Varifrån kommer upplysningar om eventuella konflikter

En del av frågorna handlar om hur hela processen med ett utred- ningsarbete startas. Första delen av det här kapitlet handlar om hur socialsekreterarna får information.

IP 3 menar att: ”Det är ju skolan till största delen, alltså de berät- tar för någon lärare oftast, ibland för en kurator eller en rektor om hur de har det hemma”.

Det är inte bara IP 3 som menar att det är skolans personal som först får veta någonting utifrån flickornas berättelser om att det är någonting som inte stämmer hemma. Det är egentligen inte så

konstigt eftersom den här konflikten uppenbarar sig i tonåren. Frågan är vad det är som gör att skolans personal reagerar, och vad de i så fall gör själva för att hjälpa flickan i stället för att gå vi- dare till socialtjänsten. Min uppfattning är att kuratorns roll och funktion i skolan är central i de här frågorna. Och vad skolan som institution har för relation till föräldrarna är en väsentlig del av ar- betet. Men det ingår inte min studie, därför utgår jag från hur IP 3 upplever situationen när personalen på skolan blir bekymrad. En möjlig och användbar utväg är att skolans personal kontaktar socialtjänsten. Men IP 3 menar att skolan ska vara försiktigt med att gå vidare direkt till socialtjänsten: ”Jag tror att man ska vara försiktig inom skolan att inte direkt säga, ”nu måste vi ringa till socialtjänsten”, för att de vill ju gärna få berätta för någon vuxen utan att den vuxne blir livrädd och springer iväg och tillkallar nå- gon annan”. Det verkar som om IP 3 har bra information om vad tjejerna vill i sina samtal med skolans personal. Vad de vill ha är förmodligen någon form av rådgivning.

Vad IP 3 oroar sig för är att om man kontaktar socialtjänsten di- rekt startar man en process som kanske är onödig och som kan få stora konsekvenser för alla inblandade. Det är bäst att: ”man be- rättar att det här är dina rättigheter, det här kan du få hjälp med om du vill och sedan går man därifrån på något sätt, att man inte river runt för mycket liksom från början, det tror jag är ganska bra”.. Det som kuratorn eller personalen på skolan ska ge tillbaka är framför allt information.

Vad som kan ligga bakom att skolans personal kontaktar social- tjänsten direkt är att ångestnivån är hög bland de som känner till fallet, som IP 3 säger: ”ångestnivån är väldigt hög hos andra då, främst skolan då där folk är väldigt rädda för vad som skall hända och för att de själva inte vill bli inblandade för att man känner sig hotad”.

Ångestnivån hos dem som arbetar i skolan är hög, och därför skickar de ärendet vidare till socialtjänsten. Ångesten beror på själ- va situationen som flickan berättar om, men också för att persona-

len känner sig hotad. De blir rädda för någonting. Detta i sin tur leder till att de som arbetar inom socialtjänsten måste ta hand om andras ångest menar vidare IP 3.

Sedan är det frågan om hur socialtjänsten gör just där IP 3 arbetar: ”Nu är vi två handläggare inne på kontoret som tar hand om det här och jobbar med flickan och familjen, oavsett om vi har placerat eller om vi inte har gjort det”. Att det är två verkar vara nödvän- digt på grund av att det är så många som blandar sig i situationen:

Det dyker upp hela tiden… Vad händer nu, telefonen ringer, oh, nu ringer mamma och nu ringer pappa liksom, vad ska jag säga? Nu kom hennes syster här, det är alltid en massa männi- skor som irrar omkring antingen här eller på skolan som letar och frågar och så där. Och det blir ofta kaos liksom, och rörigt och missförstånd och mycket sådant som man får jobba med ef- teråt.

Hon pratar om vad som händer med familjen till flickan när det blir ett omhänder- tagande: ”de letar och frågar”. Men det är inte så konstigt med tanke på att de inte vet var flickan är och förmod- ligen inte heller vad det handlar om. De blandar sig i IP 3:s arbete, de ringer och de går till skolan. Det blir ett tryck som socialsekrete- rarna inte är vana vid. Det blir ett ”kaos, rörigt, ett missförstånd”

och det verkar som om de tappar kontrollen. Det verkar som om ångest sprider sig till alla, att det är svårt att hålla huvudet kallt. IP 3 förväntar sig då att relationen med skolan kan bära situationen. Hon pratar om sin egen organisation, sina arbetskamrater och per- sonalen på skolan: ”Och det krävs att det finns relationer som bär för det, mellan socialtjänst och skolan till exempel”.

I det här sammanhanget menar IP 3 att det är bra att ha relationer med skolan så att man bär hela konflikten. Hon efterlyser personal som orkar med de här ärendena. IP 3 har hunnit förstå att det inte är några lätta uppgifter att utreda och arbeta med HRV, men hon har också lärt sig att se på det hela med lite distans och ändå kun- na komma tillbaka för att reflektera över vad som har gjorts.

Det finns en återkommande aspekt i intervjumaterialet, och det är något som IP 3 också är inne på, som jag tycker är relevant, och det är att familjen till flickan engagerar sig; de ringer, de kommer till skolan, de kommer till socialtjänsten, de försvarar sig, de agerar i grupp. Det blir för det mesta outhärdligt för socialsekreterarna – de tycker inte om det, någonting jag tror påverkar utredningsarbe- tet och framför allt de presumtiva långsiktiga lösningar som inte utgår från att flickan antingen måste välja sig själv eller offra sig för sin familj.

