En grundläggande osäkerhet

I alla de här situationerna känner sig flera av socialsekreterarna inte helt säkra på det de gör i alla fall. Det finns en osäkerhet som är tärande. IP 2 talar om en inre konflikt när det ska fattas något beslut: ”Gör vi rätt, att vi omhändertar den här flickan eller kan man jobba med familjen och få till stånd en lösning som möjliggör att hon bor kvar hemma och att familjen inte känner att de är ut- lämnade och utskämda”. I det här citatet finns det en tanke om att man ska vara beaktande i förhållande till ett eventuellt samarbete med familjen och inte riskera familjens anseende i onödan. Man ska undvika att blottlägga familjen eftersom det skulle leda till en större konflikt, men inte glömma bort att skyddet för flickan är den främsta uppgiften.

Vad som också kan hända är att socialsekreteraren bestämmer sig för att omhänderta först, för att sedan tvingas till att backa när flickan vill återvända till sin familj. Det är en situation som också upprepas i flera intervjuer, och flera av socialsekreterarna är fru- strerade dels över att flickorna vill återvända hem och inte vill följa planen, men dels också för att socialsekreterarna inte är säkra på att flickorna inte kan råka illa ut i alla fall i något avseende. Det är någonting som kan utläsas från IP 3:

Det är det som är ett jättedilemma både som människa och som socialtjänsteman, att med vetskap om att hon flyttar hem för att hon vill det och då vet man att hon kommer att få tåla dåligt beteende och kränkande beteende men att hon tycker om sin familj ändå. Men det blir lite sådär, pest eller kolera, på något sätt. Men å andra sidan så finns det en massa familjer som har en rad olika konstiga regler som de flesta inte ställer upp på el- ler konstiga tänk kring hur man uppför sig mot barn, som vi inte rår på. Alltså, så det behöver man ju inte se som att man löser alla de bekymren liksom, det blir lite övermäktigt.

I den här utsagan framkommer någonting som är ständigt närva- rande i socialsekreterarnas arbete. Det är hur mycket de ska blanda sig i familjernas inre angelägenheter. Hur pass normativa ska de

vara, och hur ska de orka med att försöka förändra ”dem”? IP 3 lider av att inte kunna påverka familjen, men reflekterar också över att det inte är bara ”de” som har konstiga regler utan också andra. Det verkar som om intervjupersonen ändå reflekterar när hon me- nar att det finns ”en massa familjer som har en rad konstiga reg- ler[…] som vi inte rår på”. Och det finns en frustration över att inte klara av alla situationer.

I citatet finns det tre olika nivåer: en nivå som inte bokstavligen kommer fram, och som handlar om att flickan har blivit utsatt för någonting som hon måste beskyddas för. En annan nivå handlar om en kränkande behandling från männen i familjen, och en nivå har med kvinnorollen att göra. Det verkar som om intervjuperso- nen inte gör någon skillnad mellan dessa nivåer, vilket jag tycker måste problematiseras. Inte minst för att flickan ”tycker om sin familj” och vill vara med den. Klarar hon inte själv att hitta ett sätt att leva med familjen utan att ge efter för vad hon själv tycker? Kan i så fall socialtjänsten stärka henne utan att omhänderta hen- ne?

I den här osäkerheten kan arbetskamraterna vara en bra resurs för att kunna hitta ett gemensamt förhållningssätt. Min studie handlar inte om hur det här arbetet organiseras eller de prioriteringar olika socialtjänster i landet gör. Vad som kom fram i några intervjuer är att det finns ett eller ett par personer som sysslar med de här ut- redningarna, och att det sedan finns ett samtal – mer eller mindre ostrukturerat – mellan arbetskamraterna, och ett möte i veckan som visserligen också inbegriper andra frågor.

IP 4 menar att man får försöka leva med osäkerheten, men att det går att hitta gemensamma referensramar:

Ja, det är någonting man får försöka leva med, man får försöka att hitta några gemensamma referensramar med de man jobbar närmast med så att man i gruppen i varje fall, kan få en bekräf- telse. Det är liksom den kollegiala tryggheten, för att kunna överleva i det så måste man ha andra som bekräftar det man gör.

