Bemötande och delaktighet är nära relaterade till varandra och medborgare i samhället möter ofta myndighetspersoner. Personer med funktionshinder har ofta stöd och service, som ska leda till delaktighet i samhällslivet, och möter av den anledningen myndighetspersoner i olika positioner. Det offentliga bemötandet är en medborgarskapsfråga och i olika utredningar och program betonas krav på ett perspektivskifte från patient till medborgare. Det handlar om medborgarnas rätt att vara delaktiga i beslut om såväl insatser som inne-håll i dessa, som är av betydelse för den egna vardagen. Det handlar om ett skifte från experttänkande till en syn på medborgarna som kompetenta och med rätt till delaktighet.
Bemötandet handlar om attityder och grundläggande värderingar och ut-trycks i Regeringsformen enligt följande:
Den offentliga makten ska utövas med respekt för människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.
(Regeringsformen 1 kap. 2 §)
Under de senaste åren har ett antal nationella utredningar fokuserat på delak-tighet och funktionshinder, däribland utvecklingsstörning. Regeringen gav Socialdepartementet i uppdrag att kartlägga, beskriva och analysera hur per-soner med funktionshinder blev bemötta, samt hur deras behov blev tillgodo-sedda vid kontakter med myndigheter. Uppdraget gick till förre biträdande socialministern Bengt Lindkvist. Uppdraget innebar också att kartlägga och analysera vilka faktorer i verksamheten, som påverkade bemötandet. Resul-tatet av Bemötandeutredningen visade att det handlade om relationer samt strukturella och organisatoriska frågor. Kvinnor och män bemöttes olika och kvinnor med funktionshinder bemöttes sämre än män med funktionshinder (SOU 1998:138). Mötet med och det professionella bemötandet av personer med funktionshinder konkretiserades med flera kritiska i exempel i Bemö-tandeutredningen. En formulering i utredningen visar den starka koppling som Lindkvist identifierade mellan bemötandet och ett mer övergripande medborgarskapsperspektiv.
Det handlar om insikten att livsvillkoren i grunden är en fråga om medborgarskap. Rätten till medborgarskap bör vara utgångspunkten för handikappolitiken och för bemötandet från myndigheternas sida.
I Bemötandeutredningen (SOU 1999:21) visades även att det fanns stora och uppenbara brister i bemötandet och att många personer med funktionshinder upplevde sig kränkta, kontrollerade och ifrågasatta. Bemötandet är ett kom-plext fenomen och den bild som tecknas i bemötandeutredningen av hur detta fenomen hanteras och upplevs är mörk. Personer med funktionshinder upplever att de inte blir trodda på eller respekterade, att de blir bollade vida-re och hamnar mellan stolar, att det finns brister i samverkan mellan myn-digheter och klyftor i uppfattningar mellan enskilda och anställda. De an-ställda och enskilda har olika förväntningar, vilket medför att det möte som sker mellan dessa ibland blir dramatiskt, något som kan ses som en följd av att två olika världar konfronteras. Det är å ena sidan det som sker i den en-skildes vardag i termer av möten med andra människor och olika handlingar i förhållande till dessa, och å andra sidan det som sker i det vi kan kalla det professionella mötet mellan anställd och enskild.
Ett bra möte kännetecknas enligt Bemötandeutredningen av: att bli lyss-nad på och respekterad. Det handlar om bemötandets etik och om kompe-tensutveckling i riktning mot en gemensam värdegrund hos anställda, hu-vudmän och handikapprörelsen. En viktig innebörd i denna är att ta till vara de erfarenheter som personer med funktionshinder har. Synen på personer med funktionshinder och handikappolitik har en avgörande betydelse i den enskildes kontakter med olika myndigheter. Det är många beslut som formar bemötandet. Var och en i beslutskedjan bidrar på något sätt till det bemötan-de som bemötan-den enskilbemötan-de får av professionella. För brukarna innebär olika be-dömningar och bemötanden osäkerhet. I de nationella mål, som antagits för handikappolitiken (Prop.1999/2000:79), är ett centralt område att förbättra bemötandet. Bemötandeutredningen ger en skrämmande bild av klyftan mel-lan ideal och verklighet beskriven av utredaren Lindkvist:
Jag måste tyvärr konstatera att det finns stora brister i bemötandet av personer med funktionshinder. Mänga känner sig kränkta, kontrolle-rade och ifrågasatta. Den upplevelsen går igen i nästan alla berättel-ser jag fått och mönstret är detsamma oavsett funktionshinder, livssi-tuation och vilket stöd och service och vilken hjälp man söker (SOU
1999:21:11).
