Jag följde med Inger till Ginas på dans, hon ville gärna åka dit och det blev ingen av fritidsverksamheten organiserad ”dansresa” den fredagen enligt Inger beroende på att Det finns inte personal. Inger ville att jag skulle bestäl-la bord så att vi kunde äta och ha en pbestäl-lats under kvällen. Under veckan
ring-de kontaktpersonalen från gruppbostaring-den och följanring-de samtal utspann sig mellan henne och mig:
Personal. Då är det alltså sant, vi har inte tid den här helgen, så det är ju bra. Hur ska ni åka? När kommer du, så att vi vet när hon ska vara färdig. Inger är så glad för att handla, men hon är ute så ofta så hon får bara handla en sak var gång, de brukar sälja planscher, cd eller annat. (BB) Ni får väl diskutera med Inger.
Personal: Ja det gör vi, men det är bra att du också vet hur det är. Det brukar vara mycket folk på Ginas och Inger känner mycket folk där så ha det så trevligt.
Detta förhållningssätt kan ses som att personalens tolkning av sitt omvård-nadsansvar trädde i förgrunden med krav som kom i konflikt med brukarens självbestämmande, autonomi och rätt till integritet.
Ur en observation
Inger står utanför bostadsområdet och väntar, när jag kommer. Hon är upp-klädd, glad och förväntansfull. Inger hittar i lokalerna för hon har varit på Ginas tidigare, så vi hänger av oss och blir anvisade ett bord. Lokalen är stor och upplyst med massor av små lampor, orkestern Flamingokvintetten har tagit fram sina instrument och texten Flamingo lyser i grönt ljus på väggen bakom scenen. En servitris kommer med matsedeln och vi diskuterar vad vi ska äta, Inger vill äta det hon åt sist och vi beställer. Sakta börjar folk kom-ma in, publiken är i åldrarna 35-55 och många kommer i större sällskap. Inger visar mig sina nya kläder, presenterar sig för servitrisen, som säger att hon heter Marika, frågar när orkestern ska börja spela, om de säljer skivor och om de har planscher. Marika kommer tillbaka och berättar att orkestern börjar spela klockan 22.00, att de säljer skivor men att hon inte vet något om planscher. Vi äter, pratar och Marika kommer och frågar hur det smakar, Det smakar jättegott, svarar Inger.
Orkestermedlemmarna, kommer fram på scenen där ljuset tänds, de häl-sar alla välkomna, önskar oss en trevlig kväll och börjar spela. Det är mycket folk på Ginas och Inger vill gå närmare scenen för att kunna se och höra bättre. Motvilligt går jag med, men ställer mig sedan bakom en pelare. Inger står vid scenen, lyssnar och tittar på orkestern. Jag går till vårt bord och strax kommer en man fram, hälsar och säger Jag såg att du tittade till flickan som står där framme, får jag dansa med henne? Inger och han dansar och han kommer tillbaka igen, berättar att han arbetat med personer med
utvecklings-störning och att han verkligen tycker att det är härligt att alla kan vara med och dansa på Ginas. Inger kommer till bordet men går sedan fram till orkes-tern igen. Vi dansar båda ett slag men har ögonkontakt med varandra litet då och då. Vi dricker kaffe i pausen. Inger tar fram sitt autografblock, går fram till orkestern och får autografer. De lovar också att ta fram en skiva som hon kan köpa. Hon tar några av de vykort på orkestern, som är framlagda vid scenen i en liten box. Ett par kommer fram till Inger vid scenen, kramar om henne och Inger berättar att de är kompisar från folkhögskoletiden.
En man kommer till vårt bord och frågar om han får slå sig ner ett slag. Han säger:
Hej, flickor, jag skulle så gärna vilja dansa mer er, men jag har så ont i höften att jag inte kan dansa. Jag har suttit inte så långt från er i kväll och sett att ni verkligen haft en glad och trevlig kväll. Jag vill komma fram och säga att det är underbart att vi alla kan vara tillsammans.
Han sitter kvar en lång stund och Inger berättar om sin onda rygg, och vi diskuterar hälsa, orkestern, dans med mera. Under kvällens lopp sker en del liknande möten men också ett, där en man uppträder provokativt nedlåtande mot mig. Inger får hjälp av en kvinna med att öppna en dörr, hon visar sina autografer för mannen som står i garderoben, de pratar litet om orkestern och jag kör henne hem. Inger är glad och tycker att kvällen varit mycket lyckad.