Uppgiften är plågande. Bekräftelsen är viktig, men den kollegiala handledningen är någonting som behövs innan man tar beslut och framför allt i diskussionen om vilka referensramar det handlar om. IP 4 menar att osäkerheten också uppenbarar sig genom att läns- styrelsen förespråkar en linje som verkar överdriven:

Vi har ju LJ från länsstyrelsen, han går ju ut med, alltså jämt och ständigt att man inte kan ta det här problemet på nog stort allvar för att de som drabbas av det, de kan dö, men sen före- träder han också en linje där jag tycker att ibland kan det bli gjort för mycket, alltså att man separerar barn från sina familjer trots att det inte behövs. Den linjen kan han förespråka med att det finns risk med att barnen dör, då blir det argumentet allde- les för starkt, för stort så. Det är självklart att man ska ta det på allvar men man kan inte utgå från att varje person som lever i ett hedersrelaterat system liksom kommer att dö, det blir för starkt. Om man för den linjen, ja men då är ju Jordaniens lös- ning, att låsa in dem för att inte riskera att de ska dö så ja, det är rätt svårt.

IP 4 ställer sig undrande i det här citatet om det är rätt agerande från LJ från länsstyrelsen som pläderar för ett omhändertagande utifrån ett resonemang att det är livet som står på spel. Det finns inte så många nyanser i det här ställningstagandet från tjänsteman- nen på länsstyrelsen. Länsstyrelsen driver en policy som utgår från att den unga kvinnan kan dö och därför måste omhändertas. Sepa- rera barnen från deras familjer även om det inte behövs. Utifrån den policyn pläderas också för att göra undantag från lagen om att informera föräldrarna innan åtgärden tas, och i stället informera efteråt.

Det problematiska i den här situationen är att det verkar som om länsstyrelsen har tolkningsföreträde och att socialsekreterarna inte riktigt vågar ifrågasätta riktlinjerna. Man gör inte en utredning först utan tar beslut först, ett allvarligt fel i rättssäkerheten. Enligt min uppfattning är det en policy som inte diskuteras offentligt, och som inte granskas när det gäller konsekvenserna för den unga kvinnan och för familjerna.

Vi har redan sett att i vissa fall bestämmer sig socialtjänsten för att omhänderta först, för att sedan göra konsultationer bland annat med länsstyrelsen och därefter bestämma sig för att initiera ett samarbete med föräldrarna. LJ från länsstyrelsen har en uppfatt- ning som inte bara kan drabba flickan och föräldrarna, utan som också kan leda till en stigmatisering av alla de här människorna som ingår i de här familjerna och som presumtivt kan vara inblan- dade i en hederskonflikt. Det blir en särbehandling som kan defini- eras som diskriminering. Länsstyrelsen är i det här sammanhanget också med om att skapa ångest bland socialsekreterarna. IP 4 ver- kar ändå vara emot tanken på ”Jordaniens lösning”, det vill säga att låsa in flickorna för att skydda dem från den presumtiva döden. Om man däremot vill hitta lösningar tillsammans med familjen finns svårigheterna på olika nivåer. En del ligger inom någonting jag var inne på tidigare: hur göra för att de inblandade vuxna ska ta situationen på allvar? IP 4 talar också om ”ett system” för att referera till gruppen därifrån flickan kommer. Utmaningen ligger i att socialsekreteraren bemöter en grupp, inte bara en enskild män- niska. Därför är frågan om metod eller förhållningssätt så relevant. Jag skulle kunna raljera lite och säga att när det handlar om en- skilda fall, där det är en ensam individ som utövar våld mot en an- nan, är det kanske inte så allvarligt ”att göra fel” från socialtjäns- ten sida. Det stannar där, men i våra exempel finns det konsekven- ser som inte bara drabbar flickan utan hela gruppen, och till och med socialsekreteraren. Socialsekreteraren är under lupp på ett an- nat sätt, skulle jag kunna säga, av ett kollektiv.

Det gäller att väga rätt där i kontaktetableringen, är man för vag så tar systemen inte det här på allvar, är man för stark och för hård i kontakten, ja då kanske det innebär att systemet tar till lösningar som man som socialtjänst har provocerat fram så, så kontaktetableringen är rätt svårt och där får man alltså an- vända väldigt mycket av barnets kunskap om familjen. Det är mycket som kan både bli jättebra men också stjälpas i det så. På något sätt är det en dramatisk berättelse, den här: socialtjäns- tens insatser kan hjälpa eller stjälpa. Och det beror väldigt mycket på vad IP 4 kallar för ”kontaktetableringen”. Det är en första träff, eller mötet med klienterna, som verkar avgörande för det fortsatta arbetet. IP 4 upprepar vad andra har sagt om att man får luta sig mot barnets kunskap, men min uppfattning är att det inte räcker eller att det kan vara missvisande, som en annan intervjuperson har varit inne på tidigare. Men det kan också bli ett alltför stort ansvar för barnen att börja tala om familjen utifrån vad socialtjänsten vill ha för information. Hur hanterar barnen den situationen? Det vet jag inte.

