Personalinformanterna redovisade positiva erfarenheter av att arbeta i träff-punktverksamheter, i de mer självständiga boendeformerna samt i daglig verksamhet i utflyttade grupper.
I fritidsorganisationerna framkom i intervjuer och observationer exempel på strukturell inkludering. Vid intervjuer med de tre fritidsledar-na/konsulenterna Nils, Maria och Carin framkom skillnader i deras arbetssätt och strategier för att nå delaktighetsmålen. Här väljer jag att benämna samt-liga tre som fritidsledare. Två av fritidsledarna tillhörde organisatoriskt habi-literings- eller omsorgsteam inom landstinget men hade sin verksamhet i kommunerna. Teamen var flerprofessionella, vilket innebar att de förutom fritidsledarkolleger också arbetade tillsammans med kuratorer, sjukgymnas-ter, arbetsterapeusjukgymnas-ter, psykologer med flera. En av fritidsledarna arbetade i kommunen tillsammans med fritidsledare, enhetschefer och handläggare. Personal i fritidsverksamheterna uppgav att de arbetade utifrån brukarens intressen men även utifrån den egna yrkeskompetensen. De hade möjligheter att skapa nya verksamheter inom givna ekonomiska ramar. De tolkade och konkretiserade delaktighetsmålen genom att exempelvis utveckla nya arenor för att nå delaktighet. Enligt informanterna bland fritidsledarna arbetade de för att personerna med utvecklingsstörning skulle kunna utnyttja sin rätt att göra egna val rörande fritid. För detta krävdes att personer med utvecklings-störning fick tillgänglig information och reella alternativ. Genom olika ”prö-va på” verksamheter underlättades ”prö-valen. Såväl den öppna fritidsverksamhe-ten, som fanns i samhället, som den verksamhet som var organiserad inom handikappomsorgen, kan på detta sätt ses som baser för ökad inklusion i samhället.
Den utveckling som pågick i vardagsarbetet i fritidsverksamheten förbe-redde och gav stöd till brukarna i deras strävan efter delaktighet i den öppna fritidsverksamheten i samhället. De arbetssätt som framkom i undersökning-en kan indelas i 1) samhällsinriktat, 2) gruppinriktat och 3) individuellt inrik-tat och jag ger fortsättningsvis exempel på hur dessa tre arbetssätt kan ses som strategier för en ökad delaktighet.
Nils arbetssätt hade en övergripande samhällsinriktning. Han arbetade med fritidsrådgivning till enskilda, familjer och frivilliga organisationer. Dessutom ledde och utvecklade han orkestrar och annat arbete med musik. Hans arbetssätt hade en övergripande samhällsinriktning. Hans arbetssätt var koncentrerat till att motivera och samverka med organisationer, föreningar och klubbar för att möta de enskilda behoven: Man måste köra lobbying.
Han ansåg satt det var en positiv utveckling att den anställda personalen i gruppbostäder även hade uppgifter som fritidsombud.
Enligt hans erfarenheter påverkades och förändrades attityder i samhället genom goda exempel. Inriktningen i arbetssätt under de senaste åren, från omsorgernas fritidsverksamhet i grupp till individuell rådgivning och sam-hällsarbete var en stor förändring. Där såg han en mängd lösningar, men också behov av utbildning.
Maria å sin sida arbetade gruppinriktat och drev öppen träffpunkts-verksamhet på fasta tider, hon planerade och genomförde olika aktiviteter tillsammans med brukarna. Hon samverkade med gruppbostäderna och foku-serade på gruppaktiviteter, trygghet i gruppen och att göra saker tillsam-mans. Initiativet till den öppna fritidsverksamheten kom från brukarna själ-va. Flera av varandra oberoende personer hade uttryckt till fritidsledaren att de kände sig ensamma, inte hade någon att gå ut med o.s.v. Till den första träff som Maria arrangerade, kom det två personer, men därefter fler och fler. Gruppen blev med tiden alltför stor och fler grupper bildades.
