Hedersrelaterat våld och förtryck och benämnandets

Det finns andra studier av hedersrelaterat våld som inte direkt be- handlar frågan om vad socialtjänsten gör eller inte gör, men som

ändå är intressanta att reflektera över när det gäller problematiken mellan klienten, socialtjänsten, familjen och samhället. Annika Jemteborn (2005) har skrivit en doktorsavhandling med titeln Å stå på sig, på egna ben – En fallstudie om en flicka i en hederskul-

tur och hennes motstånd mot att inordna sig efter släktens krav.

Jemteborn definierar sitt syfte på följande sätt: ”Studiens övergri- pande syfte är att belysa den berörda flickans villkor rörande om- ständigheter kring och betingelser för att kunna göra gränsöver-

skridande val och handlingar” (med kursiv i originalet, 2005: 5).

Med andra ord avhandlingen handlar om en flicka som står i mel- lan två motsatta ideal om hur hon ska bete sig. Å ena sidan föräld- rarna å andra sidan det svenska samhället.

Jemteborn beskriver flickan Eleen från ca 15 års ålder till att hon fyllt 18 år. Hon lärde känna Eleen när denna var 17 år. Jemteborn menar att:

Utifrån ett integrationsperspektiv är denna flickas uppbrott från familjen inte bara en fråga om en generationskonflikt. Konflik- ten mellan den berörda flickan och hennes familj är även en konflikt mellan samhället och familjen/släkten där grundläg- gande värderingar som synen på kvinnoemancipationen och jämställdhet eller synen på barns rättigheter och syn på våld kan vara vitt skilda (2005: 8).

Jemteborn laborerar med en dualistisk modell och framställer kon- flikten mellan samhället och familjen/släkten som två stora enhetli- ga enheter. Det svenska samhället framställs utifrån ett ideal om jämställdhet, som om det inte skulle finnas variationer eller olika uppfattningar om vad jämställdheten betyder. Å andra sidan fram- ställs familjen/släkten som bärare av en kultur som är precis det motsatta. Intressant i det här sammanhanget är hur författaren be- skriver hotet och hotmiljön. Det är hotet som ligger till grund för hela resonemanget om att Eleen behöver hjälp att dra sig bort från familjen.

Men Eleen förhandlar med sin pappa, kontaktar socialtjänsten, får ett ombud, samtalar med en av sina systrar, och utomlands kon- taktar hon en präst eftersom hon blev misshandlad – det visar att hon har en förmåga att själv söka en lösning på sina bekymmer. Medan för företrädaren (stödpersonen kallad Mouna i texten) är det ”antingen vara lojal med församlingens livsstil eller så gör Ele- en motstånd” som gäller (ibid:135). Men Eleen enligt min tolkning försöker simma i ett virrvarr av olika strömningar, hålla huvudet uppe och simma till en säker plats och hitta balansen. Jemteborn gör en intressant skillnad i analysen av företrädarens ställningsta- gande och Eleens (ibid:135). Eleen har en idealbild av vad friheten betyder i det svenska samhället och tror att socialtjänsten ska hjäl- pa henne att leva fri utifrån det idealet som inte överensstämmer med verkligheten (ibid: 146). Det här resonemanget är intressant att hålla i minnet när det gäller olika motiv för varför en hjälpsö- kande minderårig tjej vänder sig till socialtjänsten. Jemteborn visar mer förståelse för klienten än för socialtjänstens agerande.

Det är företrädaren Mouna som påverkar socialtjänsten att ta parti för Eleen och lämna ifrån sig möjligheten att göra en neutral be- dömning (ibid: 150). Det som är relevant i det här fallet är att Ele- en hamnar i andra virrvarr av andra ställningstagande som påver- kas av att företrädaren redan har en bestämd uppfattning om hur konflikten ska lösas. Som Jemteborn själv påpekar använder sig Eleen av ”förhandlingen som bas för motstånd” mot andras för- väntningar. Kanske är detta Eleens strategi att inte samla krafterna till synbara protester utan att i stället ”dölja motståndet”

(ibid:154). Men det blir en konfrontation ändå. Den här studien ingår i en typ av litteratur där det är viktigt att belysa ”kampen”, utan reflekterande inslag om vad det individualistiska eller kollek- tivistiska perspektivet betyder.

Frågan om HRV korsar olika nivåer, som jag redan har redovisat utifrån Sjöbloms (2006) studie i fråga om massmedias påverkan när det gäller att framställa sociala problem. Det handlar också om hur den svenska offentliga politiken definierar problematiken, nå- gonting som också påverkar socialtjänsten. Maria Carbin (2010)

diskuterar ”benämnandets problematik” i sin doktorsavhandling

Mellan tystnad och tal. Flickor och hedersvåld i svensk offentlig politik:

Denna studie tar sin utgångspunkt i detta spänningsfält som rör benämnandet av föreställt tvetydiga kategorier och nya, tidigare ej namngivna politiska problem. Syftet med studien är tudelat: dels att analysera den kamp om betydelser som hedersmordsde- batten utlöser i offentlig integrations- och jämställdhetspolitisk, dels att analysera hur unga svenska kvinnor med utländsk bak- grund positioneras i skärningspunkten mellan dessa fält (2010: 12).

