Arbeta med familjerna

Hur det är att arbeta med familjerna har blivit ytterligare en fråga i den här undersökningen. Jag ska först påminna om att det finns socialsekreterare som utgår från ett individperspektiv och lämnar föräldrarna eller familjen utanför utredningen. Det finns även en framträdande bild inom socialtjänsten att familjen, gruppen, är ett hot mot flickan/kvinnan. Det finns ett misstänkliggörande av för- äldrarna. Det finns också en uppfattning om att det är svårt att hit- ta samarbetsformer med föräldrarna. De låtsas som ingenting, ”allt är bra”, eller ljuger. Men vi har sett att det också finns socialsekre- terare som vill hitta lösningar tillsammans med familjen. Det är den frågan jag ska ta upp nu: hur är det att arbeta med familjen? Mitt i en annan fråga kom IP 1 med en överraskande uppfattning: ”Det är på något sätt tacksamt att jobba med de här familjerna”. Följdfrågan var då vad hon menade med det: ”De flesta vill, jag menar 99,99% älskar sina barn även fast man inte tror det många gånger. Om de inte känner sig påhoppade och att de vet att man vill familjens bästa, och att det är det vi arbetar för, inte för att straffa dem”.

Det är upplysande att IP 1 menar att ”de flesta älskar sina barn fast man inte tror det många gånger”. Det är svårtolkat om det är därför det är tacksamt – men jag skulle tolka som att det är det hon menar. För IP 1 det hjälper till i arbetet med att hitta en bra lösning. Om man inte tror det, talar för en föreställning som finns om de här familjerna. Det är inte samma sak att man älskar sina barn och hamnar i konflikt som att utgå från att de inte älskar sina barn, vill göra dem illa, och att de därför har en hedersrelaterad konflikt.

Att samarbeta med föräldrarna kräver en vis ödmjukhet från soci- alsekreteraren, så att föräldrarna inte känner sig illa behandlade. Det krävs också en bekräftelse på att föräldrarna verkligen vill barnets bästa och inget annat. Den här bekräftelsen menar jag är väsentlig för alla kontakter och samarbeten. Den kan skapa tillit till att socialtjänsten inte är ute efter att bestraffa föräldrarna. I den relationen menar IP 1 att den egna attityden är viktig. Den kommer

att påverka resultatet.

En annan relaterad aspekt av arbetet med familjerna är att social- sekreterarna oftast talar om att det inte bara är kärnfamiljen som är inblandad i konflikten utan också den utvidgade familjen: mor- mor, morfar eller farfar, farmor och kusiner och människor som är nära familjen. I min första redovisade intervju talade sakkunnige om en ”hel by” som har flyttat till Sverige. När man ska omhän- derta och hitta ett skyddat boende till en kvinna säger socialsekre- terarna att de måste kolla om det finns landsmän i den nya staden som kan hota kvinnan. Men tas hänsyn till den här aspekten när det gäller någon form av preventivt arbete? Finns det någon möj- lighet att arbeta med hela familjen och släkten när de engagerar sig så mycket? IP 3 resonerade så här:

Ja, det är en bra fråga som är svår också… det har vi pratat om mycket. Man är ganska duktig på att prata med ungdomar och man är bra på att arbeta med familjer men sen är det stopp lik- som. Det behövs ju alltså något slags strukturellt arbete med el- ler något slags grannskapsarbete eller liksom arbete i en grupp. Man ser ju liksom att folk backar och så kan jag också känna. Jag tror också att man måste samarbeta jättemycket med sko- lan, att jobba med föräldragrupper, föräldramöten, när man har utvecklingssamtal, jag tror att det är där man når alla föräld- rarna, inom skolans värld alltså. Det gör ju inte vi inom social- tjänsten, inte naturligt i alla fall.

IP 3 menar att de är duktiga på att prata med ungdomar och famil- jer, men det blir inte klart och tydligt på vilket sätt hon arbetar med familjen. Hon går vidare till att prata om något slags arbete som skulle befinna sig på en annan nivå – föräldragrupper, grann- skapsarbete – men som socialtjänsten inte gör. Hon ser behovet av ett sådant arbete men ser inte det framför sig som någonting som måste göras. ”Folk backar och så kan jag också känna”, säger hon. Det är någonting de inte vill göra.

driver någon form av preventivt strukturellt arbete över huvud ta- get. IP 3 är medveten om det som de är bra på, och där det finns brister trots att de pratar mycket om det. IP 3 har en idé om att samarbetet med skolan – och att vad som kan göras inom skolans ramar – är viktigt, men de lyckas inte riktigt med det heller. Och det är märkligt med tanke på att många anmälningar kommer från skolan, från skolans personal som känner oro inför enskilda fall. Det är också märkligt med tanke på att skolan, socialtjänsten och polisen bedriver samverkansprojekt.