IP 4 är medveten om hur han och socialtjänstens gör, och vad som är väsentligt att ta hänsyn till. I nästa avsnitt förklarar han istället en konfrontativ modell:

Vi placerar barnet först sen kontaktar vi föräldrarna och talar om att erat barn är placerat, vi talar inte om var det är, dom har skyddad adress. Ja, i säkert sju–åtta av de här familjerna så gjorde vi så, alltså att vi först då var konfrontativa men sen di- rekt efter så erbjöd vi dem att komma till oss och det blir ju väldigt symboliskt, men det är ju faktiskt två system som möts, men målet med splittringen det är liksom att kunna få det att fungera i systemet.

Det här citatet visar i all sin tydlighet att agerandet från socialsek- reteraren och från socialtjänsten också är ett agerande utifrån en maktposition. Här finns ingen dialog egentligen och inget intresse

för att etablera förtroendefulla kontakter med familjen. Utifrån flickans berättelse bestämmer sig socialsekreteraren för att agera och sedan etablera en kontakt, utifrån en maktposition. De splitt- rar familjen som ett sätt för ”systemet” att förstå sig på vad det handlar om. Så som han utmålar ”systemet” verkar det som ett krig mellan två system, ett asymmetriskt krig som sådant. Det öppnar inte någon möjlighet för ett bra samarbete. Men uttalandet är också förvirrande för att han menar först att socialtjänsten inte ska vara för stark, men hur uppfattar han då åtgärden att splittra familjen? ”Målet med splittringen är att kunna få det att fungera i systemet”, säger han. Det blir obegriplig, enligt min uppfattning. IP 5 är däremot kritisk mot det konfrontativa sättet som social- tjänsten agerar på:

Att förstå familjen, och kommunicera med alla familjemedlem- mar och det är inte bara en person som drabbas egentligen, det berör alla i familjen, och en person kan inte leva i hemlighet hela livet och bryta med sina föräldrar. Det är det enda man har egentligen, sina släktingar, i det här nya landet.

Här finns en annan utgångspunkt; det är inte bara flickan som drabbas utan alla i familjen. Utifrån det ställningstagandet är det berättigat att i vilket fall som helst, oavsett om det blir ett omhän- dertagande eller inte, arbeta vidare med föräldrarna, menar IP 5. En annan relevant aspekt som kommer fram i citatet är att ingen människa kan leva i hemlighet och bryta helt och hållet med det förflutna. Det finns inga slutgiltiga lösningar som går ut på att gömma någon, kanske bara i enstaka fall. Det är viktiga konstate- randen eftersom de visar att de olika socialsekreterarna lägger vikt på olika aspekter.

I frågan om att göra för lite eller för mycket, som en del av en grundläggande osäkerhet, finns det så klart en prioriterad fråga om att hjälpa den unga kvinnan. Göra för mycket och omhänderta henne kan visa sig vara ett felsteg om man inte har en helhetssyn framför sig. IP 10 förklarar en annan del av komplexiteten:

Jag förklarar att det här beslutet har konsekvenser för dig, om du åker till någon jour i någon kommun; vikten att inte kontak- ta någon i familjen. Sedan måste man göra vissa saker för sä- kerheten, inte bara för sig själv utan för andra som bor på en kvinnojour så att man inte äventyrar andras liv. Lite så vad det innebär att klippa bandet och flytta så att man vet vad man går in i och har möjligheten att backa och säga jag ska fundera på detta, och att då ge tydlig information om vart du ska ringa om det behövs.

I den här utsagan förklarar IP 10 hur hon gör. Hon förklarar ingå- ende vad det betyder att få skydd, och förväntar sig någonstans att flickan ska förstå konsekvenserna. Hon ger flickan en möjlighet att backa tillbaka. ”Klippa bandet” blir en stor problematik för den unga kvinnan, och den uppenbarar sig efteråt, efter konflikten med familjen. Den här situationen kommer också längre fram i texten, men jag tycker att det passar in i ”att göra för mycket”, att också se på konsekvenserna för klienten. Klippa bandet och känna sig en- sam efteråt kan bli för problematiskt för den unga kvinnan. Det är någonting IP 11 bekräftar: ”Ensamheten kan bli för svår i en an- nan kommun där man inte känner någon, och att man känner sig väldigt isolerad, trots allt älskar man sin familj väldigt mycket”.

