Det svåraste fallet

I följande fall är det IP 11 som arbetar som utredare som förklarar ”ett av de första tuffaste ärenden vi har inom stadsdelen”, som hon själv beskriver situationen. Det är en klient som länge har varit un- der utredning och där det har tagits flera beslut om hennes liv. Kli- enten var först under arton år gammal när hon kom i kontakt med socialtjänsten, och därför var det Barn och familj som tog hand om hennes situation först: ”hon har ett enormt självskadebeteende, ut- agerat beteende, jätteaggressiv, hotfull, sexuellt utagerande, så där- för kom hon till oss, och i dag är hon över arton år så hon är om- händertagen enligt tredje paragrafen i LVU-lagen”. På frågan om hur det kunde bli så här svarar IP 11 att:

allting bottnar i vad hon har blivit utsatt för, i vad hon har varit med om. Hon har varit utsatt för fysiska och psykiska över- grepp, våld inom familjen, starkt kontrollerad av sina bröder. Det är ett övervägande hot över den här tjejen, familjen letar ef- ter henne. Får de minsta chans kommer de att döda henne. Det är polisens riskskyddsanalytiker som skriver kring detta.

Det är en mycket allvarligt situation, så frågan är hur socialtjänsten skyddar kvinnan i det här fallet. Redogörelsen fortsätter så här:

Just nu är hon tyvärr på en låst institution. Innan bodde hon på HVB, hem för vård och boende. Hon har bott där jättelänge, det fungerade jättebra, upp och ner givetvis, sedan började hon må sämre av olika anledningar och blev bland annat inlagd på psykiatrin vilket gjorde att hon inte kunde vara kvar på HVB,

och akutlösningen blev att låsa in henne på en institution, det var det enda som fanns ledigt. Planeringen är att den här tjejen ska till ett familjehem, trots att hon är 19 år gammal. En ny fa- milj, tänker vi, så att hon kan gå vidare och ut i livet. Så den här tjejen får hjälp att bryta med sin familj.

Hon var inte beredd innan, utan hon var, om jag ska börja långt tillbaka … Hon gick på en friskola där en övervägande del var muslimer. I årskurs 8 kommer hon till en kommunal skola och ganska snart börjar hon signalera till kuratorn att hon mådde jättedåligt, hon stack in nålar under huden, hon var väl- digt skrikig, utagerande, slogs, hotfull, hon hade ingen kontroll på sina känslor över huvud taget. Hon var väldigt starkt kon- trollerad av en av sina äldre bröder och det kom väldigt många historier att hon hade vaknat upp och inte kom ihåg var hon var, att byxorna var neddragna, hon sa att det hade hänt på vä- gen hem från skolan. Och föräldrarna förstår ingenting, visste ingenting givetvis. Hon kom aldrig till en psykolog, hon blev omhändertagen då fjorton år gammal. Hon blev placerad i ett skyddat boende [men] hon klarade inte det.

Hon ringde hem, så kom någon och hämtade henne. Hon blev placerad igen i ett skyddad boende utanför staden. Det var samma sak där, hon klarade inte av det, hon ville hem. Hon saknade sin familj, hon ville träffa dem, prata med dem. Tyvärr ringde hon dem, de utövar påtryckningar på [henne]: om du inte kommer hem, så händer det här och det här, exakt vad som hände i början det vet jag inte, jag har hennes historia från ett par år senare. Jag vet inte exakt, alla de här samtalen man har haft med henne, det är inte ordagrant dokumenterat. Det är kortfattad information. Journalanteckningar finns där men jag tror inte att man tänkte lika mycket i hederstermer och vad hon blev utsatt för då, och sedan sa hon saker som hon tog tillbaka och sedan sa hon nya saker som hon tog tillbaka, typiskt för de här tjejerna. Det är ambivalensen och den slitning, det måste det vara, att välja sig själv eller välja sin familj. Hon pratar fortfa- rande om att förlåta sin familj, hon vill komma hem samtidigt

som hon inte åker hem, hon vet vad det innebär, de kommer att döda henne om hon kommer hem.

