Det finns stor variation mellan eu-länderna både i folks inställning till klimatfrågan som sådan, men även till olika klimatpolitiska åtgär- der. Sverker Jagers forskning visar exempelvis på tydliga skillnader mellan medborgare i olika eu-länder, både i oro för klimatet och för hur akut man anser det vara för eu att agera i klimatfrågan (se Jagers kapitel i Europaperspektiv 2008). Dessutom finns såklart skillnader mellan människor och aktörer inom samma land. Hur kan denna variation förklaras? Lite enkelt kan förklaringsfaktorerna kategori- seras som kontextuella och individspecifika. Låt oss börja med den första kategorin.
Vid jämförelser mellan olika länders framgång med att bedriva effektiv miljö- och naturresurspolitik har man funnit att graden av demokrati och den demokratiska mogenheten, påverkar huruvida man lyckas bevara sin miljö eller ej. Även kvaliteten på samhälls- institutioner spelar in på så vis att länder med hög nivå av korruption och dysfunktionella administrativa system tenderar att vara sämre på att hushålla med sina naturresurser. Dessa faktorer påverkar delvis även vilken inställning folk har till både klimatfrågan som sådan (till exempel om man tror att den är på riktigt och om man tror att den är skapad av mänskliga aktiviteter) och framförallt vilka uppfattningar man hyser om olika miljöpolitiska åtgärder. Bland annat tycks föl- jande kontextuella faktorer spela roll för dessa uppfattningar.
Inledningsvis har vi politisk kultur. Även om eu-projektet har lyckats väl med att harmoniera medlemsstaterna i flera avseenden, råder det fortfarande stora skillnader i sådant som syn på politisk auktoritet och vilka befogenheter sådan auktoritet bör ges. I de skan- dinaviska länderna finns det generellt en stark tillit till staten och de politiska institutionerna som bland annat uppenbarar sig i en högre grad av acceptans för politisk styrning än vad som exempelvis är fal- let i Storbritannien och flera av de östeuropeiska medlemsstaterna. Detta avspeglar sig också i vilken acceptans som finns för klimatpoli- tiska åtgärder, där till exempel stödet för en koldioxidskatt i Sverige är förhållandevis högt och alltså har funnits på plats sedan tidigt
1990-tal, medan sådana skatter på individuell konsumtion av fossilt bränsle uppfattats som mer eller mindre otänkbara i andra länder.
En annan faktor, som framförallt uppmärksammats av psykolo- gisk forskning och brukar gå under benämningen sociala normer, har att göra med vilka handlingsregler som delas inom ett socialt sammanhang (till exempel en befolkning i ett land). Även här finner vi stora skillnader mellan Europas länder. Nationell identitet är ett exempel. I Sverige har vi historiskt en självuppfattning/identitet som säger att vi ska vara ett hjälpande land och med detta följer eller föds också gemensamma handlingsregler som dikterar att vi svenskar bör hjälpa andra i nöd, exempelvis genom att vara bäst i klassen på att minska mängden växthusgaser i atmosfären.
En annan kontextuell faktor brukar gå under benämningen stigbundenhet. Annorlunda uttryckt handlar det om att man i länder har en tendens att måla in sig i hörn, det vill säga att man historiskt fattat beslut som gör att man får allt svårare att ändra riktning och därmed också att fatta beslut om att göra just detta. Man styr in på stigar på vilka det blir mer problematiskt, och inte sällan kostsamt att senare styra om ifrån, ju längre man färdas på dem. I usa är till exempel de flesta städer planerade utifrån antagandet om att bilen är och kommer att vara människors främsta färdmedel. När sedan väl all infrastruktur är på plats, då jobb, butiker, skolor och tränings- anläggningar befinner sig inom räckhåll endast kan nås med bil, är det inte så enkelt att bryta mönstret. Sådan stigbundenhet påverkar så klart folks inställning till klimatpolitiska åtgärder som syftar till att bryta invanda och fast etablerade mönster och avser att få folk att börja gå och cykla till gymmet eller förskolan, alternativt att välja kollektivtrafik (som i många fall kanske inte ens finns att tillgå).
Man har också sett att folk som lever i länder med hög grad av korruption och andra dysfunktionella förvaltningssystem har annorlunda preferenser för miljöpolitiska styrmedel än människor i länder där man har mindre liknande problem. Mönstren man fun- nit är att folk i högkorrupta samhällen önskar lag, ordning och mer bestraffande styrmedel snarare än monetära och marknadsbaserade styr medel, medan folk i lågkorrupta samhällen har starkare prefe- renser för marknadsbaserade styrmedel och föredrar möjligheter till
valfrihet som legala styrmedel i hög grad inte erbjuder. Detta visar exempelvis statsvetaren Niklas Harring vid Göteborgs universitet i sin forskning. När man tänker på saken är dessa resultat kanske inte så konstiga. Visserligen är ofta marknadsbaserade styrmedel att föredra eftersom de är kostnadseffektiva, tenderar att vara verknings- fulla för miljön och dessutom lämnar ett visst utrymme för valfrihet. Samtidigt, om ett sådant styrmedel implementeras i och av ett kor- rupt politiskt och administrativt system, så antar folk förmodligen att de intäkter som genereras kommer att användas på ett otillbörligt sätt. Man litar helt enkelt inte på själva systemet. Men förmodligen litar man inte heller på sina medmänniskor. Kommer de verkligen att betala om jag gör det, eller kommer de att försöka utnyttja och betala mindre precis som de ju måste göra för att upprätthålla korruptionen i andra sektorer av samhället? I detta fall tycks det som om folk före- drar ett system där juridiska styrmedel finns och är tydliga, både vad de dikterar och vad som händer om man bryter mot dem.
