I vilken utsträckning har du i ditt arbete kommit

I de två första frågorna hade socialsekreterarna mycket att säga, och var för det mesta säkra på sig själva när det gällde vad de ville säga, till och med när de problematiserade frågan och talade om olika företeelser. På frågan om hur många ärenden, eller fall, eller träffar de hade haft med klienter som hade en hedersproblematik i botten, var däremot de flesta svar mera vaga. Det var ingen enkel fråga. En anledning kan vara att de själva inte har någon statistik och att det inte heller finns någon statistik på deras egen arbets- plats eller centralt i kommunen. HRV finns inte som en egen rubrik i statistiken centralt på kommunen, utan ingår i våld mot kvinnor. Oavsett om det är berättigat att ha en egen rubrik eller inte i stati- stiken, tyckte jag att det var märklig att det för de flesta var svårt att svara. De verkar annars väldigt medvetna om fenomenet, men kan inte hänvisa till konkreta siffror. Annars var det en intervju- person som direkt svarade ”inte många”, och en som svarade ”många” och sedan konkret redovisade hur många det var.

Ett exempel på en intervjuperson som inte hade lätt att svara på frågan var IP 1. Han började svara så här: ”Ja, jag försöker tänka på de familjer som jag har haft, men nu har jag inte jobbat så mycket med mmm…”. Det är möjligt att IP 1 inte kan svara på frågan eftersom det verkar som om han inte sysslade med samma fråga när intervjun blev till. Egentligen blir svaret till en tankestäl- lare och svaret dröjer. När frågan upprepas på ett lite annorlunda

sätt blir svaret följande: ”Ja, det kan inte jag svara på men jag kan ju säga att de flesta invandrarfamiljer inte har HRV, de har ju en väldig respekt för flickorna”.

Här blir det en vändning i svaret. Det är någonting han inte kan svara på eller förklara på ett bra sätt. Men IP 1 talar om dem d.v.s. invandrarna och menar att de har en väldigt stor respekt för flickorna. Intervjun hamnar i stället i en fråga om vad som är HRV eller inte, ett tema jag presenterade i ett tidigare avsnitt. Intervjua- ren (I) kommer att fråga IP 1 en gång till för att vara säker på vad IP 1 menar. I: ”Om vi skall summera: du har inte arbetat med nå- gon familj med någon form av hedersrelaterat våld men du har jobbat med familjer där hederskonflikter finns med”. Svaret blir: ”Ja”. I det korta svaret finns det en betydelsefull skillnad. Det är inte samma sak att tala om hedersvåld som att tala om hederskon- flikter. Och om det är hederskonflikter som grundar sig på t.ex. kontroll, är det också viktigt att skilja mellan handlingar och tan- kesätt.

I nästa intervjusvar finns det en liknande problematik när det gäller att urskilja vad som är HRV eller inte. På frågan om i vilken ut- sträckning socialsekreteraren har kommit i kontakt med HRV, sva- rar IP 4 så här: ”Ja, ett 20-tal lågt räknat, och då menar jag heders- relaterade system, [det behöver] inte vara så att den personen råkat ut för fysiskt våld”. IP 4 menar att av ett 20-tal men som inte är kopplat till våld utan han kopplar till sin egen definition om he- dersrelaterade system. I nästa svar finns det ett uttalande om att det handlar om flera fall, men enligt min uppfattning blir det heller inte riktigt klart och tydligt om hur många fall det är under en viss period. IP 2 svarade på följande sätt: ”Vi har ett aktuellt fall för utredning och ett par stycken där vi har ordnat exempelvis skyddat boende”. Det handlar om tre fall. Just att det handlar om en utred- ning och två personer som har fått skyddat boende, kan vara en bidragande faktor till att IP 2 kommer väl ihåg att det är tre fall. Att det inte är någon lätt fråga bekräftas av det svar IP 3 ger till in- tervjuaren. Det krävs flera frågor och svar för att man ska kunna

läsa ut hur resonemanget går. Först är de inne på att det är en svår fråga, sedan ger intervjuaren hjälp, att det kanske handlar om ett tio tal, och då svarar IP 3 så här: ”Jaa, just det, det har vi ju siffror på under det här året i alla fall, undrar om inte det var ett tiotal just precis”. Under det här året, upprepar intervjuaren: ”Ja, som vi har, kommer inte ihåg exakt men det finns det ju siffror på men… äh…”. Hela svaret täcks av en vis tveksamhet. Sedan blir det en fråga om siffran gäller för hela teamet, och i så fall hur många fall IP 3 själv har haft. ”Ja, men det är de, sen kan det finnas fler som andra har men alltså utifrån… så tror jag att det var… ja, alltså man kan ju nästan räkna… de jag kommer ihåg då… Ja, hjälp, det vet jag faktiskt inte”. Hela utsagan blir förvirrad. Det är väl up- penbart att socialsekreteraren inte har några siffror i huvudet även om hon först säger att de har ”tittat på under det här året i alla fall”. Och i det sista svaret svänger intervjupersonen från att först säga att ”man kan ju nästan räkna”, till att hon faktiskt inte vet. IP 9 däremot svarar direkt: ”Jag har inga siffror bara så där som jag kan visa upp för dig”.