Jag har pratat med föräldrarna för att se om de över huvud ta- get ville bekräfta någonting i hennes historia, men ingenting, de förstår ingenting, de vill bara att hon ska komma hem. De har aldrig hotat henne, de har aldrig slagit henne. Det är pappan som har haft ansvaret och det är han som har kommit till mö- tet. De är väldigt lika, far och dotter, de är jättelika, men jag tänkte väl inte, det var det jag ville säga, att det skulle leda nå- gonstans utan vi fick bekräfta den här bilden. Ja, han kan inte förklara varför hon mår dåligt men han kan se att hon mår då- ligt. Han kan berätta om jättefina stunder med sin dotter, han kan också se att hon beter sig som fy fan, han ger också dubbla budskap för att jag tror efterhand, när hon väl blev omhänder- tagen, sedan placerad vilket blev 2007, till en början visste fa- miljen var hon var på institutionen, de försökte ha ett familje- arbete, det ledde ingenstans, som försökte visa vad dottern be- hövde. De kom ingenstans! De sa samma sak där, de erkände ingenting, det hade inte hänt någonting. Hon hade det bra, hon var prinsessan i familjen, det är exakt de orden de har använt. I dag har hon en diagnos, posttraumatiskt stressyndrom, det är konstaterat att allting hon har blivit utsatt för, hon är jätterädd för sin familj samtidigt som hon fortfarande vill betyda någon- ting, så hon kanske fortfarande ringer ibland till dem, egentli- gen för att höra ”kommer du inte hem kommer vi att döda dig, vi kommer att döda lillasyster, vi kommer att döda mamma”, eller så kommer de att göra någonting annat. De gör allt för att hon ska komma hem, det är det som är märkligt i den här situa- tionen. Det här är en jättestor släkt och pappan är väl inte så högstående, han ligger långt ner i rangen, han bestämmer över sin dotter men jag tror att någonstans tycker han att det är skönt att hon är placerad, att det inte ska hända henne någon- ting. Han kommer aldrig att säga det men det sista mötet vi hade med honom så frågar han ”Ja, hur har hon det? Varför vill hon inte komma hem?” Men han kan också ställa frågan: ”Har

hon det bra?” Ja, då nöjer han sig med det, så jag tror att nå- gonstans är han glad för att han inte behöver göra något mer för sin dotter, för att jag tror att det inte är han som har be- stämt. Det är väldigt mycket hennes farbror och andra manliga släktingar som har utsatt henne för väldigt många saker.

I det här fallet är det tre aspekter som är uppseendeväckande. Den

första är att flickan har det dåligt psykiskt. Hon är inlåst på en

psykiatrisk klinik: ”en akutlösning blev att låsa in henne på en in- stitution, det var det enda som fanns ledigt”. Det här uttalandet väcker tankar om det var det bästa för flickan eller om det berodde på att det inte fanns något annat ledigt, vilket IP 11 beklagar sig över. Varför mår hon så dåligt? Det är någon som har gjort flickan illa men utredaren vet inte hur det gick till. Utredaren har inte all information eftersom hon inte var inblandad från första början och journalanteckningarna är bristfälliga. Här finns ett svart hål: Vem har gjort flickan illa och hur ska man skydda henne om hon vill återvända till sin familj? Det vet utredaren inte.

Hon säger att ”det kom väldigt många historier” och insinuerar att det har med neddragna byxor att göra, men vet inte vad som hän- de. Och det blir inte klart heller varifrån, vem som berättar sådana historier.

Socialsekreteraren har inga svar, hon tycker att hela situationen är märklig. Varifrån kommer hotet? Det är en relevant fråga med tanke på att det inte kommer från pappan. När utredaren träffar pappan vill hon ha en bekräftelse på att flickans berättelse stäm- mer, men det får hon inte vilket gör att hon blir konfunderad och frustrerad. Samtidigt erkänner hon att pappan och flickan har ett nära förhållande och att han verkar vilja ha det bästa för sin dot- ter. Det är ändå någonting ytterligare som inte kan förklaras; när socialtjänsten försöker hitta samarbetsformer med föräldrarna går det inte eftersom föräldrarna inte erkänner något problem. De stäl- ler sig oförstående till problematiken. Socialsekreteraren litar inte

på föräldrarna och misstänker att de behåller någonting för sig själva.

Föräldrarna vill ha hem flickan, men hon hotas samtidigt till livet, förmodligen av andra i familjen. Kan inte pappan skydda henne då? Eller är pappan så svag att han ger efter för påtryckningar som skapar risker för flickan? Behöver han hjälp? Vad då för hjälp i så fall? Det kommer inte fram i intervjumaterialet. Det finns ingenting i den här berättelsen som skulle kunna handla om att förstärka pappan utifrån tanken att han och dottern liknar varandra och han inte vill henne illa. Vad socialsekreteraren vill är att hjälpa flickan att bryta med familjen, hitta ett familjehem så att flickan kan gå vidare i livet.