IP 3 fortsatte med sina reflexioner över att socialtjänsten också ska vara försiktig, inte minst med tanke på att de unga flickor som tar kontakt med skolan eller socialtjänsten inte alltid vill bryta med familjen: ”De flesta tjejer vet att det är ett oerhört stort steg att ta och de är väldigt tveksamma till om de vill ta det eller inte. Jag tycker inte alltid att socialtjänsten måste reagera så där med en gång och placera dem samma stund”. Hon gör skillnad mellan när man ska agera och när man ska vänta med att ta steget och komma med ett förslag till tjejen. Sedan tycker jag att hon verkar vara sä- ker på att de flesta tjejer vet vad det betyder att ta steget ut från familjen och att de behöver tänka på det.

Det finns en problematik till som uppenbarar sig om man agerar snabbt, och det är att man offentliggör konflikten: IP 3 fortsätter så här:

För jag tänker också så här, att offentliggöra ett sådant här problem som man gör när man drar in någon annan är ju oftast det som gör att det blir väldigt skamset i familjen och utåt. Så länge ingen vet så… ja, så skäms man inte lika mycket på något sätt att man har en dotter som man inte riktigt har koll på eller vad det nu är man tycker, men när det är någon annan [som]lägger sig i blir ofta problemet tio gånger värre, tycker föräldrarna i alla fall.

Här finns det ett intressant spår som jag tycker socialtjänsten ska analysera. När socialtjänsten agerar snabbt finns det en risk att konflikten radikaliseras, samtidigt som det blir ännu svårare för föräldrarna att hantera själva konflikten. Tröskeln mellan det pri- vata och det offentliga är relevant. Och här uppstår frågan om det är heder som föräldrarna försvarar eller om det är skammen som de inte vill hamna i. Men utifrån intervjumaterialet med socialsek- reterarna finns det en aspekt till som är betydelsefull att undersöka, och den handlar om hur föräldrarna resonerar. När IP 3 menar att föräldrarna inte vill att andra ska lägga sig i stämmer inte detta re- sonemang med vad andra intervjupersoner säger om att hela famil- jen, släkten, landsmän, blandar sig i konflikten. Det blir helt an- norlunda situationer. Utifrån vad IP 3 säger är det bra att överväga och ta hänsyn till flera faktorer för att kunna hantera situationen och inte bara det som framstår som själva konflikten.

IP 7 bekräftar bilden att hon först agerade för snabbt i början på grund av att skolan satte press på socialtjänsten:

Ja det var väl ett väldigt pådrag från grundskolan i början, allt- så de här unga flickorna i grundskolan hade en bild av att det absolut skulle hända, de skulle bli ihjälslagna och dödade och det skulle hända allt om det kom fram att de hade pratat med någon i skolan eller med oss eller hur det nu var. Och då går man ju igång på allting, på ett annat sätt än vad man gjorde se- nare när man förstod att det här… så är det ju faktiskt inte. Men det man gjorde rent konkret var väl att man kanske snab- bare gick in med insatser, man kanske placerade barnet någon- stans eller så, direkt, vilket jag vet att man har utvecklat rutiner för i olika stadsdelar, att man alltid gör så, men det kom vi fram till ganska snabbt att så ska vi inte göra för det kan för- värra situationen då.

Det är flickornas berättelser som skapar ångest bland skolans per- sonal. Det är klart att inför en berättelse som utgår från att man ska bli dödad, kan det lätt skapas panik om man inte försäkrar sig vad det handlar om. Enda sättet att bli mer eller mindre säker på

vad som behöver göras är att hela tiden stödja sig på ett bra under- lag, ha bra information och inte ta steget full ut om man inte är sä- ker. Varför följer man inte gamla och välkända rutiner för att kun- na göra en bra utredning först? Det är säkerligen för att flickan dödshotas och man särskiljer fallet från andra.

Ibland kan det vara bra att vänta, annars är risken stor att man förvärrar situationen för alla de inblandade. Vi vet inte hur många som har omhändertagits i hela landet utifrån den här paniksitua- tionen. Socialsekreterarna upptäckte efteråt att det var bäst att ar- beta på ett annat sätt, framför allt med flickan. Det kommer i nästa avsnitt med IP 7:

Vi kommer gärna och träffar den här flickan då, helt anonymt många gånger och det kollade vi av med länsstyrelsen att det var okej att göra så. Så utan att hon behövde avslöja sin identi- tet så träffades vi för att prata, för att lugna ner situationen och hitta en bra lösning för just den här flickan. Sedan fick man ut- ifrån vad som kom fram för uppgifter, ta ställning till om man skulle öppna upp ett ärende eller inte.

Det verkar resonabelt att träffa flickan först för att kunna få en bra bild av situationen, men IP 7 visar en viss osäkerhet inför vad som kan eller inte kan göras. De kontaktade först länsstyrelsen och fick bekräftat att de kunde träffa flickan anonymt. Det kan vara ett tecken på att det saknas rutiner och procedurer på själva arbets- platsen. Men det viktiga är här att de tog ställning efter att de hade träffat flickan och fått mer information.