IP 3 tar fram ett konkret exempel och urskiljer en grupp: ”Som här i X är det ju mycket kurder som bor, de bevakar varandra stenhårt och några av familjerna har ganska mycket hederstänk”. Generali- seringen ligger nära till hands: det bor mycket kurder, de håller kontroll på varandra och det finns ”ganska mycket hederstänk”. Utifrån det resonemanget kom de på att de skulle genomföra en utbildningsinsats. I skolans regi gjordes ett försök, och de bjöd in alla med invandrarbakgrund att delta i en föräldracirkel. Det var en konkret insats som blev ett misslyckande. IP 3 igen:

De vill ju inte komma, de vill inte bli särbehandlade och så blir det, vi tänker, fan vad dumma vi är. De flesta som tackar ja till att tycka det är intressant att gå en sådan föräldrautbildning el- ler föräldracirkel de har ju helt vanliga tonårsproblem som de vill prata med andra föräldrar om. Och då vill ju inte de bara sitta och prata med andra invandrarföräldrar om det utan de vill ju höra hur svenska föräldrar tycker och tänker. Och så har vi då en liten baktanke om att vi ska komma in på det här med hedersproblem, det är ju jättefel liksom, så kan man ju inte göra. Men det är ju, många sådana skumma tankar har man ju haft.

Det verkar inte genomtänkt att organisera studiecirklar bara för invandrarföräldrar med avsikt att komma åt frågan om HRV. Men det är inte konstigt med tanke på att frågan redan särskilt har ur- skiljs från andra frågor och knutits till en specifik grupp. Att bli särbehandlad på det sättet handlar om stigmatisering, men det är

någonting som personalen inte verkar vara medvetna om tills de blir medvetna om att ”de” inte kommer.

Exemplet visar också på att det råder brist på kunskap om vad de här föräldrarna har för behov, vad de oroar sig för eller vad de gärna vill prata om med andra föräldrar. Det finns ett behov som föräldrarna har, och det är att prata med andra föräldrar om hur de gör med sina barn. Det är därför IP 3 känner sig så dum och menar att de har ”haft [andra] skumma tankar” och gjort fel. IP 6 är också inne på ett resonemang som handlar om olika genera- tioner och hur barnen kan utnyttja olika situationer till sin fördel eftersom föräldrarna inte vet hur andra föräldrar gör: ”Och en del flickor, de är smarta och spelar på de fördomarna vi svenskar har om hur kurdiska män gör med sina flickor om de inte lyder. Vad göra då när det gäller frågor som har med heder att göra?” IP 6 fortsätter resonera på följande sätt:

Det beror på hur stark sammanhållningen är, hur stor gruppen är. Hur rädda dom här föräldrarna är för att bli utstötta från den sociala gemenskapen. Hur etablerad man är i det svenska samhället [för att] ”fronta” de andra i släkten. Att jag faktiskt låter min tjej vara ute till klockan elva en fredag. Att hon får träffa pojkvänner på rummet och de får ha stängd dörr.

I citatet kommer det fram någonting som å ena sidan har med en egen ställning som pappa, som mamma, eller med familjens ställ- ning i samhället att göra. Och utifrån den ställningen: hur familjen kan förhålla sig till gruppen. Å andra sidan finns frågan om hur stark sammanhållningen är i gruppen, och om föräldern kan stå emot trycket från gruppen eller inte. Utifrån framställning av hela läget verkar det som en låst situation. Men på frågan om det är möjligt just i det här fallet att flickan skulle kunna ha en pojkvän hemma, blir svaret överraskande: ”Jovisst”, svarar IP 6, vilket visar att det är möjligt att komma fram till en lösning om man samtalar med alla som IP 6 gör.

Att samtala med föräldrarna är också någonting som IP 7 lyfter fram: ”jag har lärt mig väldigt mycket i kontakten med föräldrarna också, det blev så speciellt, att förhandla så mycket med föräldrar- na. Jo, men det blir ju någon sorts förhandlingssituation faktiskt”.