Den andra uppseendeväckande situationen är att trots allt detta vill flickan återvända hem. Hon kan inte återvända hem enligt social- sekreteraren. Men hon hotas också om hon inte gör det. Det verkar som en olöslig situation. Socialsekreteraren litar inte heller helt och hållet på flickan eftersom denna har ändrat sig ett par gånger. Det är den tredje uppseendeväckande situationen: socialsekreteraren litar inte på föräldrarna och inte heller på tjejen. Hon menar att det är typiskt för de här tjejerna. Att de ändrar sina berättelser.

Generaliseringen antyder att det inte bara är hon som gör det: änd- rar sina berättelser. Vad kan detta bero på? IP 11 menar att ”det är ambivalensen och den slitning, det måste det vara, att välja sig själv eller välja sin familj”. Det verkar som om det inte finns någon an- nan lösning än att antingen välja sig själv eller offra sig för famil- jens skull, och just i det här fallet har det inte fungerat. Flickan vill inte välja bort sin familj och vill inte heller hamna i ensamhet eller i ett annat sammanhang, eller är inte beredd, som socialsekreteraren är inne på i sitt resonemang. Hon har återvänt hem två gånger och kan tänka sig att göra det på nytt. Förstår hon inte det allvar som socialsekreteraren ser lägger i hennes situation? Eller är det social- sekreteraren som inte förstår hela situationen i familjen?

Utifrån IP:s berättelse verkar det som om det inte finns någon lös- ning. Hon tror att de har förlorat henne, trots allt, inte minst för att hon sitter isolerad och mår psykiskt dåligt, att hon kommer att begå självmord.

4.5.3 Sammanfattning

Sammanfattningsvis: Med de här två tydliga exemplen på vad soci-

alsekreterarna tycker att hedersrelaterat våld är, och på hur utred- ningen ser ut, vill jag visa att till och med när det är klara fall är det enligt socialsekreterarna själva inte lätt att få information och inte heller lätt att skydda flickorna om de inte byter identitet och får skyddat boende. Skyddsaspekten är ett tema i sig som jag åter- kommer till längre fram i texten.

I första fallet verkar det som om man till sist i alla fall hittade en bra lösning, även om socialsekreteraren hade ett par frågetecken när det gällde fortsättningen. I det andra fallet rymdes en tragedi som har drabbat tjejen avsevärt, men som socialtjänsten inte har alla uppgifter om, och situationen verkar vara hopplös. Det saknas information om vad som först hände när fallet aktualiserades. De extrema åtgärderna, att sätta tjejen på en psykiatrisk klinik, talar inte för att åtgärderna har hjälp henne att klara av situationen. Inte minst för att socialsekretaren talar om risken att hon kan begå självmord.

Någonting annat som kommer fram är att i båda fallen finns det bra kontakter med föräldrarna. I det första med mamman som gärna vill behandla sin dotter på ett annat sätt. Det är ett litet bevis på att konflikten går att lösa och inte behöver hamna i en olöslig situation och fastna på hedersproblematiken. I det här fallet verkar det som om en bidragande orsak var skilsmässan mellan föräldrar- na, eftersom dottern inte ville tillbaka till sin pappa. Det finns en konflikt mellan föräldrarna som inte kommer fram i intervjun. Pappan blir en osynlig figur som ändå står som skyldig för någon- ting.

relation mellan socialsekreteraren och pappan till dottern. Pappan är inte förövaren i den här historien. Det verkar som om det är andra manliga familjemedlemmar, men det saknas betydelsefull in- formation. Det är uppseendeväckande att den engagerade social- sekreteraren som tog över utredningen inte fick all information om flickan från första stunden hon kom i kontakt med socialtjänsten. Och att socialsekreteraren själv inte kunde klargöra situationen med sin utredning. Inte minst med tanke på alla starka insatser so- cialtjänsten har tagit fram som ändå inte har hjälpt flickan att ha ett bra liv.

De här två extrema fallen visar att arbetet med föräldrarna är möj- ligt, vilket är en relevant aspekt att ta hänsyn till. Dessa exempel visar också att trots att socialsekreterarna definierar situationer som extrema fall, vill döttrarna komma tillbaka till sina familjer eller till en del av sina familjer. Hur förklarar socialtjänsten sådana situationer?

En reflexion till som präglar hela min studie handlar om hur myck- et det egentligen handlar om heder och hur mycket man ska agera utifrån att det är det. Det finns komponenter som talar för att den ursprungliga frågan kan handla om heder, i frågan om pojkvännen till exempel. Men senare försvinner den frågan i intervjumaterialet – hur mycket heder fanns i konflikten? Och situationen med lilla- systern handlar inte om heder även om det kan finnas som en bak- grundsfaktor. I nästa kapitel kommer jag att fortsätta diskutera de här aspekterna i förhållande till utredningsarbetet.

KAPITEL 5 VAD ÄR SPECIELLT MED