En återkommande ambivalens

En av de första meningarna den sakkunnige uttryckte i intervjun var att ”lagar har en normativ betydelse”. Lite senare klargjorde hon att socialsekreterarnas uppdrag inte var att försöka förändra de människor de bemöter: ”Vi ska inte missionera. Vi ska inte säga, ni ska bli svenskar. Det blir en oreflekterad måttstock. Ska vi förändra samhället? Nej, vi ska förändra oss”.

Hon är bestämd i sina uppfattningar, ändå blir det oklart för mig vad hon vill säga. Är det verkligen så att de inte vill förändra män- niskor med invandrarbakgrund? Vad är då deras uppdrag? För- ändra sig själva för att kunna ha en gemensam uppfattning om jämställdhet som de ska applicera i sitt arbete, utan att påverka

och förändra någonting? För mig låter det som ett ofullständigt re- sonemang. Välfärdssamhällets institutioner har ett klart normativt uppdrag som går ut på att ”normalisera” beteenden, allt ifrån våra matvanor till våra fritidsintressen (Hirdman, 2000). I det uppdra- get har tjänstemannakåren, det Lyttkens (1989) kallar för ”det hål- lande skiktet”, ett speciellt uppdrag som går ut på att bidra till att hålla ihop samhället. Socialt arbete har också ett klart normativt och disciplinerande perspektiv (Herz, 2012). Varför vill den sak- kunnige inte säga att deras uppdrag bl.a. är att förändra männi- skor, att deras arbete är normativt? Hon fortsätter att programför- klara sina ståndpunkter:

Det handlar om att reflektera om: å ena sidan likabehandlings- principen, å andra sidan ska du ha rätt till din kultur. Ingen särbehandling: han vill inte ha det på det sättet [hon menar att mannen i familjen inte vill att kvinnan ska vara med i samtalet med socialsekreteraren, min anm.]. Jag är skyldig att prata med er båda. Vi möter människor här, inte kulturer.

I den här meningen uppenbarar sig någonting jag kallar för en återkommande ambivalens om hur man ska bemöta klienterna. Li- kabehandlingsprincipen tolkar jag som ett principiellt rätt sätt att bemöta klienterna oavsett bakgrund. Utgångspunkten är att alla har lika rättigheter och skyldigheter, både mannen och kvinnan. Det betyder att båda två, antingen tillsammans eller var för sig, ska träffa socialsekreteraren. ”Han vill inte ha det på det sättet”, blir i detta fall ett problem för socialsekreteraren, men det är någonting som socialsekreterare måste hitta en lösning på som garanterar var- je människans rättigheter.

Vad som blir förvirrande är att hon samtidigt menar att klienten har rätt till sin kultur. Vad hon menar med det blir det oklart, men det kan inte handla om att kvinnan i familjen inte har rätt att träffa en socialsekreterare. Eftersom hon också säger att ”vi möter män- niskor här, inte kulturer”, tolkar jag det som att hon menar att de har rätt till sin kultur men inte inom socialtjänstens ramar, eller

murar. Finns det någonting mitt emellan att kunna behandla alla lika men utifrån klienternas egna föreställningar? Vad lägger hon i att man möter människor men inte kulturer? Är vi människor tomma blad som ska fyllas utifrån, eller uppenbarar sig våra kultu- rella föreställningar i de möten vi har? Det är flera frågor som jag ska spara, för att senare reflektera över och diskutera i slutkapitlet. Vad jag vill visa här är att det finns en problematik som handlar om hur man ska bete sig mot klienter med invandrarbakgrund, och det är en problematik som inte verkar vara lätt att lösa.

Trots att likabehandlingsprincipen kan vara rätt, är den inte öppen för klienternas specifika situationer i det svenska samhället. Den är inte öppen för variationer, och inte heller för en viss flexibilitet som man ska ha i själva bemötandet. Exemplet innan om att ”kli- enten inte vill ta mig i handen” är talande när det gäller den här problematiken. Utgår man från likabehandlingsprincipen ska man hälsa alla klienter på samma sätt. Och om klienten inte vill, vad gör man då? Antingen argumenterar man för att så gör vi inom so- cialtjänsten och förändrar uppförandet hos klienten, vilket i sin tur blir det normativa utifrån hur socialtjänsten definierar situationen, och på det sättet skapas en konflikt. Eller frågar man klienten om hur han vill bli hälsad, eller bryr man sig inte om situationen. Det finns minst tre alternativ att välja mellan.

