Kunskapsfrågan och frågan om metoder

Vi har sett två extrema fall och det som kallas akuta fall, där våldet är inblandat och där det krävs snabba insatser enligt intervjuperso- nerna. Vi måste ha i beaktande att i sådana fall måste socialtjäns- ten skydda kvinnan, den drabbade. När det är en vuxen kvinna kan hon själv bestämma om hon vill ha ett skyddat boende direkt. Om det finns tillgängligt. Men om det är en minderårig kvinna ska socialtjänsten kontakta föräldrarna, enligt lagen.

Det gör inte socialsekreterarna i alla de fall där de får behandla så- dana situationer. Enligt rekommendationer från länsstyrelsen får de vänta eller agera först, d.v.s. skydda flickan, och sedan kontakta föräldrarna och inleda en utredning. I de fallen verkar det som om socialsekreterarna kan kringgå lagen utifrån ett moraliskt ställ- ningstagande. Men frågan är hur socialsekreteraren bedömer att hon inte kan kontakta föräldrarna, när det inte är uppenbart att våld finns med, eller just för att bedöma våldets karaktär och om- fattning. Jag har fått intrycket att ibland fungerar ett omhänderta- gande som påtryckningsmedel för att tvinga fram en förhandling utifrån en maktposition.

Det verkar i alla fall finnas en konsensus hos de flesta av de inter- vjuade att det finns en skillnad mellan HRV och andra former av fysiskt våld. Skillnaden handlar inte om själva våldet, utan om att det sanktioneras av ett kollektiv. Även om det på definitionsnivå verkar vara tydligt vad det handlar om när socialsekreterarna för- klarar sig, blir bilden av HRV mer komplex i praktiken. För att fortsätta reda ut frågan om heder fortsätter jag att presentera frå- gan om det behövs speciella kunskaper eller metoder för att kunna arbeta med de här frågorna. Det är den frågan jag ska ta upp i det här avsnittet.

För att kunna illustrera situationen ordentligt väljer jag också att i min första redogörelse lägga fram mycket information om vad so- cialsekreteraren uppfattar som ett kunskapsbehov. Jag följer IP 1:s svar så som det gavs i intervjun. IP 1 började formulera sig så här på frågan om vad kunskapsfrågan har för betydelse:

Jag skulle behöva bättre argument för att få dem till insikt hur vi ser på det. Det första jag måste göra det är ju att försöka så mycket jag bara kan själv att förstå hur de tänker annars kan jag ju inte bemöta dem. Jag kan ju inte säga att det finns den metoden eller den och den modellen utan jag får göra ett slags inre möte för att se överhuvudtaget hur jag ska göra för att hur jag ska förhålla mig till problemen så att säga, det är inget jag kan beställa så där. Och försöka få till enskilda samtal med fa- miljemedlemmarna, barnet naturligtvis, för att se hur illa det är. Sen gör man också observationer då, vi går ju mycket hem till familjerna och man kan ju se lite grann där också, man måste ju vara observant hur de har det, hur de beter sig mot varandra.

Jag tolkar det som att IP 1:s stora fråga handlar om hur han ska behandla problematiken, bemöta klienten och skapa en relation, ett möte, med de inblandade. Första utmaningen för IP 1 är att på ett övertygande sätt kunna förmedla till sina klienter ”hur vi ser på det”. Och i någon mån försäkra sig om att de förstår vad han me- nar. Nästa utmaning är att han själv förstår dem. IP 1 har svårt för att förstå sig på ”hur de tänker”, och anstränger sig för att nå en förståelse, vilket är bra i sig. Men det verkar inte som om det är lätt, och inte heller när han ska förklara eller argumentera för sina resonemang. Han arbetar också med enskilda samtal med familje- medlemmarna. Det verkar som om han försöker nollställa sig inför problematiken, vilket kan betraktas som en metod och något som öppnar dörren för en kommunikation med klienterna.

