Material

Efter en skriftlig överenskommelse om på vilka grunder Lorentzen skulle lämna materialet till mig, fick jag hans intervjumaterial via mail. Jag är väldigt tacksam för Mikael Lorentzens generositet och är upprymd av tanken att detta bidrar till att utveckla forskningen i en annars inte så utforskad fråga. Hans intervjumaterial, sju (7) intervjuer, är mycket välstrukturerade och är en del av ett större intervjumaterial han har. Jag fick läsa det som hade med hedersre- laterat våld att göra. I de flesta intervjuer var det mellan 12 och 15 dataskrivna sidor, och i ett fall var det 27 sidor.

Jag gjorde också sju (7) intervjuer som har en lite annorlunda ka- raktär, och förhoppningsvis kompletterar de varandra. Mina inter- vjuer var mer uppsökande i termer av att jag ville förstå mig på problematiken, och utifrån de intervjuades berättelser utveckla ett samtal. Det betyder att vi i flera fall inte gick direkt till frågan om HRV, utan först vandrade runt för att sedan komma till frågan, och ibland återvände vi till en fråga jag hade ställt tidigare.

Jag intervjuade också en forskare för att kunna diskutera frågor som har med definitionerna att göra, och för att få en större insyn i

ämnet. För min egen skull intervjuade jag också en person som var socionom men också jurist, och som hade god kännedom om de juridiska inslagen i de konflikter som hamnar i domstolen.

För enkelhetens skull har jag valt att numrera intervjuerna från 1 till 14. De återkommer i olika grad i analysen av intervjumateria- let. Mitt intervjumaterial är omfattande, och det har varit svårt att överväga hur pass mycket material jag skulle ha med eller inte, men min tankegång har varit att redovisa mycket med hänseende till att det är viktigt att göra intervjupersonerna rättvisa i det de sä- ger och med hänseende till att läsaren kan få en bra möjlighet att bilda sig en egen uppfattning. Med detta sagt menar jag inte att fakta talar för sig självt.

Kvale är kritisk till att citera alldeles för mycket text och menar att ”denna rapporteringsform kan ha påverkats av en kvalitativ hyper- empirism, där de många intervjucitaten får fungera som basfakta”

(1997:230). Det överensstämmer att min intention är att intervju- materialet får vara ”basfakta” som Kvale säger, och anledningen till det är att socialarbetarna har olika ställningstaganden inför en utredning, och det finns en mängd nyanser som jag vill ska träda fram för att jag ska kunna argumentera för mina påståenden i min analys. I det här avseendet närmar jag mig mer det Kvale kallar för en ”rapport till en domstol” än ”konstens krav” (ibid:234), även om ambitionen är att vara både noggrann och intressant i min framställning.

Det ligger alltid i forskarens makt att bestämma över vad som ska presenteras av intervjumaterialet eller inte, vilket jag ibland tycker är problematiskt när man bara refererar lite intervjumaterial. Det finns i sådana fall en risk att ett kort citat tas från sin kontext, att man som forskare är orättvis mot intervjupersonen, någonting Kvale också varnar för.

Socialsekreterarna hade inte några problem att prata om ämnet. De var väl insatta och pratade länge. Det var inte korta svar utan stora utläggningar. Kvale menar att ”forskningsintervjun är en mellan-

mänsklig situation, ett samtal mellan två parter om ett tema av ömsesidigt intresse. Det är en specifik form av mänskligt samspel där kunskap utvecklas genom en dialog” (1997:117).

I mina intervjuer fanns det vissa frågor där de intervjuade först tänkte efter länge innan de svarade. En sådan fråga som skapade tystnad var: hur vet du det? Och den ställdes efter det att de hade uttalat sig generaliserande om sina klienter, föräldrarna, släkten eller gruppen. På andra frågor reagerade de direkt, t.ex. när jag frågade om de var experter i frågan. Då svarade de direkt nej, även om de arbetar med frågan och kan uppfattas av andra kollegor och av sin arbetsgivare som kunniga. Hur skulle man kunna tolka att de reagerar emot att definieras som experter? En tolkning är att de förminskar sig själva inför en forskare som ställer frågor. En annan tolkning är att även om de har profilerat sig i frågan på sina ar- betsplatser, vill de inte framställa sig själva som experter för att slippa ha svar på alla möjliga frågor som de eventuellt kan få. För- utom mångordigheten var både tystnaden och den snabba reaktio- nen företeelser som förekom i intervjusammanhanget. Allt det här tolkar jag som att mina intervjupersoner kände sig förtrogna och lugna i intervjusituationen.

Alvesson (2010) utvecklar en diskussion om det han kallar för ny- positivism, romanticism och lokalism som centrala ståndpunkter i fråga om intervjuer. En ny reviderad nypositivism är en ”interaktiv rationalism” som ”erkänner i viss utsträckning den sociala kom- plexiteten och försöker med ”mjuka” och flexibla tekniska åtgär- der hantera problemet med hur man ska få fram så många trovär- diga intervjusvar som möjligt” (2010:21). Romanticismen går, en- ligt Alvesson, ”ut på att ju närmare man kommer intervjupersonen, desto närmare kommer man en förståelse av det verkliga självet”

(ibid:22). En tredje ståndpunkt kallar Alvesson för lokalism: ”Här betonas att intervjuuttalanden måste ses i sin lokala, situationsspe- cifika kontext” (ibid:28). Det är den första och den sista stånd- punkten jag närmar mig i intervjumaterialet, detta med tanke på att det, som Alvesson menar, är en produkt av det aktiva använ- dandet av språk, kunskap och normer som kulturella resurser som

socialsekreterarna visar när de uttalar sig. Men min ambition går utöver att se variationerna utifrån kontexten i intervjumaterialet. Ambitionen är också att kunna se olika mönster som kan svara mer generellt på frågan om vad socialtjänsten gör i förhållande till hur frågan diskuteras i största allmänhet i samhället. I det sam- manhanget är det relevant att lyfta fram reflexivitet ”där fokus lig- ger [mer] på forskningsperspektivet, diskursen och tolkningslinjen, vilket ofta har mer att göra med ett specifikt forskningsläger (para- digm) än med den enskilde forskarens subjektivitet” (Alvesson, 2010: 48,49).