Utredningen gav förslag på förbättringar i ett niopunktsprogram som bland annat omfattade grundlagsändring om rätt till delaktighet, kompetenshöjning av professionella grupper, sanktioner mot lagtrots och stärkt forskning, för-stärkning av brukarnas inflytande samt inrättandet av brukarcentrum. Syftet med förslagen var att stärka den enskilde med funktionshinder, i mötet, öka
kunskaperna om mötet, utveckla kompetens i bemötandet, skapa debatt kring föreställningar samt stärka forskningen inom området (a.a.).
I Bemötandeutredningen (SOU 1999:21) argumenterar utredaren Lind-kvist för behovet av handikappforskning samt poängterar att teorianknytning är angelägen och behövs men att den sällan finns. Han saknar också forsk-ning utifrån den funktionshindrades eget perspektiv. Han påtalar även andra brister, som att det nästan aldrig finns forskning, som tar sin utgångspunkt i medborgarskap och mänskliga rättigheter (SOU 1999:21).
I LSS och Socialtjänstlagen (SFS 2001:453) betonas respekt och självbe-stämmande för brukaren. Lewin (1998) beskriver förhållandet mellan bruka-re och personal dels som en bruka-relation mellan två människor, dels som en bruka- rela-tion mellan brukare och organisarela-tion. De professionella har stor betydelse och det finns en obalans i maktrelationer mellan professionella och brukare, vilket konkretiseras i utformandet av samhällets stöd och service och i de professionellas beslut och bemötande (SOU 1998:16, SOU 1998:21).
Frågor om bemötande har både juridisk och etisk karaktär. Den juridiska aspekten styrs av lagstiftning och den etiska av kunskap, mognad och värde-ringar. Tillsammans bildar de en grund för bemötandet av personer med funktionshinder, vilket visar sig när positiva eller negativa värderingar om-sätts i handling. Bakom det positiva bemötandet finns i grunden en positiv attityd och på motsvarande sätt finns en negativ attityd bakom det negativa bemötandet (SOU 1999:21).
För att arbeta vidare med Bemötandeutredningens resultat och förslag fick Statens institut för särskilt utbildningsstöd (Sisus) i uppdrag av reger-ingen att utarbeta ett nationellt program för kompetensutveckling i bemötan-defrågor. Enligt Bemötandeprogrammet (Sisus 2003) handlar bemötandet om medborgarskap och rätt till delaktighet i samhället för personer med funktionshinder. Det offentliga bemötandet beskrivs som ett system på tre nivåer; en kollektiv, en organisatorisk och en individuell. Den kollektiva nivån handlar om den nationella handikappolitiken. Den organisatoriska nivån handlar om hur chefer, handläggare och politiker tolkar och implemen-terar handikappolitiken. På den individuella nivån har den enskilde anställ-des attityder, vilja och förmåga till inlevelse stor betydelse för att konkret förverkliga de handikappolitiska intentionerna (Sisus 2003).
Dessa nivåer samverkar och är beroende av varandra, och bemötande ses som mer än ett enskilt möte mellan professionella och personer med funk-tionshinder. Ett respektfullt bemötande förutsätter insikt, kunskap och sam-verkan mellan systemets tre nivåer.
Bemötandeutredningen låg till grund för Regeringens proposition om en handlingsplan för den nationella handikappolitiken och i den anges följande mål:
en samhällsgemenskap med mångfald som grund
att samhället utformas så att människor med funktionshinder i alla åldrar blir fullt delaktiga i samhällslivet
jämlikhet i levnadsvillkor för flickor och pojkar, kvinnor och män med funktionshinder
För att nå dessa mål ska arbetet särskilt inriktas på:
att identifiera och undanröja hinder för full delaktighet i samhället för personer med funktionshinder
att förebygga och bekämpa diskriminering av personer med funktions-hinder
att ge barn och ungdomar och vuxna med funktionshinder förutsättning-ar för självständighet och självbestämmande. (Prop. 1999/2000:79:32). Handikappolitik handlar om allas rätt att vara medborgare - att kunna vara delaktig skrev dåvarande socialminister Lars Engkvist i förordet till den nationella handlingsplanen (Prop.1999/2000:79) Handlingsplanen innehåller detaljerade föreskrifter om ansvar och är ett redskap för olika myndigheter för att uppnå målen om delaktighet och jämlikhet och skall följas upp.