Något mer än bara heder?

Någonting som jag blev medveten om under intervjuerna handlade om en fråga om kunskap som socialsekreterarna har om de här familjerna som drabbas av heders- problematiken. Jag kunde ur- skilja olika grader av kunskap som de har: först om heder i all- männa termer, sedan om kunskapen om flickans/kvinnans situa- tion i familjen eller i gruppen, mindre kunskap om familjer- na/släkten de talar om, och bland några socialsekreterare finns det till viss del kunskap om de sociala villkor de här människorna lever i det svenska samhället.

I vissa intervjuer uppenbarade sig en större problematik än bara heder. En del familjer är drabbade av fattigdom, arbetslöshet, iso- lering, psykiska problem. Heder verkar i sådana fall vara ett ytter- ligare problem som de måste handskas med. Med mina ord skulle jag kunna kalla det för skam i stället för heder. Det är inte så mycket heder kvar att försvara när det är familjer med multipla so- ciala problem, när flickans beteende uppfattas som något skamlöst som ytterligare drabbar familjen – mer specifikt pappan eller för- äldrarna. Det är snarare ytterligare en skam att inte kunna hands- kas med en sådan problematik inom familjen.

Det finns en intervjuperson som lägger till villkor som finns i det svenska samhället, vilket annars också är ovanligt i intervjumateri-

alet. IP 3 säger att problemet är mångfacetterat:

Det är ju så oerhört mångfacetterat, det är relationsproblem i kombination med krångliga integrationssvårigheter och familje- problem överhuvudtaget. Jag tycker att en av de svåraste saker- na när man jobbar med det här, är att avgöra hur mycket he- dersvåld är det och hur mycket barnmisshandel är det eller hur mycket relationsproblem, hur mycket tonårsproblematik är det, hur mycket integrationsproblem är det, alltså det är alltid näs- tan lite av alla de här sakerna på något sätt.

Nu har vi kommit in på frågan om vad HRV beror på och vad det är i förhållande till den mångfacetterade eller multidimensionella sociala problematik som de här människorna har i det svenska samhället. Det är det som IP 3, enligt min mening, syftar på när hon talar om integrationssvårigheterna. IP 3 börjar med att lyfta fram andra aspekter som har med orsaken till våldet att göra. Vad är vad när det gäller HRV: är det orsaken till misshandeln eller är det konsekvensen av någonting annat? Och hur skiljer man HRV från barnmisshandel? Kan det vara en konsekvens av att det är ombytta roller i familjen? Eller är det psykiska problem orsakade av ett flyktingskap? Eller en del av ett integrationsproblem? Eller är det så att allt detta samtidigt drabbar grupper av människor? Om man håller med IP 3 om att det är svårt att avgöra vad heder är och på vilket sätt olika sociala problem påverkar hedersproble- matiken, är frågan vad det är för analys socialsekreterarna gör i så fall. Vad är det för begreppsapparat som socialsekreterarna använ- der sig av? När socialsekreterarna fokuserar ensidigt på att HRV beror på ”deras” kultur, och att det krockar med det svenska sam- hället, är det lätt att utgå från en förförståelse som lätt kan hamna i ett vi-och-dem-tänkande. Men om man utgår från att det är en komplex problematik, går det inte att använda sig av en mall i ett frågeformulär och en typ av förklaringsmodell. Det öppnas en möj- lighet till samarbete med klienterna och en öppning till att förstå den mångfacetterade problematiken.

IP 3 sätter frågan om HRV i ett större sammanhang där det ingår frågor om integration och frågor om hur familjen fungerar i det svenska samhället. Hon pekar på faktorer som ligger på en struk- turell nivå, vilket annars inte är så förekommande i intervjumateri- alet. I de här familjerna finns det en konstellation av olika sociala problem.

