Integrationen mellan utrikeshandel och utländska direktinveste- ringar (fdi) har också varit ett länge förbisett område. Medan handeln generellt varit multilateralt reglerad har internationella investeringsavtal vanligen varit bilaterala. Den långa tillväxt perioden efter andra världskriget har också inneburit en kontinuerlig inter- nationaliseringsprocess inom i stort sett alla näringslivssektorer och den successiva framväxten av ett globalt företagande. Stora multi- nationella företag har produktion, leverantörer och kunder i en rad länder samtidigt och hanterar därmed import, export och utländska direktinvesteringar parallellt och integrerat. Att flytta sin tillverk- ning närmare sina avsättningsmarknader och samtidigt kunna runda en tullmur eller andra gränshinder har varit en naturlig del av det producerande företagets internationaliseringsprocess. Utflyttning av tillverkning kan innebära att ett tidigare exportflöde minskar, men produktionsexpansion utomlands kan även utgöra en hävstång för ytterligare export i sådana fall där underleverantörer som tidigare skickat insatsvaror till en inhemsk fabrik nu även kan börja leverera till den nya produktionsorten. Samtidigt upplöses skillnaderna mel- lan den ”inhemska” och den ”utländska” produktionen. Om 90 procent av en färdig varas förädlingsvärde är genererad i värdlandet och bidrar till en inte ringa del till sysselsättningen där, är det svårt att hävda att det rör sig om en utländsk produkt, även om det till- verkande företaget är helt eller delvis utlandsägt. Av detta följer att en betydande andel av den sammanlagda världshandeln består av inomföretagshandel, det vill säga då samma företagsgrupp står som säljare och köpare i en transaktion över nationsgränserna.
Logiken för denna sorts utrikeshandel blir annorlunda än i de fall då transaktionen sker ”på armslängds avstånd”, mellan fristående köpare och säljare. Inomföretagshandelns omfattning och geogra- fiska mönster bestäms här av företagets egna produktionsmönster och logistikorganisation och kan många gånger avvika från sådana transaktioner som sker i fri och öppen konkurrens. En ofta framförd uppskattning är att ungefär 1/3 av världshandeln skulle vara ren
inomföretagshandel, men avgränsningen av vad som skall räknas som en gemensam koncern är inte självklar, och det existerar en omfattande gråzon av relaterade företag, vilka i själva verket kan hänga ihop indirekt, ägar- och kontrollmässigt. Om vi antar en mycket generös definition, är det möjligt att hävda att 50–70 procent av den sammanlagda världshandeln med varor och tjänster kan anses äga rum mellan parter som på något sätt är formellt relaterade till varandra.
Frågan om hur man skall se på globalt verkande företag ur han- delspolitisk synpunkt har naturligt nog engagerat intressegrupper i såväl hemländer som värdländer för utländska direktinvesteringar. Till syvende och sist handlar frågan om makten över regelverket, både det inhemska och det internationella. Det har ofta framhål- lits att dessa företag är mäktigare än stater genom att de just är verksamma i många länder samtidigt, även om detta påstående bör nyanseras. Diskussionen om den ultimata makten över produktion och handel ställs dock på sin spets i samband med tvistlösning, det vill säga hur och var skall en tvist mellan det utländska företa- get och värdlandet lösas? Inom ramen för bilaterala handels- och investeringsavtal? Genom ett särskilt skiljedomsförfarande via en internationell, neutral handelskammare? Eller inom en multilateral investeringsdomstol, som nu är under diskussion efter förslag från eu? Därför har debatten om hur och på vilka sätt investeringsreg- ler skall ingå i de nya och bredare handelsavtalen varit nyttig och viktig, även om de stora företagens verkliga makt att driva igenom sina egna intressen ibland överdrivs. Det multinationella företagets fördel ligger i att vara flexibelt och snabbfotat genom att kunna flytta produktionskapacitet över nationsgränser, samt genom kontrollen över hela eller delar av värdekedjan, både uppströms i förhållande till leverantörer, och nedströms till kunder och slutmarknader. Staten å sin sida har den slutliga makten över det legala regelverket och är suverän inom sitt territorium. Ultimativt kan staten nationalisera företaget eller åtminstone fatta avgörande beslut som påverkar före- tagets lönsamhet eller förmåga att överhuvudtaget kunna bedriva verksamhet inom ett visst land.
Eftersom investeringsavtal, som nämndes ovan, oftast varit bila- terala, har det funnits ett växande behov att åstadkomma konver-
gens, i betydelsen någon form av minsta gemensam nämnare för vilka rättigheter och skyldigheter som alltid skall gälla för utlands- ägda företag och hur investeringspolitik och handelspolitik skall vara koordinerade. Skapandet av regionala eller multilaterala investe- ringsavtal försvåras av att utgångspunkten för ett sådant avtal skiljer sig så starkt mellan olika stater. Vissa länder är typiska ”hemländer” för utländska direktinvesteringar (huvuddelen av kapitalflödena har riktats utåt genom de egna företagens internationaliseringsprocess). Andra länder är typiska ”värdländer” (en stor del av kapitalflödena har riktats inåt genom att utländska företags produktion har eta- blerats på den egna hemmamarknaden). Skall regelverket i första hand skydda de egna företagens utlandsverksamhet eller skall det istället säkerställa att utländska företag inte får alltför stor makt i värdlandet? Dessa frågor har under de senaste decennierna fått en ny dimension i och med att Folkrepubliken Kina, som fram till tidigt 1980-tal var helt stängt för utländska direktinvesteringar, först blev ett av världens största värdländer för ingående fdi och under senare år har utvecklats till att bli ett av världens största hemländer för utgående fdi. Tjugosju av eu:s 28 medlemsstater har idag separata investeringsavtal med Kina. Sedan en tid pågår försök att förhandla ett eu-gemensamt investeringsavtal, innefattande såväl investerings- skydd som marknadstillträde, med Kina.