Carbin uttrycker en kamp om betydelser, vilket är intressant att re- flektera över. Att det är en kamp betyder att de som deltar uppfat- tar den här frågan som livsavgörande, inte bara för de som drabbas utan också för de som aktivt deltar med att definiera problemati- ken. Och de som aktivt deltar är många: politiker, beslutfattare, tjänstemän på olika nivåer, journalister, publicister, opinionsbilda- re, advokater, expertiser, frivilligorganisationer, och inte minst forskare. Alla med stort engagemang men med olika utgångspunk- ter och intressen. Här finns en grundläggande skillnad mellan de- batten som pågår forskare emellan och den offentliga framställ- ningen av hedersproblematiken. I den massmediala bevakningen av frågan finns det en dominerande kulturalisering av problematiken, och heder i termer av att det är deras ”kultur”, framställs som den enda förklaringsmodellen för konflikten mellan barn och deras föräldrar.

Vad Carbin intresserar sig för är hur de på förhand definierade off- ren för hedersvåld transformeras till en del av diskursen om subjek- tets position. Carbin definierar fyra olika diskurser: mångfalds- diskurs, värderingsdiskurs, diskursen om strukturell diskriminering och könsmaktdiskurs. Hon kommer fram till att diskurserna har exkluderande logiker (ibid:161) och att värderingsdiskursen är den som har bestämt agendan när det gäller konkreta satsningar:

Följden är att utifrån en heterogen skara har en grupp heders- förtryckta flickor (samt patriarkala fäder) konstituerats som ob- jekt för statliga interventioner. Alla flickor med bakgrund i den geografiska region som ringas in ses som potentiellt utsatta, tills de bevisat motstatsen (ibid: 165).

Det här resonemangte talar för att det pågår någon form av diskriminering som grundas i en generalisering av människornas ursprung. Det är ett resonemang som är relevant för analysen av mitt material. Carbins förslag är följande:

Det som behövs är en ingång där heder löskopplas från den rå- dande kulturella reduktionism där våldet förstås som ett uttryck för kulturella värderingsmässiga skillnader. Därigenom skulle också det som benämns hedersrelaterat våld kunna förstås som en effekt av komplexa maktsitueringar i termer av ras/etnicitet, klass och kön [som inte alltid] kan skrivas fram på förhand (ibid:166,167).

Det här förslaget kan vara en utgångspunkt för studier av de pre- sumtiva skyldiga till brottet, och som annars lyser med sin frånvaro i nästan alla studier.

En annan studie är Multikulturella visioner av Mikael Lorentzen från 2008. Hans övergripande syfte är:

Att studera det samtal som förts i den medierade offentligheten för att däri finna uttryck för idéer och ståndpunkter om hur sta- ten skall reagera på hedersrelaterat våld. Ett ytterligare mindre syfte med licentiatavhandlingen består i att belysa hur social- tjänstens arbete med hedersrelaterat våld lyfts fram i medierna (2008:9).

I slutdiskussionen kommer Lorentzen fram till två centrala slutsat- ser. Den första är att de åtgärder som tas för att motverka heders- våld kan åstadkommas utan att man nödvändigtvis hamnar i ett assimilationistiskt perspektiv: ”Den avgörande och åtskiljande

gränsen mellan kosmopolitism och assimilationism är hur anpass- ningskraven underbyggs” (ibid:102). Den andra har att göra med att socialtjänsten befinner sig i ”ett extremt konfliktfyllt och mine- rat landskap utan säkra moraliska och etiska hållpunkter”. Detta kan i sin tur bero på:

Att det finns en ideologisk spänning inbyggd i många liberala mångkulturella samhällen som går ut på att man vill vara både tolerant och jämställd. Problematiken som berörs är huruvida staten skall förhålla sig neutral eller inte i frågan om medbor- garnas egna val ”av det goda livet” (ibid:103).

Min uppfattning är att Lorentzens bidrag till diskussionen är det han kallar för ”den multikulturella omständigheten” som:

handlar om en viss form av dilemma som drabbar bl.a. kvinnor och unga i västerländska multikulturella eller multietniska sam- hällen. Med den multikulturella omständigheten belyses den in- stitutionella kontext i vilket dessa dilemman opererar. (2008:57).

Det är viktigt att, som Lorentzen gör, lägga analysen av konflikter- na inom familjen i en samhällelig kontext där institutionerna också är verksamma. Vad som utmärker de los Reyes, Lorentzens, Car- bins och Baianstovus studier är att de anstränger sig att studera mera övergripande och samverkande faktorer i hedersrelaterade konflikter. En annan aspekt är att de lyfter fram det komplexa i konflikterna och det svåra för socialtjänsten att agera och lösa konflikterna på ett sätt där man tar hänsyn till alla parter och olika samverkande faktorer. Dessa studier kommer bort från dualismen och från ensidiga förklaringsmodeller.