Finns det något som kan definieras som typiska fall?

I ett försök att mer förstå mig på de familjer som socialsekreterar- na bemöter, gick jag tillbaka till frågan om patriarkala familjer. Min fråga var då: Vad är skillnaden jämfört med att jobba med patriarkala familjer? Hon svarade så här: ”Patriarkala familjer be- tyder inte att de utövar våld, eller att det är hederskulturer. Patri- arkala familjer finns det överallt, de begränsar ungdomar”.3 Även om hon menar att socialtjänsten inte vill förändra samhället eller föräldrarna till de här tjejerna, blir det nödvändigtvis en nor- mativ uppfattning om vad ungdomarna får göra eller inte göra. Här öppnar hon direkt vad jag skulle vilja kalla för en Pandoras ask när hon menar att ”de begränsar ungdomar”.

De som arbetar med frågan använder sig av rubriken hedersrelate- rat våld och förtryck. Begränsa ungdomar skulle i så fall kunna handla om kontroll, men de använder sig också av begreppet för- tryck. Men både våldet och förtrycket kan handla om väldigt mycket olika saker för socialsekreterarna, vilket jag kommer att fortsätta redovisa senare i intervjumaterialet: socialsekreterarna be- rättar om psykologiskt förtryck, att en kvinna blir inlåst, rädsla, en anmälan från skolan om något som de inte tycker ser bra ut, en misstanke att en kvinna ska bli bortgift, eller att ungdomarna inte får vistas på vissa ställen, eller efter en vis tid, eller ha vissa kläder. Det luriga med hedersbegreppet är att det inbegriper så mycket: mord, våld, aga, förtryck, kontroll, förbjudna fritidsaktiviteter, att inte kunna ha kompisförhållande. Att praktikerna refererar till ett begrepp som är så omfattande och som relateras till olika företeel- ser är inte till någon hjälp i arbetet med att bedöma och analysera konkreta situationer. Tvärtom, det försvårar, och det öppnar för risken att generalisera alldeles för mycket.

3

Ibland talar socialsekreterarna om ungdomar, ibland om tjejer, ibland om killar. Oavsett vilken benämning de här personerna har, handlar det oftast om ”tjejer”, det vill säga unga kvinnor, omyn- diga enligt lagen. Det finns i materialet också referenser till vuxna kvinnor. I min text handlar det framför allt om minderåriga kvinnor, och jag specificerar när det är vuxna kvinnor. Sedan finns det bland de omyndiga unga kvinnorna flickor som är 13–14-åringar och 16–17-åringar. Frågan om ålder är bara en del av problematiken när man bedriver arbetet med de här klienterna. Som den sak- kunnige menar, handlar det också om att deras livserfarenheter i det svenska samhället hjälper eller försvårar arbetet.

Vad gör socialsekreteraren då inför sådana situationer? Inför en konflikt och när ungdomen söker sig till socialtjänsten börjar soci- alsekreterare med två frågor, menar den sakkunnige: ”Vad är det du vill som du inte får göra? Och vad är det du måste göra som du inte vill?” Det står inte i meningen, men spännvidden är stor i de här två frågorna. Därför var jag intresserad av att veta mer om gradskillnaderna i de frågor socialsekreterarna ställer till unga kvinnor.

Hur ska allvaret urskiljas i situationen? Hon säger så här: ”Vi fick många tjejer som sa ”Det är som Fadime”. Det var det inte. Vi hade lite is i magen. Vi gör en riskbedömning,: vem är det som ho- tar”, [och är den eller de] ”kapabel, kapabla att göra något”. Hon svarar inte riktigt på min fråga utan går i stället vidare till en an- nan aspekt, att tjejen kan ljuga. Berättelsen utgår från den drabba- de, men som hon själv säger: tjejer kan hitta på någonting för att få hjälp. Det är ingen annan som tillfrågas och socialtjänsten kan age- ra snabbt i vissa fall, när det gäller minderåriga barn.

Hur går det till när det gäller barn? Det var min nästa fråga: När det gäller barn måste man enligt lagen underrätta föräld- rarna, men man kan göra en riskbedömning innan. Vi har ett exempel från en JO- dem: ”kontakta föräldrar men man kan dröja”. Det är barnet som är vårt uppdrag. De träffas aldrig; träffar föräldrar och barnet separat. Ha allt ordnat innan; det finns bara två sätt att hantera de svåra fallen, antingen är det SOL, det vill säga en frivillig placering där föräldrarna är med, eller tvångs – LVU är det största ingreppet. Det finns bara de två. Det är svårt att hitta något annat. Vi har inte så många in- strument.

I den här berättelsen finns det en relevant aspekt som har med handlingsfriheten att göra. Socialsekreterarna har ett ansvar att skydda barnet, och de bestämmer själva, utan att fråga föräldrar- na, vad som behöver göras. Att ”det är barnet som är vårt upp-

drag” har en stor betydelse i det här sammanhanget. Det är ett stort ansvar, och frågan är om de har ett kunnande som gör det möjligt att bedöma situationen på ett rättvisst sätt med beaktande också av föräldrarna, även om det inte är det som är uppdraget. Frågan kompliceras eftersom det enligt lagen är så att om föräld- rarna är villiga att samarbeta, ska inte ett tvångsomhändertagande ske. Hur vet socialsekreteraren om föräldrarna vill samarbeta eller inte om de bara utgår från tjejens berättelse?

Hur ser situationen ut för den som drabbas av HRV? Finns det nå- got som kan definieras som typiska fall? Den sakkunnige framstäl- ler följande situation: ”Bra uppväxt fram till 10–12 år gammal. Typiskt för dem är dubbelheten: de tycker väldigt mycket om sin familj, men de vill inte ha det här andra att bli bortgift, man kän- ner sig sviken”. Det finns en dubbelhet som gör hela konflikten komplicerad. Det är inte så att flickorna vill vara borta från sina familjer, men de accepterar inte att föräldrarna ska bestämma i en sådan viktig fråga som giftermålet är. Dubbelheten kan vara sli- tande för de här tjejerna när det gäller många olika typer av frågor som har med föräldrarnas auktoritet att göra. Det är en återkom- mande synpunkt bland socialsekreterarna att tjejerna, när de har varit placerad i ett skyddat boende ett tag, vill återkomma till sina familjer. Den här situationen får konsekvenser för hur man ska be- handla förhållandena inom familjen. Denna aspekt blir ett tema i presentationen av materialet.

Jag ville också ha någon uppfattning om hur de unga kvinnorna förstår sig på situationen. Min nästa fråga var: är de inte medvetna om konflikten? Och svaret var:

Jo, de förhandlar. De har en fot på var sida: födda här, skol- gång, jag har rättigheter – sedan kommer man hem, där indivi- den inte är så viktig. Jag som individ är ingenting. Få ihop det. De vet på det intellektuella planet men inte på det känslomässi- ga. De är ambivalenta, arga, hoppas att det kan bli bra med fa- miljen, tar risker ibland för att komma nära familjen. De har levt i ett kollektiv som de tar avstånd från, de blir ensamma.

För flickan handlar det, i så fall och utifrån citatet, om att kunna balansera eller hitta ett mellanläge, inte bara inom familjen utan också mellan vad familjen förväntar sig av dem och vad de samhäl- leliga institutionerna pläderar för i sitt arbete med att betona indi- viduella rättigheter. Men som vi kommer att se senare finns det en faktor till som spelar en roll för vad individerna strävar efter, och det är vad det kapitalistiska konsumtionssamhället lockar med i form av olika förebilder för hur man ska vara för att ha ett eget liv.