Detta kapitel har analyserat turbulensens effekter på eu:s aktörskap i den liberala världsordningen. Tre dimensioner av tilltagande oord- ning (den amerikanska ambivalensen till den liberala ordningen, det brittiska utträdet från ett samarbete som manifesterar denna ordnings grundvärden och ett fåtal europeiska länders opposition mot dessa liberala värden i sig) har analyserats med bäring på eu:s koherens, kapacitet och kontext. Vad gäller koherens har såväl Trumps agerande som Storbritanniens val att lämna eu ökat sam- manhållningen bland unionens kvarstående medlemmar. Det ska dock påpekas att effekten av att unionen förlorar en aktör som ibland hindrat fortsatt integration också kommer att blottlägga klyftor, till exempel mellan Tyskland och Frankrike, som tidigare inte visat sig. Samtidigt innebär den interna splittringen i synen på liberaldemokratiska kärnvärden ett tydligt hinder för samsyn på det utrikespolitiska området och att risken för ”trojanska hästar” ökar. Även eu:s kapacitet till handling, både med avseende på materiella och institutionella resurser, lär påverkas men i mer oklar riktning.
Ett sammanbrott av den internationella ordningen, till exempel i form av ett havererat världshandelssystem, skulle slå hårt mot Europa. Vidare skulle förlusten av Storbritanniens kapacitet på det utrikespolitiska området vara högst kännbar för eu:s potentiella aktörskap. Nettoeffekten av den ökade koherensen inom eu efter Brexit-omröstningen (som främst manifesterar sig genom en rad kapacitetsökande åtaganden) och de kapacitetsförluster som Brexit i sig skulle innebära är svåra att förutse. Dock är det rimligt att anta att om Storbritannien etablerar en lika nära relation till eu:s försvars- och säkerhetspolitik som de stipulerat i sitt positionspapper skulle nettoeffekten av Brexit bli en kapacitetsökning. eu27 skulle då öka sin kollektiva förmåga samtidigt som Storbritannien rör sig från skeptisk medlem till konstruktiv partner. I relation till denna utveckling är kapacitetseffekterna av den interna värdeklyftan av mindre betydelse. Slutligen kan turbulensen i den liberala ordningen på sikt även påverka den kontext som eu verkar i och som i någon mening formar unionens aktörskap. Ett usa som minskar sin när- varo i Europas grannskap skulle med sannolikhet öka efterfrågan på europeiskt engagemang. På samma sätt lär ett amerikanskt ointresse för fortsatt multilateral handelsliberalisering öka efterfrågan på bila- terala handelsavtal med eu. Men kontextuella förändringar orsakade av den fragmenterade ordningen är inte bara till eu:s fördel. En mer geopolitisk logik i närområdets internationella relationer skulle för- svaga eu, i alla fall utifrån de verktyg, mekanismer och värderingar som i dagsläget styr dess utrikespolitik.
Sammantaget kan eu sägas bli en smalare och vassare aktör i ett allt svårare strategiskt landskap. Utan Storbritannien, men med stör- re kapacitet och ökad samstämmighet mellan institutioner och kvar- stående medlemmar, kan unionen bli effektivare, dock i förhållande till ett mer begränsat antal uppgifter. Småskalig konflikthantering, medling, cyber- och hybridfrågor och andra områden som gynnas av unionens breda verktygslåda lär stå i fokus, medan mer krävande militära insatser fortsatt ligger långt in i framtiden. Detta har ett antal implikationer för Europas säkerhet och autonomi. För det för- sta lär relationen mellan Europas säkerhetsinstitutioner bli tydligare. Den förstärkning av eu:s aktörskapacitet som diskuteras ovan ökar
unionens förmåga att leva upp till de ambitioner som redan finns inom den gemensamma utrikes- och försvars- och säkerhetspolitiken. På detta sätt förstärks den arbetsfördelning som i praktiken redan finns med Nato som alltjämt kommer att ansvara för kontinentens territorialförsvar. Denna arbetsordning cementeras ytterligare av det faktum att Storbritannien som ett led i sin ambition att ta ansvar för europeisk säkerhet lär förstärka sina Natoåtaganden. För det andra har denna utveckling en något tvetydig effekt på ambitionerna kring europeisk strategisk autonomi. Å ena sidan ökar eu:s förmåga att planera och utföra mindre insatser med egna resurser, å den andra så är det svårt att se att eu kommer att kunna vara plattformen för mer krävande militära insatser efter Storbritanniens utträde. Detta på grund av såväl britternas kapacitet som strategiska kultur, vilka framöver kommer att fattas eu. Men med president Trump i Vita huset lär inte en europeisk autonomi manifesteras genom en europeisk pelare inom Nato, vilket är en gammal tanke som ibland återupplivas. Med tanke på Trumps tveksamma och föränderliga syn på Nato, har de europeiska Natoländerna all anledning att till fullo integrera sin samverkan med amerikanska trupper, inte isolera sitt bidrag till Nato i form av en autonom europeisk del. Slutsatsen blir att i den mån europeiska länder kan agera autonomt i mer krävande militära insatser lär det ske inom ramen för en koalition av frivilliga och tillräckligt starka stater. eu är dock inte irrelevant i detta scenario, men dess roll är i sådana fall en möjliggörande och kapacitetshöjande aktör för vissa av koalitionens medlemmar, inte som beslutsforum. Sammanfattningsvis har olika dimensioner av fragmentering av den liberala ordningen i Europa och globalt, stora effekter på eu:s aktörskap. Dock går dessa effekter åt delvis olika håll och påverkar aktörskapets delar (koherensen, kapaciteten och kontex- ten) i olika grad. Utvecklingen mot ett starkare men i viss mån också mer begränsat aktörskap, och effekterna av den interna och externa oförutsägbarhet som den fragmenterade världsordningen genererar, gör att vissa handlingsrekommendationer är påkallade på europeisk nivå.