Även om likabehandlingsprincipen är en bra utgångspunkt, tar den inte hänsyn till klienten eller klienternas specifika och kontextuella situation som invandrare i ett majoritetssamhälle. Mötet i socialt arbete mellan en socialarbetare och en klient ska ske utifrån där klienten befinner sig, inte utifrån socialsekreterarens ställningsta- gande (Billqvist, 1999. Skytte, Montesino, 2006). Det är därför nödvändigt att gå från en jämlik behandling och vidare till ett er- kännande av klienten inte bara som en enskild individ utan också som tillhörande ett kollektiv (Skytte, 2007). Vad det egentligen handlar om, enligt min uppfattning, är att utifrån en likabehand- lingsprincip ge klienterna ett erkännande utifrån deras egna kultu- rella föreställningar. Utifrån en kontextuell (kultur)förståelse där man själv som socialsekreterare är inbegripen i en relation utifrån

sina egna sociala och kulturella praktiker, vara flexibel och re- spektfull i bemötandet.

Så frågan är svårare än vad man kan tro. I det här fallet syftar jag inte på om ”mannen” i familjen vill eller inte vill ha med kvinnan i samtalet, som det står i citatet, utan mer generellt på vad som kan skapa konflikter för dessa människor i bemötandet. I citatet hand- lar likabehandlingsprincipen om ”våra villkor”, d.v.s. socialtjäns- tens villkor om hur en klient ska bemötas, men jag syftar på mera generella diskriminerande processer som gör likabehandlingsprin- cipen värdelös.

Den sakkunnige talar om patriarkala strukturer bland invandrare och beklagar sig för att de (socialtjänsten) är okunniga när det gäller att se strukturerna: ”Vi har sett på representativ jämställdhet men det är inte lätt att se strukturer. Typiskt för socialt arbete; vi tror vi kan jämställdhet men vi kan inte genusstrukturer. Vi ska synliggöra hur vi gör genus”. Hon sammankopplar genusteoretiska perspektiv om patriarkala strukturer till klienter med invandrar- bakgrund och verkar lämna frågor om kultur utanför, ett väldigt avancerat resonemang som kanske är nyttigt för deras arbete. Men senare i intervjun återkommer hon till frågan om kultur:

Om någon hade frågat mig [för några år sedan], är det kultu- rellt? Då hade jag sagt, nej. Jag var helt övertygad. Nu har jag lärt mig. I kulturen lägger jag in värderingar, normer, sättet att leva, sättet att hantera vardagen, att man har en kollektiv idé om att kvinnans sexualitet ska kontrolleras, att mannen bär he- der och kvinnor bär skam. Kollektivet är det viktiga; om det är bra för kollektivet är det bra för individen: men individen är det inte viktigt, individen egna önskningar är det inte viktiga…

Den sakkunnige hänvisar till att våldet inom invandrarfamiljer, läs muslimska familjer, också är en fråga om kultur. Hon generaliserar och gör ingen skillnad mellan seder, vanor, traditioner eller kultur som är ett mer heltäckande begrepp. Hon gör inte heller någon skillnad i förhållande till klassfrågan. Det kan låta som en oviktig

detalj när hon säger ”nu har jag lärt mig”, men för mig låter det som någon form av statisk kunskap, när det egentligen finns en stor (inte minst teoretisk) debatt om huruvida heder beror på kul- tur, struktur, religion, traditioner, samtidigt som vi vet för lite om hur det egentligen går till i de fall där våldet utövas av ett kollektiv, som hon menar.

Hur förhåller sig de här resonemangen till definitionen av HRV? Den sakkunnige kommenterade min fråga på följande vis:

Det finns ingen officiell definition för HRV, ingen vedertagen definition. [En] definition av hederskulturer är att ’mannens he- der kontrollerar kvinnans sexualitet, eller rykten om kvinnan sexualitet’, [det handlar om] kollektivets normer, kollektivets överlevnad. Våld är kollektivt sanktionerat, det är inte bara män utan också kvinnor [som är inblandade].

Även om det inte finns någon officiell definition verkar det väldigt klart och tydligt vad det handlar om: det är kollektivets normer. Och hon använder sig av ett vedertaget begrepp bland myndighe- terna – som inte minst länsstyrelsen använder sig av – och som finns i många andra handböcker och i litteratur om ämnet. Pro- blemet med den här definitionen är att den pekar ut en hel grupp. Olika forskare förhåller sig på olika sätt till frågan om kultur. I debatten om hedersmord, hedersvåld och hedersförtryck, finns det ett resonemang som pläderar för att det handlar om kultur (Kurki- ala, 2005). Det finns ett annat resonemang som utgår från univer- sella patriarkala strukturer (Eldén, 2003). De två olika inriktningar sammanfattas som ”kulturförespråkare” och ”kulturkritiker” (Ek- ström, 2009). Unni Wikan (2005) talar i stället om hedersideologi- er för att inte peka ut en hel grupp med samma bakgrund. Jag återkommer senare i slutdiskussionen till en mer djup analys av den här frågan eftersom det är en fråga som finns med också sena- re i intervjumaterialet med socialsekreterarna.