Ur en observation vid pensionärsföreningens årsmöte
En eftermiddag följer jag med Maja till ett årsmöte i en pensionärsförening där hon är medlem. Maja är 65 år och enligt min uppfattning en självständig kvinna. Hon har nyligen flyttat från en gruppbostad till en annan som ligger i centrum, vilket hon är mycket nöjd med. Maja har nypermanentat hår, är klädd i ljusblommig klänning och har handväska. Hon säger att hon hoppas att få träffa Elin och Wilma som är från hennes hemtrakter. Hon vill gärna träffa dem, för de har lovat att bjuda hem henne. Årsmötet är i Folkets hus och några personer hejar på Maja. Maja tittar sig omkring hela tiden för att få syn på Elin och Wilma, men hon finner dem inte och blir litet nedstämd. Vi tar av oss och går in i den stora lokalen där mötet ska hållas. Maja går med raska steg långt fram och vi sätter oss på en av de främsta bänkarna. Det är säkert 200 personer i lokalen, sorlet är högt och alla är fina i klänningar och kostymer och Maja avviker inte från de övriga. Mötet börjar och en ord-förande och en sekreterare, en man och en kvinna, sitter framme vid podiet. De öppnar mötet och välkomnar deltagarna. De förrättar val och Maja är
delaktig genom att högt och ljudligt svara ja till ordförandens förslag. På uppmaning stiger en man fram och berättar om höstens alla aktiviteter, resor och kurser och vilka medlemmar som ska representera föreningen i olika sammanhang. En man berättar roliga historier och Maja skrattar högt, högst av alla tycker jag. Sekreteraren läser dikter och mötet hålls i gemytliga men korrekta former. Till sist inbjuder ordföranden alla till kaffe i samlingssalen, informerar om att det finns studiematerial till påseende samt att det kommer att bli lotterier. Maja, som fortfarande letar efter Elin och Wilma, slår sig ner vid ett bord på den sista platsen vid änden av bordet och jag sätter mig mitt-emot henne. Någon enstaka person tar kontakt med mig men inte med Maja. Vi serveras kaffe med bröd. De som serverar är pigga, pratar och skojar med varandra och hälsar på oss andra. Några medlemmar står framme i lokalen och tittar på studiematerialet och pratar men Maja vill inte göra det. Det verkar vara föreningens ”jetset”, lite eleganta, säkra och obesvärade.
Snart är det dags för lotterier och alla deltagarna blir mycket ivriga. Lot-terna kostar en krona styck och lottringarna räcker inte – de tar precis slut innan Maja har hunnit köpa en enda. Hon har suttit med sina enkronor i han-den länge och så är det inga lotter kvar. Hon blir mycket besviken, rent av ledsen, men de andra vid bordet tar ingen notis om detta utan öppnar sina.
Plötsligt reser sig Maja och nästan springer iväg. Där är Elin och Wilma säger hon och rusar efter två damer som passerar förbi bordet. Maja springer efter och ropar deras namn men de hör inte. Efter en stund kommer Maja tillbaka och säger: Det var roligt att träffa dem, nu har de lovat att bjuda mig till Eringsboda, men nu har de så mycket att göra så det dröjer litet. Maja är mycket nöjd över att hon träffat Elin och Wilma. Efter ett slag bryter vi upp från kaffebordet och Maja tar sin cykel och cyklar hem till sig.
Den arena som föreningsmötet utgjorde var offentlig för alla medlemmar i föreningen, en öppen miljö med möjlighet att etablera jämlika relationer, men det var påtagligt svårt för Maja att bli delaktig. På årsmötet fanns olika grupperingar, personer i olika positioner samt sociala koder som berättigade till inträde, respektive försvårade delaktigheten för personer med funktions-hinder vilket innebar att Maja, som var medlem, inte blev delaktig, trots att hon mycket gärna ville vara det. Det fanns uppenbara svårigheter för perso-ner med utvecklingsstörning att bli delaktiga på denna arena. I Majas fall tolkade jag att det dels handlade om hennes bristande självförtroende i en ovan situation dels att det handlade om en miljö som inte erbjöd delaktighet. Denna i princip inklusiva arena kännetecknades av interaktion inom vertika-la revertika-lationer som blev problematiska i förhålvertika-lande till Maja som så att säga befann sig på fel nivå (Nordström 2002, Janson 2001). Föreningsmötet var
alltså ett exempel, som jag valt att kategorisera som en inkluderande arena som i huvudsak kännetecknades av extern interaktion