För det första bör eu stärka förmågan att vara en strategisk aktör, inte blott en aktör. Som forskaren Kjell Engelbrekt har poängterat är det just samspelet mellan aktörskapets beståndsdelar som ger
upphov till en strategisk aktör. Koherens ska inte bara innebära samsyn utan samsyn om övergripande och långsiktiga mål; kapacitet ska ses i förhållande till just dessa mål och såväl målen som medlen ska vara avvägda gentemot den kontext vari de ska genomföras. Ett strategiskt aktörskap kräver med andra ord en intern prioritering av mål och medel, en konstant analys och informationsinhämtning om den kontext man söker verka i och en pågående lärandeprocess där utfallet av tidigare handlingar och aktiviteter påverkar det framtida agerandet. För en kollektiv aktör som eu krävs det med andra ord en hög nivå av informationsdelning mellan medlemmarna för att uppnå en tillräcklig kunskap om omvärlden och varandras prefe- renser. Här finns det en mängd steg att ta och detta har beskrivits i tidigare forskning om informationshantering och aktörskap. Som exempel skulle eu bättre kunna tillvarata och utveckla den analy- tiska kapaciteten vid unionens externa representationer för att öka omvärldanalyskapaciteten i Bryssel och i huvudstäderna. Likaså skulle unionen gemensamt kunna träna underrättelseanalytiker, för att på sikt bygga upp det förtroende som behövs för mellanstatligt informationsutbyte.
För det andra bör unionen försöka minimera såväl osäkerheten som kapacitetsförlusten som följer av Storbritanniens utträde ur unionen. Det finns goda anledningar att knyta Storbritannien så nära som möjligt på en rad områden såsom underrättelsesamarbete, krishantering, försvarsmaterielfrågor, kontraterrorism med mera. Men risken är att eu:s säkerhetspolitiska relation till Storbritannien då utvecklas till en serie avtal och praktiska arrangemang på avgrän- sade områden, utan övergripande strategisk inriktning och politiskt ägandeskap. Därför bör ambitionen vara att komplettera dessa över- enskommelser med en övergripande politisk avsiktsförklaring. En sådan säkerhets- och solidaritetspakt mellan eu och Storbritannien skulle öka förutsägbarheten och det strategiska värdet av den fram- tida relationen. Detta är av särskild vikt för dem av eu:s medlemslän- der som inte är medlemmar av Nato.
Slutligen bör eu förbereda sig på att ta ett större ansvar för den liberala ordningen, inom och utanför Europa. Som detta kapitel har visat påverkas Europa och eu i allra högsta grad av illiberala trender,
såväl globalt som lokalt. Mycket av den oro som många européer har känt inför president Trumps politik (tvekan inför Natos artikel 5, ointresset för europeisk integration och dess institutioner, mot- ståndet mot internationella organisationer och frihandel) är i någon mening en effekt av hans syn på den liberala världsordningen och hur denna ordning förfördelar usa. Om Trump själv inte är orsaken till den amerikanska omsvängningen i förhållande till ordningen utan snarare ett symptom på en mer strukturell förändring inom usa måste eu förbereda sig på att ta ett större ansvar för att upp- rätthålla delar av denna ordning. Det skulle kunna handla om mer stöd till multilaterala institutioner eller regelbaserat samarbete samt ledarskap inom områden såsom miljö-, cyber- och rymdfrågor. Att ta ledarrollen för liberala ordningsfrågor globalt kräver dock lokal acceptans och insikt om värdet av dessa. Det framstår här som nöd- vändigt att eu, och inte minst dess medlemsländer, framhärdar om den värdegemenskap unionen enligt fördragen vilar på.