IP 7 blir först förvånad över att ha hamnat i en förhandlingssitua- tion med föräldrarna. Det är nästan så att han måste upprepa sig för att bli medveten om att det var en förhandling. Eftersom han accepterade en förhandling i praktiken, tog denna tid. Detta i sin tur gjorde det möjligt för honom att lära sig ännu mer om sina kli- enter. Han blev också överraskad av att resultatet blev bra: ”Oftast bättre än vad jag trodde för nästan alltid så finns det en önskan ifrån de här föräldrarna att hitta någon sorts lösning ändå, de har ju sin gräns men de kan också förändras. Det finns möjligheter”.

IP 7 är mer hoppfull när det gäller att kunna hitta lösningar till konkreta situationer som kan bidra till att föräldrarna och dottern kan komma överens. Det kräver en förhandling där socialsekrete- raren har en viktig roll om han eller hon befinner sig mitt emellan föräldrarna och dottern. Det handlar i så fall om att socialsekrete- raren kan se sig själv som förmedlare, en förhandlare som ska ska- pa tillit mellan alla partner. Att kunna se att de här människorna också är rationella människor, och att de kan analysera och ta ställning till nya situationer på ett nyanserat sätt. Min tolkning är att vad IP 7 anstränger sig med är att sätta konflikten i sitt rätta sammanhang och inte polarisera konflikten, utan hitta en medel- punkt som kan vara förlösande för en dialog och en förhandling. Det handlar också om att IP 7 är självreflekterande och självkritisk i förhållande till hur samhället klarar av eller inte klarar av de här frågorna i ett större perspektiv: ”Det finns alltid en vilja, det är ju olika sätt också att se på hur man uppfostrar ett barn och allting i det är ju inte fel, alltså allt vad vi har är ju inte bra det heller”.

Men det finns många olika sätt att göra. Olika intervjupersoner re- laterar till olika arbetssätt eller ställningstaganden som de själva gör för att kunna bemöta de här människorna. Det finns inte ett enda sätt, det handlar inte bara om vilket teoretiskt perspektiv, vil-

ken metod, eller vilket förhållningssätt socialsekreteraren har. Det handlar någonstans också om personliga ställningstaganden inför situationen. IP 5 har till exempel en bestämd uppfattning om på vilket sätt socialtjänsten ska förhålla sig till de här familjerna:

Raka puckar alltså, inte köra med dubbelspel hela tiden. Alltså det är dubbelmoral hela tiden, å ena sidan säger man att det är religionsfrihet i det här landet men å andra sidan så får de inte anställning på grund av sin klädsel, de kommer ingenstans. Det är bättre att säga från början att så här är det i det här landet, vi är rädda för avvikande och främmande typer och sorter så.

Det är dubbla budskap menar IP 5 som gör att det blir otydligt vad samhället förväntar sig av de som kommer hit från andra delar av världen. Det konkreta exemplet med religionsfriheten och klädseln är mer talande för den här dubbelheten, enligt min uppfattning. Men i den här frågan finns det också olika intrikata nivåer som påverkar varandra. Religionsfriheten ligger på författningsnivån, det är en rättighet varje människa har att utöva sin religion. Medan anställningsförfarandet ligger på en samhällelig nivå där den priva- ta sektorn i princip kan bestämma själv vem de vill anställa. Anti- diskrimineringslagar har svårt för att fungera i praktiken. Däremot kan det vara intressant att fråga sig hur det är när det gäller den offentliga sektorn, vad det är för signaler som skickas i förhållande till att anställa människor med en annan bakgrund än den svenska. Vad IP 5 gör är i vilket fall som helst att lägga ansvaret hos det mottagande samhället och dess myndigheter. Men samtidigt kan man undra vad han menar med ”raka puckar”, en tillbakagång till det gamla mer eller mindre homogena samhället? Tvinga de som kommer hit att assimileras till en ny kultur?

Frågan är hur IP 5 kopplar samman sina resonemang med heders- relaterat våld: ”Jo, å ena sidan, alltså många gånger väntar man tills allt trappas upp och i slutändan hamnar de hos socialtjänsten. Jag har sett vissa familjer som man borde ha hjälpt från början med förebyggande familjebehandlingsinsatser från början”. Vad han pekar på är brister; det dröjer länge innan samhället reagerar,

det finns inga interventioner tills det kommer till socialtjänsten, och det finns inte heller från början insatser som kan hjälpa famil- jen.

