Som åskådliggjorts har inramningen av klimatet som global fråga på senare tid genomgått stora förändringar. De kraftfulla ökningarna av såväl tillväxt som utsläpp, uppdelat på fler aktörer än tidigare, har på allvar ritat om den klimatpolitiska kartan. Detta har ställt frågan om en rättvis fördelning av nödvändiga utsläppsminskningar på sin spets. De makroekonomiska förändringarna betyder också att eu:s en gång så stora utrymme i den globala klimatpolitiken, i egenskap av en av de dominerande utsläpparna och ekonomiska jättarna, har blivit mindre självklart.
Efter stora svårigheter att sluta klimatavtal med bindande mål uppstod det i och med Parisavtalet 2015 ett slags kompromiss i bördefördelning, genom att utgångspunkten för förhandlingarna förflyttades och istället utgick från ländernas frivilliga ansträng- ningar. Denna uppochnervändning i åtaganden är ett helt nytt sätt för världens länder att ta sig an det klimatpolitiska området. Utöver att det är en ny klimatpolitisk verklighet för eu att verka och söka inflytande på den globala arenan, är förhållandena under vilka eu- länderna ska implementera sina åtaganden också något förändrade i och med Parisavtalet.
På ett sätt skulle dessa nya förutsättningar kunna innebära mins- kad betydelse och makt för Europa. Om världens stora utsläppare samlas så väger eu lätt i den bemärkelsen att även om eu i det läget minskar sina utsläpp kraftigt har det ingen större effekt på globala utsläpp. Å andra sidan kan man lika gärna resonera precis tvärtom och säga att det är eu som sitter med trumf på hand. Om världen måste minska sina utsläpp, så står eu där med kraftigt ökad mora- lisk auktoritet om man har lyckats bevara sysselsättning och välfärd samtidigt som man har minskat sina utsläpp. Det skulle också, i ett positivt scenario, kunna betyda att man står beredd att sälja den nödvändiga teknologin till andra länder som behöver ställa om snabbt. Man skulle eventuellt här kunna se en parallell till indu- strialismens början, då kolet banade väg för teknologiska försprång och snabbare tillväxt i Europa. I framtiden kan det återigen vara ett europeiskt försprång i teknologi, fast denna gång inom förnybar
energi som tar oss ur den fossila epoken och in i nästa industriella revolution.
Intressant i detta sammanhang är usa:s situation. Om usa fortsätter att ignorera behoven av klimatpolitik, och i extremfallet lämnar Parisavtalet och endast genomför begränsade åtgärder på hemma plan, kommer eu naturligt att ta på sig en ledarroll. Tecken på detta kan skönjas i ett utökat samarbete mellan eu och Kina respektive Indien men för all del också med Kalifornien och andra regioner, städer och stora företag i usa som motsätter sig den nuva- rande federala politiken under president Donald Trump. Utanför de formella klimatförhandlingssammanhangen finns redan etablerade samarbeten mellan städer och regioner, och dessa nya mindre aktörer kan tänkas bli allt mer betydelsefulla om deras strategier och resultat sprids och blir politiskt intressanta på den nationella nivån. Regioner fungerar redan nu som aktiva parter i samarbeten kring klimatåta- ganden. Ungefär samtidigt som president Trump deklarerade att usa kommer att lämna Parisavtalet, möttes representanter från Kalifornien och Kina för att diskutera de kaliforniska erfarenheterna av handel med utsläppsrätter. Gruppen Under2 Coalition var från bör- jan ett samarbete mellan Kalifornien och tyska Baden-Württemberg, men har nu utvecklats till en koalition med 177 lokala och regionala regeringar som strävar efter att minska sina växthusgasutsläpp med 80–95 procent jämfört med 1990 års nivåer. Vilka mandat dessa aktörer har att självständigt fatta beslut i linje med sina ambitioner varierar förstås mellan olika nationella kontexter, och i många fall är man i slutänden beroende av att få med sig nationell lagstiftning. Klart är dock att det redan före Parisavtalets tillkomst, i frånvaro av globala bindande avtal, har pågått ”bottom-up”-processer på olika håll i världen.
Fortsätter vi på spåret om Parisavtalets konstruktion, eu:s gemen- samma indc tillsammans med alla de olikheter vi redan nu ser mellan medlemsstaterna, både i valda styrmedel och kontextu- ella och mer individrelaterade faktorer som påverkar möjligheterna att genomföra olika styrmedelsstrategier, talar en del för att det framöver kanske inte blir så relevant att tala om eu:s klimatpolitik utan snarare om det spektrum av klimatpolitik som bedrivs på den
eu-politiska arenan. Åtminstone kan detta nog bli fallet inom kate- gorin som vi ovan betecknar som ”övriga sektorer”, alltså de delar av samhället som inte räknas som tung industri.
Skall eu:s medlemsstater utforma ytterligare klimatpolitiska åt - gärder och hoppas på att nå största möjliga acceptans för dessa bland så många av samhällets aktörer som möjligt, är det värt att beakta en del av de utmaningar och möjligheter som vi identifierat i detta kapitel. Om en koldioxidskatt skall kunna vinna tillräckligt folkligt stöd och röstas igenom i ett lands parlament, måste utformningen av den vara sådan att den på bästa möjliga sätt matchar sådant som folks värderingar, normer och rättviseuppfattningar. Annars förblir åtgärden sannolikt en papperstiger. Lägger vi dessutom på alla de kontextuella faktorer som diskuterats tidigare, förstår vi ännu bättre vilken delikat uppgift det är för politiker att utforma styrmedel som samtidigt uppfyller tillräckliga krav på att vara verkningsfulla, lyckas leva upp till de enskilda ländernas klimatåtaganden i enlighet med eu:s indc och dessutom inte upplevs som så frånstötande att de aldrig accepteras och kan beslutas om.
Givet den stora variation som vi finner bland eu:s medlemsstater i allt från grad av korruption, stigbundenhet till politisk kultur, förefaller det svårt att finna ett gemensamt styrmedel som passar alla. Mer troligt är att flera styrmedel behöver tillämpas samtidigt, fast i olika länder, och kanske bör man även fundera i termer av kombi- nationer av styrmedel. Om avsikten med ett styrmedel exempelvis är att det ska vara miljö- och kostnadseffektivt kan ett annat istället vara mer kompensatoriskt och tjäna till att mildra de upplevda orätt- visor som det första styrmedlet riskerar att ge upphov till.