I IP 2:s uttalande finns det någon form av reflexivitet om hennes egen position och förståelsehorisont som jag tycker är en bra ut-

gångspunkt. Hon utgår från sig själv för att reflektera över vad som saknas i kunskapsfrågan. IP 2 säger så här:

Jag är ju en svensk kvinna, uppvuxen här, och jag kan ju så att säga både de uttalade och de icke uttalade signalerna i hur man uppför sig i det systemet jag tillhör. Jag tänker individmässigt och här har man andra perspektiv, framför allt familjen, släkten och jag har tänkt mycket på det och det har intresserat mig mycket och det känner jag att där försöker jag vara lyhörd för små nyanseringar och plocka ihop det till min kunskap.

Uttalandet visar också att socialsekreteraren lägger märke till och tänker efter när det gäller vad som kommer fram i mötet med hen- nes klienter. För henne finns det en grundläggande skillnad mellan att tänka individuellt och tänka kollektivt vilket gör henne lyhörd. Hon utgår från mötet och försöker lära sig någonting utifrån sam- talet. Det är flera socialsekreterare som säger att den främsta kun- skapskällan är deras klienter. Men det finns också en skillnad mel- lan de som bara utgår från vad flickan/kvinnan berättar och som får en ensidig bild av situationen, och de som träffar familjen och får en ännu mer komplex bild.

Nyanserna och komplexiteten träder fram tydligt när socialsekrete- raren träffar föräldrarna. Till och med i de extrema fall som jag presenterade kunde man se att det finns möjligheter att samtala och samarbeta med föräldrarna. Och att föräldrarna inte vill sina döttrar illa, men att det finns någonting (eller mycket) som de inte klarar av. Men frågan är i så fall på vilket sätt valet av metod på- verkas. IP 2 fortsatte så här:

Jag skulle vilja säga att jag inte kan sätta upp och säga att vi använder oss efter den metoden eller den metoden utan ofta blir den en blandning av metoder. Väldigt populärt nu har ju varit här hos oss och i X det är ju att arbeta systemiskt, och vi har även gått utbildning för det och jag tycker att det är bra men jag skulle inte säga att jag känner att vi jobbar renodlat efter den ena eller andra metoden…, det är det ärligaste jag kan säga.

IP 2 säger att hon inte följer en metod utan en blandning av olika metoder. Att det har varit populärt att använda sig av ett systemte- oretiskt perspektiv beror helt enkelt på att de har gått på en utbild- ning. Här finns en relevant aspekt när det gäller kompetens- ut- vecklingsfrågan: hur vet man vilken utbildning man ska gå på? Vem kommer fram till att det är just det systemteoretiska perspek- tivet som är viktigt i det här sammanhanget? Vad finns det för andra perspektiv, och på vilket sätt skiljer de sig när det gäller det konkreta arbetet? Är socialsekreterarna över huvud taget medvetna om vilka diskussioner som pågår på den teoretiska nivån?

Vad jag kan säga nu är att det i alla fall finns en viss flexibilitet hos IP 2 när det sägs att det används en blandning av metoder och att det kan vara positivt. Men det kan också vara negativt om det blandas godtycklig och utan att man är medveten om konsekven- serna eller implikationerna av vissa ställningstagande.

IP 4 lyfter också fram någon form av flexibilitet när han beskriver arbetssättet de har i arbetsgruppen och med kollegorna: ”I de grupper som jag har arbetat så är det ju i mångt och mycket, ut- ifrån erfarenheter, byggt upp hur man skall jobba, så det är ju inte arbetsmetoder nerskrivna i någon rutinpärm”. IP 4 lyfter upp den kollektiva arbetsformen som en kunskapskälla. Det är erfarenheter som ligger till grund för kunskapsanskaffande, någonting väsentligt i det vardagliga arbetet. Erfarenheten verkar också vara vad IP 1 och IP2 lutar sig mot.

