Det hotfulla och kontrollerande bostadsområdet

Det verkar finnas en klar koppling mellan framställande av heders- problematik som en företeelse som angår en grupp och som drab- bar kvinnorna i den gruppen. Det går som en röd tråd mellan att framställa problematiken och relatera till de människor som bor i vissa bostadsområden och som har sitt ursprung i något arabiskt land. Men jag ställer mig som forskare frågande till vad denna

problematik egentligen har med bostadsområden4 att göra och i vilken omfattning. På den frågan svarade den sakkunnige ”Jag tror att det är [i] stor” [omfattning]. Min följdfråga var då: Hur vet du det? Hon svarade så här: ”Jag ser att många kommer hit som skickas från kvinno- nätverk, skolan”.

Det är väl en sak att tro någonting utifrån de signaler man får från olika personer som sitter antingen i olika institutioner och organi- sationer, eller från samtal med de berörda, och en annan sak att veta mer exakt hur pass omfattande det är i siffror. På min fråga om hur många anmälningar de har fått, svarade den sakkunnige så här: ”Väldigt omfattande: 2010 ansökte 38 kvinnor över 18 år [om hjälp]. Vi kan inte se på kön i statistiken. Det är möjligt att det är hedersrelaterat våld och vanligt våld, de är under samma rubrik”. Hon gör en skillnad mellan ”HRV” och ”vanligt våld”, trots att det i statistiken inte finns en sådan skillnad och att det inte kan av- läsas i siffror hur många det handlar om. Hon tycker att skillnaden är riskbedömningen. ”Vanlig misshandel är en mans handling”,

partner [eller] före detta man.[I ]”HRV är en massa släktingar in- blandade. När kollektivet förföljer måste man se skillnader, det har att göra med hur man bedömer risker”. Hotbilden är präglad av en idé om att det är en grupp som är inblandad. Jag kommer tillbaka till den här uppfattningen eftersom de allra flesta intervjuade soci- onomer talar i samma termer.

Men siffrorna kan vara missvisande. Det finns ingen statistik som går under rubriken hedersrelaterat våld. Det finns en statistisk som handlar om våld mot kvinnor, och det är därför omöjligt att veta i siffror i hur många fall det handlar om HRV. Det är klart att ett fall är för mycket, men våld mot kvinnor är en vanlig företeelse i det svenska samhället, och det är inte samma sak om det under ett år är 38 eller om det 100. Att inte ha underrubriken hedersvåld

4

Jag anonymiserar området genom att kalla det bostadsområdet. I den här studien handlar det om att i de flesta fall arbetar socialsekreterarna i ett bostadsområde där det finns en stor population med invandrarbakgrund, oftast mer än 50 %. Jag vill påminna om att klienter med invandrarbakgrund generellt är överrepresenterad i socialtjänsten (Socialstyrelsen, 2006).

kan man förstå som ett sätt att undvika en diskussion om etnici- tetsfrågan och hamna i en kontroversiell uppfattning om vad som orsakar våldet, någonting som är problematiskt för socialtjänsten.

Men talet om HRV är ändå omfattande, utpekande, stigmatiseran-

de och bestämt. Frågan är om det inte är nödvändigt att veta mer exakt hur omfattande det är, utan att nödvändigtvis hamna i att orsaken till våldet handlar om en kultur. Det behövs närmare kun- skap inte minst för att se hur det förhåller sig till andra sociala problem.5

För mig som forskare är det också viktigt att koppla samman frå- gan om varifrån man får kunskap om heder med på vilket sätt den här kunskapen handlar om själva bostadsområdet man sitter och arbetar i. Eftersom den sakkunniges starka argumentation handlar om gruppen vill jag gärna veta hur det är i gruppen som anklagas för att utöva kollektivt våld och kontroll. Det är framför allt ut- ifrån de drabbade kvinnornas berättelse som socialsekreterarna får kunskap. Men varifrån annars får man kunskap: ”Det ligger på samtalsnivå: skolkurator, föreningar, från fritidsgårdar och de sä- ger att flickor inte går på fritidsgårdar. De säger att de tjejer som kommer är toppen på ett isberg”.

Det pågår ett samtal, framför allt myndigheternas personal emel- lan. Det är därifrån socialsekreterarna får kunskap. Att jag intres- serar mig för varifrån de får kunskap har också att göra med frå- gan om vilka de är som har en uppfattning om HRV som en gruppföreteelse. Socialsekreterarna samarbetar inte med (invand- rar)föreningar utan framför allt med andra myndigheter: det är en metod att arbeta i nätverksform med förskolan, skolan, fritidsgår- den, polisen, räddningstjänsten.6

5

Jag vill inte jämföra i termer av vad som är mest berättigat att prioritera, utan vad som är mest berättigat att göra när det gäller en viss social problematik. Med tanke på all uppmärksamhet kring HRV-problematik och den finansiering olika regeringar har satsat på frågan, är det förståeligt att man prioriterar arbetet, men frågan är om det som görs är rätt. Sedan är det frågan om det inte skul- le behöva göras andra satsningar när det gäller socialpolitik och om vi inte har andra sociala pro- blem som är mer grundläggande i de här bostadsområdena.