Göra för mycket eller göra för lite är en bra fråga som socialsekre- terarna måste reflektera över själva och diskutera med varandra. IP 6 har en del svar som också är bra att ta upp:

Det behövs kompetenta personaler som kan avgöra vilka som bör ha den insatsen och vilka som behöver en annan form av insats. Det kan vara att man har kontaktperson, någon man kan ringa till eller man kan ha någon som kom hem till familjen och pratar som vi gör. Det gäller att sätta in insatsen på så låg- intensiv nivå som möjligt men ändå inte lägga sig för lågt… Men det är jättesvårt att bedöma, jättesvårt.

IP 6 verkar ha klart för sig vad som behövs: kompetent personal, rätt insats, börja lågt, ha en kontaktperson, besöka familjen. Men han slutar ändå med en mening om att det är jättesvårt att bedö- ma. Det upprepas till och med av en som verkar veta vad som ska göras.

I flera av de citat jag har redovisat visar det sig att socialsekrete- rarna lider på grund av flera av de ställningstaganden de måste göra. Det är mycket dramatik, och en hel del ångest i det hela. Frå- gan är om de inte överdramatiserar eller överdriver problematiken. IP 3 hade en sådan reflexion:

Jag tycker att det skall bli oerhört intressant när vi ska titta till- baka på det här om 20 år för den [här frågan] har ju varit oer- hört intensiv. Och speciellt det som har varit de senaste 2–3 åren sedan regeringen satsade de här pengarna till Länsstyrel- sen, det tycker ju jag att det har synts och hörts och märkts väl- digt mycket. Det är väldigt bra att man så intensivt utbildar och pratar och satsar på det här och så. Men så tänker jag på i rela- tion till alla andra bekymmer som vi jobbar med inom social- tjänsten, med missbruk och allt vad det nu kan vara, barn som far illa på grund av fattigdom och allt möjligt, så är det ju ett minimalt liksom bekymmer.

Den här frågan, om att just den här problematiken har fått så stort utrymme inom politiken, det massmediala och inom socialtjänsten, har till sist också påverkat socialsekreterarna. IP 3 är lite ambiva- lent, för någonstans är hon kritisk till att det satsats så mycket re- surser, och trots att det har varit så mycket uppmärksamhet i rela- tion till andra sociala problem menar hon att det inte är så stort i alla fall. Här blir själva uppmärksamheten en del av problemati- ken. Ångest och snabba insatser kan i vissa fall vara direkt relate- rade till trycket som kommer utifrån. Det kan vi läsa i IP 7:s utta- lande: ”Det var ju väldigt fokus och stor debatt om detta i media, och nu ska vi satsa pengar på den här gruppen och det var okej att bevilja precis vad som helst, medan vi visste att det kunde finnas andra ungdomar som var minst lika utsatta”.

Sammanfattningsvis kan jag säga att frågan om att göra för mycket eller göra för lite skapar ångest bland socialsekreterarna. Det finns två moment som är ångestskapande för socialsekreterarna: det för- sta är att känna att insatsen ligger på rätt nivå och att försvara flickan utan att det blir större konflikter inom familjen. Det andra momentet uppenbarar sig när de har tagit beslut att omhänderta flickan och ändå vet att flickan kommer att sakna sin familj och kanske vilja återvända hem i alla fall. Den här sista situationen återknyter till frågan om på vilket sätt socialtjänsten arbetar med familjen.

Till och med de som verkar mest erfarna kan inte riktigt vara säkra på vad de gör. En anledning är att i det konkreta arbetet behövs mer kunskap och kompetens än de allmänna uppfattningar som finns och de generaliseringar som görs både i den offentliga debat- ten och i länsstyrelsens kampanjer. HRV är en fråga som ska utre- das i varje situation, en riktig undersökning gällande var och en av de personer som är inblandade i en konflikt. Varje fall är unikt, och det svåraste är att hålla sig borta från generaliseringar.

Men trycket utifrån, från andra institutioner, är stort på att man ska agera kraftfullt och omhänderta flickorna, till och med när det inte är berättigat. I det här verkar länsstyrelsens agerande vara av- görande. Det finns ett par socialsekreterare som är kritiskt reflekte- rande gentemot länsstyrelsens policy att agera snabbt och omhän- derta, och de vill ”sakta ner” och agera långsamt, inte skynda sig för att bidra till att flickan ska klippa bandet med familjen. Social- sekreteraren står inför ett dilemma: agera utifrån vad samhället via sina institutioner vill, eller agera utifrån klienternas konkreta situa- tion och socialarbetets fundament.