Det som är en återkommande fråga om kunskap och metoder handlar om huruvida det behövs eller inte behövs speciella kun- skaper och/eller metoder. De flesta av de intervjuade personerna arbetar med en hög representation av klienter med invandrarbak- grund. Ska man bedriva det här arbetet med speciella metoder eller ska det utföras på samma sätt som i andra liknande fall? Här finns ibland ett dilemma för socialsekreterarna. När aktiveras frågan om ursprung? Och vad har det för betydelse när det gäller mötet med klienterna? Vi har redan sett att flera av de intervjuade personerna

gör en skillnad mellan sina klienter, medan framför allt en menar att man inte ska göra på ett speciellt sätt utan som man i vanliga fall brukar göra med klienter med en svensk bakgrund.

I frågan om metoden (eller metoderna) kommer det ibland fram någonting som skulle kunna definieras som ett arbetssätt. Det är ingen metod i bemärkelsen att man till punkt och pricka följer ett schema, utan det är mer ett förhållningssätt. Tidigare har jag skri- vit om det som socialsekreterarna kallar för att ”ha is i magen”, inte ha bråttom med att agera. Det kom de fram till efter att ha agerat alldeles för snabbt, som en brandkårsutryckning, och utifrån en berättelse om en minderårig. IP 4 talar t.ex. om att agera lång- samt:

Ja, alltså en metod det är ju agera långsamt, det är ju att försö- ka kunna träffa barnet och ungdomen så många gånger som möjligt, alltså innan man tar kontakt med föräldrarna, att få reda på så mycket som möjligt, att kunna lägga upp liksom nät- verket genom barnet. Det är ju ett nätverksarbete. Alltså utifrån att det är ett system så är det ju också att försöka arbeta med systemet, att veta liksom vilka är det som står för det här med hot och vilka är det som inte står för hot och då är ju all infor- mation som man kan få från barnet alltså viktig.

I det här fallet är metoden att lyssna på barnet och utgå från bar- nets berättelse. Det han säger om att ”försöka arbeta med syste- met” kommer in på ett senare stadium, och det verkar inte så be- stämt. Det är barnets berättelse som blir vägledande:

Ja, och om inte styrande så blir det barnet i varje fall som väg- leder och då kan ju alltså barnet vilseleda oss, barnet kan själv ha gjort en felaktig bedömning. Några av de här systemen de är så snillrikt konstruerade så att barnen tror att det finns några som de kan ha förtroende för, men informationen hamnar alltid hos föräldrarna och föräldrarna liksom bearbetar informatio- nen men avslöjar inte källan, men systemet är liksom för de vuxna, för att skydda barnen från farorna som finns här i Sveri-

ge.

Utifrån berättelsen kan sökandet efter informationen liknas vid ett detektivarbete. Det kan både vara så att barnet kan vilseleda soci- alsekreteraren, och att socialsekreteraren kan bli missledd på grund av att barnet självt inte förstår sig på de intrikata sociala relationer som finns i familjen. I resonemanget finns en idé om att det inte är bra att föräldrarna vet vad som pågår i utredningen, men samtidigt säger IP 4 i slutet av meningen att de vuxnas motiv är att skydda barnen från farorna i Sverige. Och i så fall kan man fråga sig om det är heder som först och främst är problemet. Att de vuxna ska skydda barnen är inte något nytt för de här familjerna som oftast har tvingats att emigrera. Det är därför familjen reagerar så starkt när de inte vet var barnen befinner sig efter ett omhändertagande. Men konsekvensen är något helt annat för IP 4: ”Konsekvenserna då, det blir ju att inte ta någonting för givet, att inte egentligen lita på någon och att se att alla kan vara lika låsta i det här systemet”.

