Genom att ha fastställt att hållbarhetsbestämmelser ska inklu- deras i frihandelsavtal som en norm snarare än ett undantag och att eu-kommissionen är uttryckligen involverad i genomförandet, inriktas den aktuella debatten på effektiviteten av dessa hållbarhets- bestämmelser och deras faktiska inverkan på arbetsrätt och miljö i partnerländerna. I och med att handel tilldelats rollen som en viktig drivkraft för hållbar utveckling i såväl de hållbara utvecklingsmålen som eu-kommissionens handels- och investeringsstrategi kommer dessa frågor av allt att döma få en ökad politisk betydelse.
Vad gäller frågan om internationell efterlevnad har den akademis- ka diskussionen kring överensstämmelse delats mellan förespråkare av två modeller: incitamentmodellen och den sanktionsinriktade modellen. Incitamentmodellen förespråkar samarbete och en problem- lösande strategi för att främja överensstämmelse med internationell rätt. Efterlevnadsstrategier bör enligt denna modell fokusera på fak- tiska orsaker till varför en avtalspart brister i att uppfylla åtagandena i de internationella konventioner som hållbarhetskapitlet hänvisar till, och hantera dessa brister genom positiva medel. Dessa består av en blandning av insyn, tvistlösning och kapacitetsuppbyggnad. Med utgångspunkt i ett antagande om växande internationellt beroende, hävdar förespråkarna för denna teori att stater numera endast kan upprätthålla sin suveränitet genom att delta i olika internationella regimer, vilket gör dem rationellt benägna att följa uppsatta mål för att behålla en god ställning som medlem i det internationella syste- met. Sanktionsmodellen utgår från antagandet att i fall där åtaganden i ett avtal kräver att avtalsparterna avviker avsevärt från hur de skulle agerat i avsaknad av avtalet, finns det anledning att förvänta sig bristande efterlevnad. Följaktligen kan efterlevnad av hållbarhets- åtagandena bäst säkerställas genom sanktioner som omfattar ett brett spektrum av åtgärder som skapar kostnader och begränsar fördelar. Stater och internationella organisationer har byggt sina tillämpnings- system i frihandelsavtal enligt någon av dessa två modeller.
mentmodellen, inriktat på att genom incitament förmå partner- länderna att arbeta tillsammans med unionen om hållbarhetsfrågor. Enligt denna logik är tsd-kapitlen inte kopplade till frihandels- avtalets allmänna tvistlösningsmekanism, vilken inkluderar möj- ligheten att införa handelssanktioner vid överträdelser av avtalets regler. Istället bygger tsd-kapitlen sina egna genomförandebestäm- melser och efterlevnadsstrukturer. Genomförandet av hållbarhets- bestämmelser behandlas genom strukturerade dialoger om känsliga frågor, gemensamma projekt samt ökad samverkan med internatio- nella organisationer och civilsamhälle.
För det första tillhandahåller tsd-kapitlen i eu:s frihandelsavtal en särskild institutionell infrastruktur för att underlätta samord- nade aktiviteter, samt utöva förvaltning och övervakning av för- bindelserna mellan parterna. Vanligen upprättas kontaktpunkter vars huvudsakliga syfte är att underlätta kommunikationen mellan parterna vid genomförandet av tsd-kapitlen, samt kommittéer som består av företrädare för högre representanter från de berörda nationella myndigheterna. Kommittéernas uppgift är att övervaka genomförandet av de relevanta kapitlen, tillhandahålla periodiska rapporter samt fungera som forum för att diskutera och granska samverkansaktiviteter och eventuella konflikter.
För det andra fastställer tsd-kapitlen olika former av samarbete mellan parterna. Samarbetet kan till exempel omfatta utveckling av gemensamma insatser, utbyte av information och experter, gemen- sam organisation av evenemang och främjande av partnerskap mel- lan olika aktörer inklusive den privata sektorn. Frihandelsavtal kan också upprätta ett förstärkt samarbete inom ramen för andra internationella avtal, såsom mea eller inom internationella insti- tutioner med erkänd kompetens och erfarenhet inom det specifika hållbarhetsområdet, till exempel ilo.
För det tredje möjliggör tsd-kapitlen i civilsamhällets deltagande i genomförandeprocesserna vad gäller hållbarhetsbestämmelserna. För detta ändamål tillhandahåller eu:s frihandelsavtal en särskild institutionell struktur för allmänhetens deltagande, såsom Domestic
Advisory Groups eller Civil Society Dialogue Mechanisms där den sist-
parter. Därigenom kan civilsamhällets möjligheter att engagera sig omfatta både nationella och transnationella mekanismer.
För det fjärde innehåller tsd-kapitlen i eu:s frihandelsavtal bestämmelser om konkreta åtaganden eller skyldigheter som kräver att parterna erkänner eller genomför vissa regler eller avstår från vissa åtgärder. Som exempel kan nämnas bestämmelser där par- terna förbinder sig att inte försvaga sina miljölagar för att säkerställa handelsfördelar, eller åtaganden att inte använda miljöstandarder som dolda handelshinder. Dessutom innehåller frihandelsavtal van- ligen åtaganden om att genomföra multilaterala avtal på miljö- eller arbetsrättsområdet, ofta genom att uppmärksamma specifika frågor relevanta för parterna.
För det femte kan tsd-kapitlen innehålla bestämmelser om främ- jande av frivilliga hållbarhetsinstrument och system som syftar till att förbättra hållbarhetsprestanda. Detta kan omfatta frivillig revision och rapportering, marknadsbaserade incitament, frivillig delning av information och expertis, samt partnerskap mellan offentlig och privat sektor, vilket kan bidra till att uppnå och upprätthålla höga skyddsnivåer och komplettera nationella regleringsåtgärder. För att garantera att sådana system är utformade på ett sätt som maximerar deras miljömässiga eller sociala positiva effekter och undviker upp- komsten av onödiga handelshinder, kan frihandelsavtal innehålla sär- skilda kriterier som sådana mekanismer ska uppfylla eller innehålla hänvisningar till internationellt erkända standarder och riktlinjer. Till exempel innehåller moderna eu-frihandelsavtal bestämmelser som mobiliserar parterna för att uppmuntra företag att aktivt jobba med policyer inom hållbart företagande (csr) med sikte på arbets- rättsliga och miljöfrågor. Sådana bestämmelser innehåller hänvis- ningar till internationellt erkända standarder och riktlinjer inom csr.
För det sjätte innefattar tsd-kapitlen vanligtvis bestämmelser om övervakning och bedömning av deras hållbarheteffekter. Dessa har hittills huvudsakligen fokuserat på en förhandsbedömning (ex ante) av förväntade effekter genom den sia som beskrivits ovan, i syfte att underlätta förberedelsen av avtalet. Trots att mindre uppmärksam- het hittills varit inriktat på en efterhandsbedömning (ex post) av fri- handelsavtalens hållbarhetseffekter, upplever vi nu en vändning mot
ökad och mer strukturerad efterhandsövervakning. Hänvisningar till efterhandsbedömning av hållbarhetseffekter ingår till exempel i den nya Handbook for trade sustainability impact assessment, som eu- kommissionen utfärdade 2016.
Slutligen innehåller tsd-kapitlen i eu:s frihandelsavtal regler och mekanismer för att lösa konflikter mellan parterna avseende hållbarhetsbestämmelser. Dessa mekanismer bygger främst på kon- sultationer, försoningsaktiviteter och icke-bindande institutionella arrangemang, liksom på kompetensutnyttjande, till exempel genom expertpaneler.