjer de här männen. Utan det är insatser i familjen, jag skulle vilja kunna döma till familjebehandling. Alltså döma till insatser. Jag skulle vilja att föräldrarna, de skall fan med vara med annars så… kan de åka i fängelse eller få böta och någonting sådant. Jag skulle vilja kunna säga att okej men då blir det repressalier från samhällets sida om inte du är med här, sitt kvar.

IP 6:s uttalande visar att det inte är någon lätt uppgift de har, och resonemanget är svävande – från att först uttala sig emot skarpare lagstiftning till att ändå hamna i ett tänk i termer av att bestraffa föräldrarna. Jag tolkar det som att IP 6 är intresserad av att göra föräldrarna ansvariga, men ändå genom repressiva handlingar. Ambivalensen är påtaglig! Det visar också att resonemanget är ofullständigt och att detta behöver tas upp på socialtjänstens agen- da.

Jag sätter in flera citat som talar i samma termer, och jag gör det för att läsaren ska kunna få en egen uppfattning om vilka tenden- ser det finns inom socialtjänsten när det gäller vad som skulle kun- na göras på ett annat sätt.

Den här ambivalensen eller det tveksamma ställningstagandet som socialsekreterarna har, finns också i IP 7:s svar:

Det finns ju säkert en hel del att göra: vara tydlig och informera om vilka mänskliga rättigheter som faktiskt gäller barn också här i Sverige, och att man är skyldig att gå i skolan. Man skri- ker ju att man skall vara hårdare med det här med polisinsatser och lagar och så vidare. Det kan ju bli så snett…, det är lite lu- rigt, om det blir en sådan debatt kan jag tänka mig. Men jag tror att det är viktigt att förebygga, alltså jag tror att det är där som man skall försöka nå föräldrarna tidigt, det tror jag är jät- teviktigt på olika sätt.

IP 7 är också inne på att vara tydlig med informationen om vad som gäller i Sverige. I ett stycke verkar det som om han är inne på att ”de” inte ens vet att det finns skolplikt. Men senare blir han medveten om att trycket på att man ska tvinga ”dem” att vara på ett vis sätt kan slå fel. Han blir lite panikslagen när han tänker på flera repressiva åtgärder, men förstår nog att det kanske är bäst att nå föräldrarna tidigt.

IP 9 menar t.ex. samma sak som tidigare citat, men fokuserar på hur hon själv och socialtjänsten gör:

Vi är jättemedvetna och kan ha förståelse för andra kulturer, men i Sverige gäller de lagar och regler som finns här, och det får vi nog vara tydliga med att de måste rätta sig efter detta. Det är så lätt att mannen för talan och att kvinnan står tyst vid si- dan om. Många gånger vet vi inte hur mycket kvinnan kan upp- fatta, föra en dialog med kvinnan också och tala om hur Sverige är uppbyggt, vad man har för rättigheter, att kvinnan har rätt till att arbeta utanför hemmet, har rätt till sin frihet, trots att man lever i ett äktenskap. Alltså de delarna är jätteviktiga, att försöka öka inflödet av information till kvinnorna.

IP 9 uttalar sig först om en allmän uppfattning om lagar och regler. Men sedan blir det mer intressant när hon ger ett konkret exempel i mötet med klienterna. Om det hon säger stämmer, låter det märk- ligt att först vara så bestämd på vad lagar och regler säger och se- dan ge ett exempel där socialsekreteraren inte följer dem i sin prax- is. Vad kan den här diskrepansen bero på? Diskrimineras kvinnan i mötet med socialtjänsten när hon träffar den tillsammans med sin man? Varför behandlar socialtjänsten dessa kvinnor på ett annor- lunda sätt? Jag ska påminna om vad den sakkunnige talade om när hon pratade om att de var dåliga på jämställdheten.

