Förändringarna i den geopolitiska situationen efter det kalla kri- gets slut påkallade en omfattande anpassning av den europeiska integrationsprocessen till en ny verklighet. De tre gemenskaperna eg, eksg och Euratom kom genom en omfattande materiell för- djupning av samarbetet, i kombination med en successiv geografisk utvidgning, att omvandlas till den Europeiska unionen (eu). Som en konsekvens av denna successiva förändring expanderades grad- vis omfånget av eu:s gemensamma utrikeshandelspolitik. Därmed kom, efter Lissabonfördragets ikraftträdande 2009, hela det område som omfattas av wto-reglering att falla under unionens exklusiva traktatskompetens. Den sedan länge kontroversiella konfliktytan mellan eu-kommissionen och eu:s medlemsstater rörande den yttre gränslinjen för unionens traktatskompetens kom emellertid inte att förtydligas förrän våren 2017 genom eu-domstolens yttrande 2/15 rörande det föreslagna frihandelsavtalet mellan eu och Singapore. I
generella termer fastställde domstolen att eu har exklusiv kompetens att ingå internationella avtal inom hela det utrikeshandelspolitiska området inklusive frågor rörande transporter, skydd av immateriella rättigheter, offentlig upphandling och hållbar utveckling. Samtidigt klargjordes att internationella överenskommelser rörande investe- ringsskydd och investeringar, faller inom kompetens som är delad mellan eu och dess medlemsstater (se Karolina Zureks kapitel i denna volym).
Konfliktfrågan mellan eu-kommissionen och eu:s medlemsstater rörande omfånget av unionens exklusiva traktatskompetens har i praktiken kommit att lösas på ett pragmatiskt sätt genom att alla mer omfattande handelsavtal utformas som så kallade blandade avtal, vilka tillträds genom både beslut i eu:s institutioner och genom ratifikation i samtliga medlemsstater i enlighet med nationella konstitutionella regler. Därigenom upplöses konflikten om suve- ränitetsanspråk, samtidigt som varje medlemsstat ges vetorätt vid ingående av internationella handelsavtal som går utöver unionens exklusiva kompetensomfång. Detta förfarande har främjat legiti- miteten för de avtal som ingåtts. Samtidigt har vetorätten kommit att bli en spelbricka för medlemsstaternas förmåga att påverka specifika aspekter av avtalens utformning och i vissa fall har avtal fördröjts till följd av att en proposition om ratifikation avslagits i en enskild medlemsstat. Talande exempel på detta är när det regionala parlamentet i Vallonien 2016 avslog propositionen om godkännande av frihandelsavtalet med Kanada (Comprehensive Economic and Trade
Agreement, ceta) och det negativa utslaget i den rådgivande neder-
ländska folkomröstningen samma år rörande ratifikation av ett associationsavtal mellan eu och Ukraina. I båda dessa fall kom de slutliga ratifikationsbesluten av Belgien respektive Nederländerna därefter att ske med en eroderad demokratisk legitimitet.
I enlighet med eu:s gällande handelspolitiska strategi från 2015 har unionen en tydlig ambition att ingå fördjupande bilaterala frihandelsavtal med ekonomiskt betydande stater utanför det geo- grafiska närområdet. Enligt strategin skall sådana frihandelsavtal ha en hög ambitionsnivå som kännetecknas av ömsesidiga marknads- öppningar. Sommaren 2017 hade eu ingått denna typ av avtal med
Chile och Sydkorea. Avtal med Vietnam, Singapore och Kanada har undertecknats och ratifikationsprocessen av dessa avtal har inletts. Förhandlingar med Japan står inför att slutföras och i relation till Mexiko, Malaysia, Thailand, Indien, Indonesien och de fyra lati- namerikanska staterna inom mercosur fortskrider konkreta för- handlingar, om än i skilda hastigheter. Vidare har eu-kommissionen annonserat intresse av att inleda förhandlingar med Australien och Nya Zeeland.
I denna utveckling har den politiska överenskommelsen om att ingå ett bilateralt avtal med Japan beskrivits av Kommissionen som det för eu enskilt viktigaste steget hitintills. Det anses utgöra en före- bild för en ny generation fördjupade handelsavtal mellan avancerade utvecklade ekonomier, speciellt då det innefattar ömsesidiga förplik- telser i relation till internationella överenskommelser och skydd av icke-ekonomiska intressen, bland annat Parisöverenskommelsen. Kommissionen har även knutit en geopolitisk betydelse till utform- ningen av detta avtal och har uttalat att det kommer att stärka Europas inflytande över utvecklingen av regleringen för världshandeln i enlig- het med eu:s kärnvärden samtidigt som det främjar dess intressen. Avtalet med Japan har i detta avseende kommit att få karaktären av ett substitut till det initiativ som eu fäst störst politisk vikt vid under de senaste åren; de på obestämd tid uppskjutna förhandlingarna om ett bilateralt avtal med usa om fördjupad handelsliberalisering och investeringsskydd, som går under beteckningen Transatlantic Trade
and Investment Partnership (ttip). Slutligen skall det noteras att
samtliga de fördjupade frihandelsavtal som eu ingått, eller strävar efter att ingå, innefattar områden som, enligt eu-domstolens ytt- rande 2/15, faller under delad traktatskompetens. Mot bakgrund av erfarenheterna från beslutsprocesserna rörande associationsavtalet med Ukraina och ceta är det inte osannolikt att Kommissionen i framtiden kommer att dela upp avtalsinnehållet för bilaterala handelsrelationer i separata avtal med utgångspunkt i vad som faller inom, respektive utanför, eu:s exklusiva traktatskompetens i enlig- het med domstolens yttrande.
Jämfört med eu, har utvecklingen av usa:s bilaterala och regio- nala handelsavtal varit mindre omfattande och tillkommit senare.
Ett första bilateralt frihandelsavtal ingicks med Israel och trädde ikraft 1985. Därefter etablerades det regionala nordamerikanska frihandelsområdet mellan usa, Kanada och Mexiko (nafta) 1994. Under 2000-talet kom landet att ingå ett regionalt frihandelsavtal med en grupp mellanamerikanska stater (cafta-dr) samt ett flertal bilaterala frihandelsavtal, av vilka de ekonomiskt mest betydelsefulla är avtalen med Australien, Chile, Singapore och Sydkorea. Denna utveckling accentuerades under Obamaadministrationen genom för- handlingar om att etablera ett regionalt frihandelsområde innefat- tande Stilla havets kuststater, förutom Kina, Nord- och Sydkorea,
Trans-Pacific Partnership (tpp), samt det ovan nämnda ttip om
frihandel och investeringar med eu. ttp motiverades, liksom ttip, av både ekonomiska och geopolitiska överväganden. En tydlig ame- rikansk tanke var att genom avtalet etablera grundläggande principer för ekonomisk samverkan inom Stillahavsområdet under ameri- kanskt förmanskap innan det ökande kinesiska inflytandet i regionen omöjliggjorde en sådan utveckling.