I flera intervjuer måste man insistera på att intervjupersonen gör en uppskattning av hur många ärenden, eller fall, det har handlat om. IP 7 säger till exempel: ”Oh, hur ska jag uppskatta hur stor del, det är jättesvårt. Om jag tar ett år på myndighets- utövningen så… kan det väl ha varit åtminstone en… tre–fyra ärenden per år”. Och IP 11 svarar först att ”det kommer väl mer och mer”, och när man upprepar frågan svarar hon så här: ”Jag har inte haft speciellt många, tre kanske fyra sista året”.

Men det finns en intervjuperson som svarar på ett annorlunda sätt, det är IP 10. Först svarar hon, som de andra, lite svepande om att det händer ”väldigt mycket, det går i perioder. Jag kan inte säga exakt hur mycket men jag har några pågående nu”. Sedan när frå- gan upprepas tänker hon efter och räknar i huvudet (och det tar sin tid) och svarar på ett säkert sätt: ”fem, sex denna vecka”. Den här mentala statistiken skiljer sig från de andras berättelse. Eftersom det hon räknar i huvudet inte stämmer med vad de andra har sagt, vill jag försäkra mig om vad hon talar om: ”De är rädda för släk-

ten, familjen kan bestraffa dem. Till sist ser man att det har med hederskultur att göra”. I det här citatet finns inte våld utan en rädsla för att bli bestraffad. Det är en hög siffra om man jämför med de andra svaren som talar om tre eller fyra under ett år. Jag återkommer senare i intervjun igen till frågan om antalet ärenden. IP 10 börjar med att säga att det är ganska stort, för att senare till- äga ”jag har inga siffror, vi har ingen statistik, det finns inte som en variabel, det ingår i kvinnomisshandel, våld inom familjen”.

Att det finns ingen egen variabel inom statistiken kan vara en an- ledning till att socialsekreterarna inte kan svara med facit i hand och konkret om hur många fall det handlar om. Men de har ingen statistik själva heller och har svårt att räkna efter hur många fall de har haft. Sedan finns någonting annat som är problematiskt, och det är jämförelsen i förhållande till andra våldsformer eller andra företeelse som är involverade i en utredningssituation.

Men det finns en annan intressant aspekt som kommer fram i in- tervjun med IP 8, där det varierar beroende på omständigheter som finns i samhället i stort. Hon svarade så här:

Hur ska jag börja? De i mottagningsgruppen sa att det fanns en period och det var i september förra året [2010, min anm.], det kom väldigt många flickor hit som ville ha hjälp, som varit i kontakt med sina kuratorer – ”det är heder”, sa de. Sedan visa- de det sig när mottaget blev lite mer varma i kläderna att flick- orna hade lärt sig detta uttryck. Problematiken hemma var att hon inte fick gå ut, ”jag får inte göra det och det” och det blev någon panik omhändertagandet och sedan i efterhand började vi titta på situationen, flickorna blev placerade i ett jourhem. Sedan visade det sig att det var föräldrar som hade ungefär lik- nande regler som svenskarna hade, inte så tokiga regler, så där blev vi lurade ett tag.

Det här sista uttalandet sätter fokus på en aspekt som är central i det här kapitlet. Jag började beskriva fenomenet som ”på tal om HRV” eftersom det finns en relation mellan vad som skrivs om HRV, själva problematiken och hur socialtjänsten agerar. Social- sekreterarna agerar inte i ett vakuum utan är påverkade av det

massmediala. Just då HRV får stor uppmärksamhet i vissa perio- der, när det händer någonting tragiskt, då återaktualiseras frågan för flickorna och för socialtjänsten. Siffrorna kan variera, och det kan bero på just den mediala uppmärksamheten.

Men det behöver inte vara heder som ligger till grund, utan det kan mer eller mindre handla om regler som föräldrarna försöker åstad- komma hemma men som tjejerna använder sig av som argument för att få hjälp från socialtjänsten. Jag återkommer längre fram till vilken uppfattning socialsekreterarna har om sina klienter och hur klienterna, i det här fallet unga tjejer, använder sig av vissa berät- telser för att kunna få hjälp från socialtjänsten.