Jag fortsätter med IP 9 eftersom det sprider mer ljus över hur den problematiken ser ut: ”Jag har träffat så många som har suttit här och gråtit men vi har aldrig lägenheter som vi kan ge till alla, en del bor i vandrarhem med sina barn, månadsvis”. Det är någonting

som sällan kommer fram: att hjälpen materiellt sett är omöjlig att tillgodose utifrån vad kvinnorna behöver (framför allt mammor med barn) och utifrån vad alla de minderåriga kvinnor som tror att socialtjänsten kan hjälpa dem materiellt önskar. De hamnar i usla materiella villkor och i ensamhet. Det verkar som om det brister i informationen, men nu i förhållande till vad socialtjänsten kan hjälpa till med. IP 9 fortsätter med följande resonemang: ”Många tror att, ringer jag bara till socialtjänsten så får jag en lägenhet. Där är det väldigt många som blir besvikna, vi har inte så många, och de vi har går företrädesvis till barnfamiljer”.

6.5 Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan jag säga att det fortfarande är oklart om

insatserna är de rätta eller inte. Även om det finns en viss ångest över att träffa rätt med insatserna, det vill säga att inte göra för mycket men inte heller för lite, tycker jag att det finns en klar ten- dens att göra för mycket. Omhändertagande har varit en policy från länsstyrelsen, och det finns en socialsekreterare som reflekte- rar över om det har varit en bra policy att framställa konflikten som på liv och död. I vissa fall används ett omhändertagande som ett redskap för att tvinga föräldrarna till en förhandlingssituation. Det finns också en klar tendens att plädera för fler repressalier och tvångsinsatser, vilket är en oroande tendens tycker jag.

Min uppfattning är att det finns en övertro bland vissa socialsekre- terare att det räcker med att vara tydlig om vad lagen säger, eller att visa ”de andra” vad ”vi” svenskar menar med att vara på ett visst sätt. Jag tycker att det är en missvisande uppfattning som ute- lämnar ett resonemang om att olika människor med olika bak- grund har olika värderingar och uppfattningar om hur man ska leva. Individen i familjen och familjen i individen verkar vara en olöslig situation för några socialsekreterare.

Det finns också en annan tendens, att arbetet ska utgå från en dia- log eller ett möte med föräldrarna. Att sträva efter likvärdighet i arbetet med föräldrarna. Det finns ett glapp mellan de allmänna

föreställningarna om hur ”de andra är”, tendensen att plädera för repressalier, och de som talar i överraskande positiva termer om familjerna.

Likvärdighetsprincipen handlar om att erkänna att ”de” har nå- gonting att säga, att ”de” är en del av lösningen, att ”de” faktiskt kan bidra till att hitta bra lösningar på konflikten. Men som social- sekreterare kommer man inte dit om det finns förutfattade me- ningar om ”de andra”, eller om man väljer en konfrontativ linje. Konfrontationen med föräldrarna verkar inte vara ett bra medel för att uppnå en lösning på konflikten. Inte minst för att minder- åriga flickor som blir omhändertagna ibland vill återvända till sina föräldrar och sina familjer.

Finns det något annat sätt att arbeta med frågan, enligt de inter- vjuade personerna? Det finns det, på olika nivåer. På en strukturell nivå finns det insatser som handlar om att bidra till att skapa sammanhang för de här människorna som drabbas av heders- pro- blematiken. Det gör man först genom att de får en sysselsättning, ett arbete de kan gå till varje dag och så på ett naturligt sätt sociali- seras in i samhället. En del av tankarna socialsekreterarna har, handlar om integrationsinsatser som redan har gjorts och som inte verkar framgångsrika men som ändå behövs på ett strukturellt plan.

Det som behövs är att socialtjänsten agerar aktivt när det gäller fö- rebyggande insatser. Det handlar inte så mycket om information, eller om att upplysa om vad lagen säger, eller om att vi respekterar mänskliga rättigheter, utan mer om en tillvaro där frågorna om föräldraskap, samlevnadsfrågor, eller barnuppfostran avdramatise- ras och relateras till alla på ett mer generellt eller universalistiskt