Statsvetaren Simon Matti vid Luleå tekniska universitet lyfter i sin forskning fram individspecifika faktorers effekt på inställningen till olika klimatåtgärder. I kategorin individspecifika faktorer kan dessa, som tidigare nämnts, skilja mellan individer i olika länder. Detta bland annat därför att kontextuella faktorer såsom sociala normer och kvalitet på det politiska systemet interagerar med indi- vidnivåfaktorer. Ett svagt politiskt styre påverkar exempelvis folks förtroende för andra människor och för det politiska styret. Likafullt tycks de flesta av nedanstående individspecifika faktorer vara relativt stabila bland människor i olika länder.
En faktor som påverkar folks inställning till miljöpolitisk styrning är vilka grundläggande värderingar man bär med sig. Har man starka preferenser för miljö och natur, respektive höga tankar om auktorite- ter (till exempel staten) är man generellt betydligt mer accepterande inför politiska styråtgärder som syftar till att förbättra statusen på miljön. Även om värderingar i hög grad styr folks acceptans för styrmedel är detta i de flesta fall en klen tröst eftersom värderingar ofta är svårföränderliga och endast skiftar över ibland så långa tids- perioder som en hel livstid. Värderingsförändringar är alltså ingen ”quick fix” om politiker vill öka acceptansen, men kan mycket väl
vara en strategi för att få nästkommande generationer att bli mer accepterande för nya klimatpolitiska vägval.
Om en person tror att miljöproblem föreligger, om dessa riskerar att drabba personen själv och andra som personen värdesätter och, framförallt, om personen uppfattar att dessa miljöhot är oroande, då ökar benägenheten att acceptera införandet av miljöpolitiska åtgär- der kraftigt. Således har flera studier visat att folk med djup oro eller till och med ”klimatångest” har en stark benägenhet att acceptera införandet av eller upptrappningar av bland annat koldioxidskatter. Detta samband behandlas mer djupgående i Sverker Jagers kapitel i Europaperspektiv 2008. Intressant nog kan emellertid sådan ångest även skapa motsatt effekt, nämligen att man ger upp hoppet och tänker att det inte är någon idé med åtgärder eftersom loppet är kört i alla fall.
I en lång rad miljöpsykologiska studier har man visat att personers benägenhet, både att bete sig miljövänligt och att acceptera politiska åtgärder som syftar till att förbättra miljön, i hög grad styrs av per- sonliga normer. Det vill säga, vilka interna rättesnören man har som berättar hur man bör handla i en given situation. Hos en person med starka personliga miljönormer tenderar dessa att övertrumfa annat man ofta värdesätter, såsom ett lågt pris på bensin.
Ett annat vedertaget resultat av många studier bland statsvetare, ekonomer och psykologer är att folks uppfattningar om miljöpoli- tiska åtgärder styrs av vilka rättviseuppfattningar människor har. Är man starkt övertygad om att politiska beslut bör ”drabba” folk lika, är sannolikt inte en koldioxidskatt (som ju bara drabbar de som köper bensin och diesel) en särskilt gångbar åtgärd. Om man däremot anser att folk bör få vad de förtjänar, inklusive bestraffningar, kanske en sådan skatt framstår som betydligt mycket mer attraktiv än en statlig subvention på alternativa drivmedel, som ju alla får vara med och finansiera.
Som påpekades tidigare har man på senare år funnit att folks förtroende för andra människor och för samhällets institutioner korrelerar starkt med folks inställning till klimatpolitiska styrmedel. Enkelt uttryckt: ju högre förtroende, desto positivare inställning tenderar man att ha. Vi som ägnat oss åt studier kring detta samband
tenderar att förklara effekten på två sätt. Om jag litar på andra människor i allmänhet, betyder det sannolikt även att jag litar på att de kommer att efterleva de styrmedel som införs. Det vill säga de kommer, precis som jag, att dra sitt strå till stacken. Detta stärker min egen benägenhet att acceptera styråtgärden. Visserligen kan det gå i andra riktningen också (fast detta visar sällan de empiriska resul- taten), nämligen att om jag litar på att andra beter sig miljövänligt så räcker ju det och då behövs inte styrmedlen, varför jag väljer att acceptera dem i lägre grad. Att institutionellt och politiskt förtro- ende korrelerar med acceptans för styrmedel är nog mindre konstigt (och är något vi berörde redan när vi diskuterade korruption ovan). Om man inte litar på de instanser som uppfinner de miljöpolitiska åtgärderna, är man sannolikt inte heller villig att acceptera själva införandet av dem.
Avslutningsvis vill vi ta upp en faktor som också visat sig styra folks benägenhet att acceptera införandet eller förändringar av exis- terande styrmedel: uppfattningar om själva styrmedlet som sådant. I många fall kan det vara så att jag visserligen har starka miljöpreferen- ser och i övrigt bär på alla de drivkrafter som borde göra mig positivt inställd till en miljöpolitisk åtgärd. Lika fullt är jag starkt negativ till åtgärden. Detta visar sig ofta bero på att jag hyser starka negativa uppfattningar om själva det styrmedel som man valt att införa. En miljöskatt är här ett bra exempel. Somliga tänker att en sådan drab- bar folk orättvist, till exempel de som tjänar minst eller som behöver åka mest bil (exempelvis boende i glesbygden utan reella alternativ till bilen). Andra tror inte att just det valda styrmedlet är verknings- fullt och därför är man negativt inställd till det (jämför till exempel den pågående debatten om flygskatt i Sverige) medan ytterligare andra kan vara starkt övertygade miljövänner men förordar trots detta andra styrmedel därför att just en skatt uppfattas som en stark inskränkning av ens personliga frihet.