Det är också IP 5 som utvecklade ett resonemang om de multipla sociala problem de här familjerna kan uppvisa. Han sa så här:

Det är väldigt komplexa familjer: när det gäller [socia- la]problem så har de inte bara ett sorts problem utan det är på många olika nivåer, alltså själva invandringen är väldigt kom- plex och det sätter igång väldigt mycket när det gäller värde- ringar och normer, och de kommer till ett nytt land och ibland undrar jag liksom om de skulle göra samma sak om de hade va- rit i hemlandet, det har jag ibland svårt att tro faktiskt för där finns det ett helt annat nätverk som kan stödja dem eller som kan stoppa dem, hindra dem.

Invandringen är den första företeelsen de här familjerna måste han- tera. De kommer till ett nytt land, ett nytt samhälle, vilket vänder upp och ner på relationerna inom familjen. Vilket i sin tur kan leda till konflikter inom familjen. De konflikter som uppenbarar sig i Sverige behandlas institutionellt via centrala institutioner i väl- färdsstaten. Det är tjänstemän som är tänkta att bidra till att lösa konflikterna vilket är en helt ny situation för individerna i familjen. De sociala interventioner som socialtjänsten kan göra, kan lätt leda till att öka spänningen och konflikten inom familjen. Inom familjen pågår processer som leder till att olika roller förändras till sin ka- raktär: pappans roll som försörjare till exempel försvinner, och det är staten och kommunen som tar över hans roll. I den situationen kan pappan, mannen i familjen, agera på ett sätt som direkt kan leda till en större konflikt med hans döttrar.

Det kan också vara så att hela gruppen tappar fotfästet. De har inte längre sociala resurser som kan dämpa konflikten. Individerna har inte heller en möjlighet att stödja sig på någon i sin egen grupp. I intervjumaterialet kommer det också fram andra, mer övergri- pande förklaringsmodeller om vad konflikten handlar om, och som har med genusaspekten att göra. IP 5 menar följande:

Det var väldigt tydligt för mig, det var ofta en fader som har tappat sin status och inte befann sig i något sammanhang och som inte hade arbete och liksom som hade tappat sin identitet, det var ofta en identitetskris på fadern eller för andra familje- medlemmar också. Och kvinnor som får stor förändring när de kommer hit till Sverige, de kan röra sig fritt och det är klart att de skall kunna leva som alla andra, men det var ofta kommuni- kationsproblem mellan den första och andra generationen och då var det liksom den första generationen som har förlorat väl- digt mycket och andra generationen som har vunnit på något sätt men samtidigt inte kunde kommunicera, en flicka som inte kan förstå sin far och sin fars bakgrund och en far som inte kan förstå sin dotters situation och det är problem på många olika nivåer kan man säga. Och det kommer att bli tjejen som blir förlorare i alla fall på det sättet om man inte skapar både för- troende och kommunikation mellan de två.

Vad intervjupersonen menar är att i de här familjerna rubbas en maktbalans som fanns tidigare. Det är mannen som förlorar sin maktposition, kvinnan har en del att hämta från det svenska sam- hällets ideal om jämställdheten, och barnen (andra generationen) som är uppväxta här och känner till andra sätt att utveckla sig som individer ställer andra krav på sina föräldrar. Den här förklaringen hamnar i ett genusperspektiv och kan drabba olika familjer på oli- ka sätt.

Att mannen förlorar, inte bara sina privilegier utan också sin roll som familje- försörjare skapar konflikter inom familjen. Det är kanske inte så mycket heder kvar utan snarare så att mannen kän- ner sig underlägsen i det svenska samhället och därför känner skam

inför situationer som kan drabba hela familjen. Just den situatio- nen kan förvärra konflikterna. IP 5 är inne på att det finns förlora- re och vinnare i de här grupperna i deras liv i det svenska samhäl- let. Och att det just är mannen som tillhör den förlorande sidan skapar konflikter inom familjen. Det är en ny situation för alla. IP 6 är också inne på genusfrågor, men också på generationskonflik- ter:

Det är ett högt spel att framställa föräldrarna som någon som inte vet vad som gäller samtidigt som att flickan vet att hon har någonstans myndigheterna bakom sig henne i en presumtiv konflikt. Föräldrarna kan känna sig maktlösa i sådana situatio- ner och inte veta var gränserna går.