Ett exempel på ett individuellt inriktat arbetssätt gavs i Carins arbete. Hon utvecklade en öppen träffpunktsverksamhet, drop in-verksamhet, som en mötesplats. Hon fokuserade på den enskildes önskemål, stöd till enskilda initiativ, individuell fritidsplanering, att öka den enskildes ansvar, samt att stärka brukarnas delaktighet i planering och genomförande. När det gällde den individuella fritidsplaneringen träffades personen med utvecklingsstör-ning och Carin och gick igenom den enskilde personens intressen och öns-kemål. De diskuterade tillsammans behovet av stöd i fritidsaktiviteter, ex-empelvis via en frivillig organisation, kontaktperson, ledsagare eller färd-tjänst. Ofta träffades de igen efter ett par veckor för uppföljning av det första samtalet.
Hon berättade om bakgrunden till verksamheten som startade som ett projekt, ett led i kvalitetsarbetet när kommunen utvecklade nya boendefor-mer för vuxna personer med utvecklingsstörning. Carin startade med en kart-läggning av behov och hon bildade och ledde en arbetsgrupp bestående av sex personer med utvecklingsstörning, som bodde i egna bostäder. Direkti-ven från kommunen var att projektet skulle vila på ideell arbetskraft, vilket visade sig vara omöjligt att genomföra i praktiken, därför att det inte fanns så många frivilligarbetare att tillgå. Verksamheten bedrevs vid intervjutillfället i samverkan med frivilliga organisationer där samverkan baserades på den arbetsinsats som frivilligarbetarna kunde erbjuda. Deltagarna i arbetsgruppen planerade och diskuterade verksamhetens innehåll och struktur. Som ett resultat öppnade Spoven 1998, som en träffpunktsverksamhet för de perso-ner med utvecklingsstörning som bodde i egna bostäder (se kapitel åtta för
en närmare beskrivning). Fler och fler personer kom till Spoven, som hade öppet två kvällar i veckan, vilket ledde till att man fick avvisa personer som bodde i gruppbostäder. Carin upplevde att gränsdragningen var svår, efter-som verksamheten främst riktade sig till de personer efter-som bodde i egna bo-städer, men många personer som bodde i gruppbostäder i närområdet ville delta. Carin upplevde behovet av träffpunktsverksamheten som enormt stort. Hennes vision var att flera träffpunkter med olika inriktningar skulle starta för att tillgodose behovet. Hon menade att målgruppen i området omfattade cirka 70 personer. Spoven var en informell träffpunkt där man kunde träffa kompisar, den var en plats att utgå från eller planera för gemensamma aktivi-teter, delta i diskussioner och temakvällar eller enbart umgås och fika. Alla deltagarna kunde komma med förslag på aktiviteter.
Strategi och mål för fritiden är att all personal jobbar utåt och ger ett individuellt stöd, att göra brukarna så självständiga som möjligt och att jobba för trygghet och självständighet. Det handlar om att brukarna har något att göra på fritiden. LSS-handläggaren och jag ska göra en utvär-dering. (Fritidspersonalinformant)
Träffpunktsarenorna stod för trygghet, utveckling och tillvaratagande av den enskildes behov, resurser och intressen. De nya friare formerna för fritiden med drop in-verksamhet upplevdes som något positivt och värdefullt av både brukarinformanter och personal. Dessa arenor inbjöd till inflytande i plane-ring av aktiviteter men även till stöd i deltagandet i aktiviteter. Fritidsverk-samhet med individuell rådgivning och träffpunktsverkFritidsverk-samheterna fungera-de, enligt min uppfattning, som offensiva arenor för ökad delaktighet och möjlighet till social inklusion i samhället. Exemplen ovan visar den betydel-se det hade att fritidskonsulenterna hade möjlighet att utforma verksamheten på olika sätt beroende på personlighet och organisation.
Som vi sett i tidigare kapitel är just särskilt boende och daglig verksamhet centrala arenor för delaktigheten för personer med utvecklingsstörning. I detta avsnitt har jag dels utsagor från personal, dels försöker jag belysa prio-riteringar och inställning hos olika beslutsfattare. Även i den lokala debatten i kommunerna framkom vilka boendeformer som skulle ge de bästa förut-sättningarna för att nå delaktighetsmålen. I en lokal boendeutredning samt i intervjusvar från enhetschefer och projektledaren om framtidens boende, framkom behov av utveckling av boendeformerna. Två enhetschefer för gruppbostäder i B kommun utförde en boendeutredning, där de intervjuade samtliga tilltänka brukare och/eller deras företrädare, om vilka boendeformer de önskade sig i framtiden. Resultatet i boendeutredningen pekade på en
utbyggnad av gruppbostäder och en utveckling av andra boendeformer enligt följande:
Relativt stor andel av brukarna har nått sin optimala förmåga. De har utvecklats på vissa områden men endast ett mindre antal kan förväntas utvecklas ytterligare så att man på sikt kan bli mindre beroende av stöd. Det finns även farhågor om ensamhet och social isolering samt brist på tillräckligt personalstöd, om man ska bo i egen lägenhet och ej har till-räcklig förmåga och grundtrygghet för detta (Olsson och Östberg 1998:
29).