Konklusionen är väldigt allvarlig. IP 4 kan inte lita på någon som finns inom systemet, menar hon. Vad systemet är kan man bara ut- läsa mellan raderna. Å ena sidan är det alla de som ingår i familjen, men å andra sidan kanske också de som befinner sig i periferin men som ändå tillhör samma grupp från samma land. Men det verkar som om systemet också handlar om ett nätverk som har samma uppfattning om vad och hur man ska förhålla sig till social- tjänsten. Det är en uppfattning som på olika sätt kommer fram i olika intervjuer: att de som är i kontakt med socialtjänsten agerar kollektivt för att bemöta socialtjänsten. Och det här är unikt, en speciell situation för socialsekreterarna att bemöta inte bara den drabbade, eller de drabbade (mamma, pappa, barn), utan en stor grupp människor som blandar sig i. I den här situationen, när kli- enterna misstänkliggörs, kan socialsekreteraren missförstå hela si- tuationen: att klienterna agerar emot socialtjänsten kan blandas samman med att de vuxna klienterna agerar kollektivt mot barnen. I en svartvit förståelse av konflikten mellan de goda (socialtjänsten) och de onda (familjen), kan lätt socialsekreteraren tro att barnet

måste tas från de onda, utan att socialsekreteraren förstår att soci- altjänstens inblandning skapar en konflikt i sig.

Men IP 4 utgår ifrån en annan synvinkel: ”Ja, alltså, så mycket som möjligt försöka hitta lösningar i det egna systemet, där den unga inte har det helt bra men att de i varje fall har det bättre, att ändå försöka hålla kontakter med även mamma och pappa”. I det här fallet ses inte föräldrarna som omöjliga att samarbeta med. IP 4 har en strategi som går ut på att inte hitta hela lösningen till kon- flikten utan en halv lösning som gör det möjligt för flickan att stanna hemma utan att riskera våld.

I det här arbetssättet, att hålla kontakten med föräldrarna, med familjen, att inte dra isär dottern från familjen, ingår en metod som IP 4 kallar för familjesamtal och som går ut på att påverka famil- jen: ”Ja... påverkan, påverkan, påverkan. Det innebär också kon- frontativt, att gör ni inte de här förändringarna inom systemet så kommer det att leda till att ni förlorar era barn, och de vill ju hellre ha kvar sitt barn”.

Det är ett sällsynt ställningstagande att en socialsekreterare talar om att vara konfrontativ, men inom ett samarbete med systemet, för att hitta en bra lösning. Inte konfrontativ i termer av att ta dot- tern från familjen. De flesta ”vill ju hellre ha kvar sina barn” i fa- miljen, och därför verkar det vara ett bra förhållningssätt inför konflikten. Och resultaten enligt IP 4 verkar vara bra. Av 20 famil- jer som IP 4 har träffat är det bara två som inte lyckades hålla ihop familjen.

Någonting viktigt när det gäller kunskap är just att kunna veta nå- gonting om hur de här familjerna fungerar. Inte bara om familjen utan också om gruppen. Och gruppen kan vara en del av familjen eller inte, den kan också vara människor som finns i deras nätverk. Kunskap om familjen, om gruppen, är någonting som IP 5 efterfrå- gar: ”Alltså den kulturella kunskapen delvis och sen att ha kun- skap om familjen, mer om att vilken som är resursperson, jag tän-

ker liksom utifrån deras kultur kan man faktiskt använda sig av deras nätverk och det finns mycket resurser ofta”.