En del av frågan handlar om de olika uppfattningar socialsekrete- rarna har om att kontakta föräldrarna redan i början av konflikten eller inte. IP 8 svarade så här på frågan:

Jo, jag tycker att det är bra att kontakta föräldrarna så fort som möjligt. Det är ändå familjen så att säga. Man kommer ingen vart om man inte kontaktar dem. När vi inte har någon tvångs- lag längre så kan de säga tack och hej då och då finns det bara en väg kvar och det är viljan att ha någon form av kontakt och att vilja samarbeta.

IP 8 har en idé om att framkalla ”viljan” hos föräldrarna för att de ska hålla kontakten med socialtjänsten. Det finns, i min mening, en pessimistisk eller negativ utgångspunkt i det hon säger, och det är att när man inte kan tvinga dem med lagen då finns bara de kon- takter man har hunnit utvecklat med föräldrarna kvar. Men den här negativa och pragmatiska hållningen kan bidra till att man kan hitta ett samarbete med föräldrarna i alla fall.

I mina intervjuer är det är ett ansträngande tema för några av soci- alsekreterarna att prata om föräldrarna. IP 11 talade t.ex. mycket om hot mot personalen. Hon själv hade inte fått uttalade hot, men ändå kändes det obehagligt för henne. Och ändå tyckte hon att föräldrarna försökte skapa en allians med henne, och att de tyckte att hon lyssnade för mycket på dottern, vilket hon själv tyckte var rätt uppfattat. Då ställde jag en fråga om att vara neutral inför konflikten. Hon svarade så här: ”Jag försöker vara neutral, men är det uttalat våld måste man ta det på allvar. Visar det sig sedan att det inte är så, lägger jag ingen prestige i det. Jag är socialsekretera- re för ungdomarnas skull inte föräldrarnas skull”. Hon motsäger sig själv. Om det är uttalat våld säger hon, för att sedan säga att om det visar sig att det inte är så. Men är det uttalat våld, då är det

fysiskt påtagligt våld. Vad menar hon då? Kan det vara en tolk- ningsfråga eller en brist i själva utredningen?

Frågan jag ställde då var om någon bryr sig om föräldrarna. Hon svarade först med frågan: ”Bry oss om föräldrarna? De måste vara jätteupprivna när det händer sådana saker, när dottern blir om- händertagen, så klart. Men jag tror att det är lättare att släppa för- äldrarna”. Det blir klart att olika samverkande faktorer leder till att föräldrarna inte tas med i processen att hitta en lösning på en konflikt med sina egna barn.

Sammanfattningsvis kan jag säga att det finns olika syn hos social-

sekreterarna i frågan om ett samarbete med föräldrarna. För det första finns det en medvetenhet om olika problematiska situationer när det gäller att initiera ett samarbete tidigt, någon form av före- byggande insatser som kan bidra till att olika typer av konflikter inte spårar ur och leder till en större problematik. Men det finns inga konkreta idéer eller en vilja att göra det.

För socialtjänsten och skolan är det en utmaning att hitta ett sam- arbete som kan nå föräldrarna. I det konkreta exemplet om föräld- rautbildning fanns en outvecklad idé som inte ledde någonstans. Det exemplet säger också någonting om att det finns en idé om att

de inte är som vi. Det finns också någonting man skulle kunna kal-

la för överraskningsmoment, d.v.s. att socialsekreterarna förvånar sig över att föräldrarna vill samarbeta, eller hitta lösningar. För- handlingssituationen kan vara givande för att initiera en relation som bygger på ett erkännande att föräldrarna också har någonting viktigt att säga.

Socialsekreterarna gör på olika sätt. Det är kanske inte så överras- kande, men det talar för att de hänvisar till olika handlingar. Min uppfattning är att det finns erfarna socialsekreterare (vilket inte nödvändigtvis har med ålder att göra) som har en viss rutin som gör att de kan luta sig tillbaka på sina erfarenheter för att hitta sitt eget sätt att vara i mötet med klienterna och i en bekymmersam si- tuation. Men det finns också de som inte kan skilja mellan olika

företeelser och inte skilja mellan sin roll som professionella männi- skor och sina personliga uppfattningar. Över huvud taget verkar det ändå vara oklart på vilket sätt samarbetet med föräldrarna kan leda till en bra lösning eller inte, vilket är bekymmersamt tycker jag.