Projektledaren i C kommun ansåg däremot: Vi får absolut inte bygga fler gruppbostäder. Hon poängterade behov av mer behandlingsinriktade grupp-bostäder samt mer specialisering. Två enhetschefer var eniga om att det var en generationsfråga, varav den ena uttrycker det enligt följande.
Ungdomar som kommer nu kommer inte att acceptera att bo kollektivt i gruppbostad. De som bor där nu är en förlorad generation som flyttade ut från vårdhemmen. (Enhetschefsinformant)
Projektledaren för boendeprojektet i C kommun ansåg att den största föränd-ringen var utvecklingen från den kollektiva bedömningen av de brukares behov som fanns i gruppbostäderna, till den individuella bedömningen av stöd och service för brukarna i de bostäder med särskild service, som ingick i projektet. Hon hade önskemål om att det skulle finnas personal med om-sorgskompetens i boendet. Med omom-sorgskompetens avsåg hon tidigare erfa-renheter av att arbeta tillsammans med personer med utvecklingsstörning. Hon pekade också på vikten av att personal i boendeenheter arbetade för att brukarna skulle ha en fungerande fritid för att kunna uppnå delaktighetsmå-len.
Det ska finnas mål för fritiden, för alla, all personal skall jobba utåt. Personalen har gjort egna mål, det går ut på individuellt stöd, alla ska få ett eget stöd i lägenheterna, att göra dem så självständiga som möj-ligt, att jobba för trygghet och självständighet, att våga göra grejer självständigt. (Projektledarinformant)
De nya självständiga boendeformerna hade inte funnits mer än ett år så pro-jektledaren kunde inte avgöra om brukarna hade blivit mer delaktiga i sam-hället.
Svårt att säga om personerna blivit delaktiga. Det är kort tid de har bott här. Vi ska göra en utvärdering. Men de har känslan för sin lägenhet. Jag bor här! (Projektledarinformant)
Omorganisationerna gav nya möjligheter. Vid intervjuer med enhetschefer framkom att det inte längre fanns en enda lösning eller standard, vilket inne-burit möjligheter till förändringar. En enhetschef såg stora möjligheter i om-organisationen, för både brukarna, verksamheten och den egna karriären. Möjligheten låg i att det inte längre fanns ett enda arbetssätt och att även brukarna sågs som aktörer med inflytande. För den egna karriären blev det ökade möjligheter genom att fler arbetsområden blev tillgängliga, exempel-vis äldreomsorg och verksamheter inriktade på andra funktionshinder.
Det har varit positivt att träffa enhetschefer från andra verksamheter. Vi var i vår lilla värld fast vi inte ville tro det. (Enhetschefsinformant) Samarbetet har varit positivt. (Enhetschefsinformant)
Materialet i avhandlingen är för begränsat för att kunna göra systematiska jämförelser mellan personalgrupper. Ett intryck var dock, att enhetscheferna hade fått samma roll i organisationen som övriga enhetschefer i kommuner-na, vilket innebar mer administrativt arbete, lokalmässig förflyttning till administrativa enheter och en placering både geografiskt och statusmässigt närmare övriga beslutsfattare i kommunerna. De hade nu gemensamma led-ningsmöten med övriga enhetschefer inom äldre- och handikappomsorgen. Detta kan ses som en strukturell inkludering av personalen i de tre kommu-nerna. Andra exempel pekade på möjligheterna att arbeta för delaktighet dels strukturellt dels individuellt. De förhållanden, som beskrivits i detta och i tidigare avsnitt, kan på olika sätt antas vara en konsekvens av den relativt fria roll, som närpersonalen hade i att tolka LSS och utforma det konkreta innehållet i aktiviteter och rutiner. I den meningen var denna personalgrupp ett exempel på det Lipsky (1980) betecknar som gräsrotsbyråkrater. Som sådana tillskrivs de en stor handlingsfrihet i sitt arbete.