6

Hur personalen på olika offentliga institutioner uttrycker sig om muslimerna får vi läsa i en rapport

som heter Hot mot demokratioch värdegrund – en lägesbild från Malmö (2007) som är skriven av

Magnus Ranstorp och Josephine dos Santos. Rapporten fick mycket kritik av olika forskare i landet som menade att den var ovetenskaplig, och rektorn på Försvarshögskolan var tvungen att komma

Den sakkunnige blev ett tag lite irriterad över att jag upprepade mina frågor om varifrån hon får kunskap, och hon kunde inte hål- la sig från att säga: ”håller du på att säga att jag har hittat på det hela?” Vad jag var inne på var att alla är präglade av sina erfaren- heter och av en viss uppfattning om hur verkligheten ser ut. Men som jag har skrivit tidigare förlöpte intervjun mycket bra, och hon var generös med att tala fritt.

Men enligt min uppfattning, och utan att förneka att problemati- ken finns, finns det ett glapp i kunskapen om hur själva företeelsen ser ut rent definitionsmässigt och hur det konkretiseras i de grup- per, familjer och individer som är i fokus i frågan om heder. Det här kan ha stor betydelse just i frågan om skyddet, men också i frågan om hur man kan agera effektivt, förebygga konflikter och minska antalet fall där våld förekommer. Nu verkar det som om problemet är omfattande, även om det inte kan bevisas med siffror. Och misstänkliggörande att hela gruppen utövar kontroll är en återkommande berättelse.

Jag frågade också om vad hon vet om kontrollen som gruppen ut- övar över individen, och hur det sker. Svaret var:

De har en stark social kontroll, rykten är oerhört viktigt. De håller reda på varandra: det är stora familjer, medlemmarna i föreningen, grannar som kontrollerar, en liten by har flyttat hit, utvidgad familj existerar här. Ibland är det så pass komplicerat med familjerelationer att vi måste vara två för att förstå det.

Fokus i utsagan är helt och hållet koncentrerad på de här grupper- na. Det är en ganska talande bild hon ger om ”en liten by [som] har flyttat hit”. Jag tolkar det som att de flyttar hit med sin kultur, sina värderingar, sina konflikter, sitt sätt att leva, som står i kon- trast till de värderingar och den kultur som råder i Sverige. Det är

med uttalande om att det var ingen forskning det handlade om. Det som också är uppseendeväckan-

de i det här sammanhanget är att rapporten grundas på ett intervjumaterial med tjänstemän inom polisen, SÄPO, skolan och socialtjänsten, som visar en gemensam stigmatiserande och generaliseran- de uppfattning om muslimerna i Rosengård.

de som bär problemet. Saken är att det finns många andra tolk- ningar av varför heder florerar i ett västerländskt samhälle när kanske konflikten håller på att försvinna hemma därifrån de kom- mer (Wikan, 2005).

Här är det viktigt att skilja på allmän kunskap om fenomenet he- der, och mer specifik kunskap om hur det går till i det svenska samhället. Mordet på Fadime är ett mord som skedde i det svenska samhället i en konflikt som pågick under flera år. Hur olika sam- verkande faktorer bidrog till mordet är inte en fråga som är i fokus i denna studie (För en fördjupad diskussion se Wikan, 2005. Eldén, 2003).

”Rykten” är ett annat begrepp som ofta brukas av dem som fors- kar, skriver, eller arbetar med frågan om heder (Wikan, 2005). Ut- ifrån en allmänt vedertagen idé om att rykten är en faktor i de so- ciala relationer de här människorna har i sina grupper, utsträcker man begreppet till att omfatta ett kollektivt förtryck. Det gäller inte minst när man ska skydda kvinnan. Jag ska ta ett annat exem- pel som visar att det kan finnas en bra allmän kunskap om hur de här grupperna agerar i förhållande till sin egen sammanhållning, men utan att ha närmare empirisk kunskap om hur det går till och vad som utlöser olika reaktioner och våldshandlingar. Den sak- kunnige fortsatte med sitt resonemang på följande sätt:

Vi kan inte skydda dem här. Vi skickar till andra områden och kollar hur risken ser ut. Bara som ett exempel: jag frågade dem [socialtjänsten i andra områden]: ”där ni har jourboende, har ni många kosovoalbaner där”, [För då] kunde det finnas en risk att det finns en släkt, en kompis, en från samma by, som känner igen henne. Risken [i så fall] att bli upptäckt är större. Vi fick lära oss att vara hälsosamt paranoida! Det är ett helt nytt sätt. Det är uppenbart att en sådan generalisering kan drabba en hel grupp. Och jag är inte säker på att vara ”hälsosamt paranoida”

kan vara en bra utgångspunkt för att arbeta med frågan. Natur- ligtvis är skyddet i en akut situation prioriterat, och man måste be-

akta säkerheten men inte på bekostnad av att misstänkliggöra en hel grupp.

Vad som skymtar fram i den sakkunniges berättelse är, enligt min uppfattning, att det blandas ihop olika begrepp som förtryck, he- der, hot och social kontroll. Jag frågade också om vad hon tycker om skillnaden mellan social kontroll och heder. När blir det en konflikt?

Alla normer är outtalade, eller hur? När de behöver uttalas, då har du brutit mot normerna, eller hur? När någon bryter mot normerna och måste tillrättavisas, det är då det blir en konflikt. När individen inte vill finna sig i kollektivets normer längre. T.ex. klä sig fel, prata med en kille, skratta högt, skaffa sig en pojkvän, det är då det blir en konflikt.

Frågan är fortfarande berättigad, när – utifrån olika normer – blir det en konflikt som leder till kontroll och våld? Eller är det alla former av normbrytande som leder till en konflikt där våld är in- blandat?