Det är en utmaning för IP 6 som familjebehandlare att hitta bra hjälpmedel för föräldrarna:

[Utmaningen är] att ge de relevanta redskapen för att sätta rim- liga gränser och det är svårt. En trettonårig flicka, vad kan vi tillåta henne i dag i Sverige? Vad är det som är okej att låta henne göra? Det är så mycket runt om så man måste lära känna familjen ordentligt innan man kan ge de här redskapen under tiden, [men då] tycker föräldrarna, vi bara snackar men gör nånting då. Hon är ute på fredagarna och du gör ingenting, du sitter bara och snackar med oss. Den här nästan paniken som man kan känna hos en del föräldrar, att de inte har några red- skap som är okej, som är accepterade. Då måste man ju liksom få dem att omfatta ett resonemang, ett tänkande för att sen ut- ifrån sin egen personlighet, använda redskap som är acceptabla. Hur gör man för att få en unge som inte vill [att ändå] gå till skolan, men om du går och sliter av den trettonåriga tjejen täcket på morgonen bara eller kastar man kallt vatten på dem, eller vad är det som är acceptabelt att göra. Det är ju en hel del föräldrar som tycker att vi har skolplikt, ungarna skall till sko- lan med vilket medel som helst. Så det är mycket resonerande innan man fått föräldrarna att känna att de faktiskt har blivit stärkta, för i början blir de snarare mer förvirrade för det är så

komplicerat, man vet inte vad en trettonåring får göra?

Här är det resonemanget vänt upp och ner. Det är föräldrarna som behöver hjälp för att kunna sätta gränser för en trettonårig flicka. Vad som visar sig igen är att föräldrarna inte riktigt vet vad de ska göra. Det är flickan som ställer krav på någonting som föräldrarna förmodligen tycker är fel men som de ändå inte vet vad de kan göra åt. IP 6 är själv frågande inför vad som är tillåtet för en tret- tonårig flicka att göra på en fredagskväll. I det här fallet verkar det som om föräldrarna inte har någonting emot att samarbeta, och de vill ha hjälp. Men i citatet finns det lite information också om hur föräldrarna upplever samtalet med familjebehandlaren: ”Vi bara snackar men gör någonting då”.

Vad föräldrarna förväntar sig är konkreta åtgärder inte bara reso- nerande. Och resonera sig fram är kanske det verktyg som familje- behandlaren talar om utan att säga det klart och tydligt, vad är det för redskap föräldrarna har i sådana situationer? Det är samma fråga när det gäller skolan, vad göra om hon/han inte vill gå till skolan? Det är lätt som förälder att hamna i en paniksituation eller åtminstone i en förvirrad situation, framför allt när de aldrig har blivit ifrågasatta tidigare i sin roll som föräldrar – och när skolan hade en framträdande och högtstående roll i de samhällena de kommer ifrån.

Det är framför allt IP 5 som i långa utläggningar resonerar utifrån en komplex bild av problematiken, och IP 5 verkar också ha en modell för att bemöta klienterna. Även IP 3 och IP 6 är inne på att det faktiskt kan vara mycket mer problematik än bara heder. Men annars är de här rösterna inte speciellt framträdande och inte heller avgörande för arbetet med HRV, och just därför är de relevanta röster att lyfta fram. Vad som också är problematiskt för de här socialsekreterarna som är medvetna om att problematiken är kom- plex, är att en del av lösningen ligger på en strukturell nivå. Integ- rationssvårigheter med alla sina negativa konsekvenser är inte nå- gonting som de kan hitta en lösning på, men i bemötandet av klien- ter kan de åtminstone hitta kortsiktiga lösningar som inte förvärrar

situationen för familjen, för alla familjemedlemmar. Det är inte så att de är maktlösa. Men för att hitta de lösningarna behöver de tid för att träffa föräldrarna, och det är inte just det arbetssättet social- tjänsten har. Oftast agerar de snabbt, för snabbt skulle jag vilja säga.