Det finns de socialsekreterare som får kunskap från de samtal de har med klienterna. Det verkar inte IP 5 utgå från, utan han tänker mer på att kunskapen är någonting som ska komma någon annan- stans ifrån. Varifrån får man kunskapen? Det kan vara en berätti- gad fråga. IP 4 svarade så här:

Det är delvis genom studier om olika folkgrupper. Jag kommer ihåg i början av mitt arbete, om det var somalier så började jag läsa om Somalia, men efter ett tag så blir det så många familjer och folkgrupper så man orkar kanske inte att, det skulle vara bra om man nischade sig lite grann liksom, om det är en arab- familj och då jobbar man på det här sättet och om det är en kurdisk familj och då jobbar vi på det sättet. Det finns mycket brist på kunskap, hur man skall göra. Och det finns inte den tillgången, man har inte den tiden liksom att fördjupa sig alltid. I sökandet efter kunskap verkar det som om IP 4 utgick från sig själv och sina egna erfarenheter med olika grupper. Han tog själv ansvar för att söka kunskap om olika grupper. Men det kan bli en lång väg att gå för att söka sig till det som är relevant kunskap. Han har gjort det som låter logiskt d.v.s. sökt kunskap om de fa- miljer han träffar i förhållandet till deras ursprung, tills han upp- täcker att det skulle ta alldeles för mycket tid. Han tror att det är någon form av specialisering i förhållande till varje grupp som be- hövs.

Frågan om kunskap har diskuterats de senaste 40 åren. I dag finns det tillräckligt mycket kunskap för att kunna säga att IP 4:s reso- nemang inte är det korrekta. Det går inte att specialisera sig på det sättet utifrån varifrån familjerna kommer. Det finns inte bara en typ av familj som kommer från Somalia eller Irak. Och det är missvisande att generalisera så pass mycket när det gäller männi- skor som kommer från samma land. Ursprunget kan vara en del av en allmän kunskap man behöver ha, men sedan finns det frågan

om bakgrund för de här familjerna, d.v.s. klassfrågan och de indi- viduella val människor gör. Sedan finns det frågan om de konkreta livserfarenheterna de här människorna har och kanske mer rele- vant än alla andra, är de sociala och ekonomiska villkor de här människorna har i det svenska samhället.

Man kan få kunskap, men sedan är det frågan vad det är för för- hållningssätt till kunskapen man ska ha. Det finns en risk med att förlita sig på att kunskapen man får från olika kurser, är det som gäller när man träffar en individ eller en familj. I frågan om HRV finns det en hel del litteratur som just utgår från grupperna det handlar om, de presumtiva förövarna, kurder i detta fall (Güngör, Dervish, 2009). I de studierna finns en grundläggande idé som ut- går från att det är deras kultur och att de beter sig på ett visst sätt just på grund av det. Det är en uppfattning som är kontroversiell i ett forskningssammanhang. Det finns också en hel del ”specialis- ter” eller ”experter” som har profilerat sig på att sälja sina tjänster och utbilda folk i hur de andra är, vad det är för kultur de har.

I alla de sammanhangen är det viktigt att man är kritiskt reflekte- rande, att man ställer sig aktiv och inte passiv inför kunskapsan- skaffandet. Det man får på en utbildning är, förhoppningsvis, ra- mar. Inom de ramarna får man laborera med olika begrepp, ut- veckla olika resonemang, framställa olika scenarier. Risken med att få en redan inpackad kunskap är att man använder sig av den som färdiglagad mat som är färdig att äta upp, när man egentligen ska laga en maträtt med andra ingredienser som bland annat kommer från praktiken och egna studier, diskussioner och reflexioner. Det IP 4 säger skulle man kunna definiera som att han efterfrågar någon form av kulturkompetens. Men i en vidare fråga kommer han på ett annat sätt in på frågan om kunskap:

Jag tänker till exempel på att det var en pappa som var, han var väldigt högljudd och han såg väldigt aggressiv ut och jag hade ett samtal i samtalsrummet. … kollegorna [ringde] och vakterna kom men jag kunde förstå bättre, det är hans sätt att prata.

Men det behövs mycket kunskap tycker jag för att kunna han- tera de situationerna och inte alltid tolka allting som hot heller. Utifrån hans exempel tolkar jag det som att han visste att situatio- nen inte var så farlig som kollegorna trodde, eftersom han kände klienten. Han kunde tolka klientens beteende på ett sätt som gjorde