Det är värt att påpeka att eu var en drivande aktör i utvecklingen som beskrivs ovan. I dokument, såsom 2003 års europeiska säker- hetsstrategi, formuleras just effektiv multilateralism som mål för att integrera olika format och aktörer i världspolitiken. eu tog även initiativ till att reglera nya områden (till exempel rymden) och upp- muntrade regional integration i andra delar av världen. eu påverkade därmed denna fas i den liberala ordningens utveckling både som aktör och som exempel på hur internationell politik kunde utföras på nya sätt.
Denna ”uppdaterade” liberala ordning efter det kalla krigets slut skulle dock få en kort glansperiod. Under George W Bushs första presidentperiod i usa ifrågasattes normen om multilateralismen och vikten av internationella institutioner. Globaliseringskritiken var utbredd men kom efter 9/11-attackerna och 2003 års Gulfkrig att framförallt övergå till en kritik av usa:s roll som hegemon. I den statsvetenskapliga litteraturen under tidigt 2000-tal resoneras det om huruvida Väst, och i förlängningen den liberala världsordningen, skulle kunna överleva den transatlantiska klyftan som följde på Irakkriget. Forskare som Thomas Risse, Jeffrey Anderson och John Ikenberry har visat att diskussionerna inte bara handlande om världssystemet i sig, utan även om de överenskommelser som ligger till grund för det euroatlantiska områdets samarbeten. Parallellt med att den transatlantiska klyftan vidgades under Bush den yngre (och sedan till viss del överbryggdes under Barack Obamas presidentpe- riod) utmanades den liberala världsordningen av icke-västliga länder på uppgång. Brasilien, Ryssland, Indien och Kina presenterade förslag som kunde ses som alternativa ordningar inom vissa fält och i Väst talades det om att de hade revisionistiska ambitioner. Beskyllningen kan anses magstark med tanke på hur genomgående de västliga länderna själva hade reviderat den liberala ordningen efter det kalla kriget. Men frågan om huruvida de så kallade brics-länder- na (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) vill revidera eller ersätta den rådande ordningen, och hur usa och dess allierade i så fall borde agera, har dominerat den politiska och akademiska debat-
ten om internationell ordning under 2010-talet. En del av denna diskussion har gällt själva systemets natur: är länderna på uppgång så starka att det är värt att tala om att vi nu går in i ett multipolärt, snarare än unipolärt, system? Och hur skulle en sådan utveckling påverka usa:s allierade i Europa: är de tillräckligt samspelta för att bilda en egen pol i ett multipolärt system?
Idag är den liberala världsordningen även pressad på sin traditio- nella ”hemmaplan” vilket kanske innebär dess största utmaning hit- tills. Det är olika aspekter av denna fragmentering av ordningen som kommer att stå i fokus för den efterföljande analysen i detta kapitel. I usa har president Donald Trump tydligt markerat mot normer och principer inom den liberala ordningen och uttryckt tvivel på att den nuvarande ordningen, och usa:s ledarskap av denna, är i landets eget intresse. Missnöje kan skönjas i förhållande till samtliga bärande ele- ment i ordningen: den ekonomiska liberalismen där Trump istället lutar åt protektionism och merkantilism, samt den politiska liberalis- men där Trump varken på hemmaplan eller i relation till andra stater sätter större värde på den liberala demokratins attribut och principer. Snarare än en regelstyrd och samarbetsinriktad ordning där öppna samhällen interagerar i en miljö av starka institutioner har Trump aviserat en tro på en ordning där starka stater (deras statsskick och grad av öppenhet verkar vara av mindre betydelse) konkurrerar med traditionella maktmedel utan tillbakahållande inslag i form av internationell rätt och internationella institutioner. Denna linje uttrycktes kanske tydligast av president Trumps säkerhetspolitiska och ekonomiska rådgivare, H.R. McMaster och Gary Cohn, som i en debattartikel i Wall Street Journal i maj 2017 förklarade att:
President Trump genomförde sin första officiella utlandsresa med en klarsynt förståelse av att världen inte är någon ”global gemenskap” utan en arena där nationer, icke-statliga aktörer och företag konkurrerar med varandra. Till detta forum bär vi med oss oefterhärmlig militär, politisk, ekonomisk, kulturell och moralisk styrka. Istället för att förneka interna- tionell politiks grundläggande natur så omfamnar vi den.
En samarbetsinriktad ordning med multilateralism som grund är nu inte längre målbilden, istället konstateras att världspolitiken är en arena för konkurrens mellan aktörer med klassiska maktinstru- ment och att usa välkomnar detta geopolitiska paradigm. Detta budskap, om konflikt istället för ordning och suveränitet snarare än interdependens, återkom även i den amerikanska säkerhetsstrategin i december 2017. Denna positionsförskjutning i officiell amerikansk syn på världen, hur den borde se ut och hur den borde ledas, är bety- dande och talande för en ny administrations ambitioner.
Även i Europa är den liberala ordningen i gungning. Storbritannien har valt att lämna en union som manifesterar många av principerna bakom den liberala världsordningen och som aktivt drivit utveck- lingen av denna ordning efter det kalla krigets slut. Mantrat om att ”åter ta kontrollen” som löpte genom folkomröstningskampanjen anger ett visst mått av nostalgi inför nationalstatens kontrollmöj- ligheter i en snabbrörlig och globaliserad värld. Intressant nog genomförde Storbritannien en omfattande och tämligen ambitiös genomlysning av just balansen mellan nationalstatens befogenheter och värdet av kollektivt handlande inom ramen för eu, åren innan folkomröstningen. Denna kartläggning visade att balansen mellan medlemsstaternas och eu:s kompetenser var rimlig om man beak- tade de policyproblem man stod inför. Att återföra fler kompetenser till medlemsstaterna kan då sägas riskera just kontrollmöjligheterna av flera av dagens gränsöverskridande problem. Storbritanniens val att kliva av samarbetet är en kännbar motgång för det euro- peiska integrationsprojektet. Samtidigt betraktades redan tidigare Storbritannien som en svår partner med ett ljummet intresse för de mer politiska aspekterna av integration. Ett på sikt större problem för det europeiska projektet är den revolt mot liberala demokra- tiska principer som spelas upp inom den Europeiska unionen. Länder som Polen och Ungern har gjort tydliga avsteg från interna rättsstatsprinciper och dessutom utmanat bärande principer såsom regelefterlevnad inom eu-samarbetet (se Wennerströms kapitel s. 259ff). I bakgrunden finns en intressekonflikt om solidaritet i migrationsfrågan med andra stater och med eu, men de ideologiska elementen ska inte underskattas. Ungerns Viktor Orbán har explicit
argumenterat för ett slut på påtvingade värderingar från Västeuropa och söker sig mot en illiberal stat. Denna utveckling väcker frå- gor om integrationens konsoliderande effekter och statusen på de gemensamma värderingar som sägs skänka unionen stadga (se Erik Wennerströms kapitel i denna volym, s. 259 ff, samt Bo Petersson och Joakim Nergelius respektive kapitel i Europaperspektiv 2017:
Tilliten i eu vid ett vägskäl).