Monica tar upp ett tidningsurklipp ur fickan och visar att hon är med på bild. Hon berättar att hon varit med i tidningar och i TV. Tidningsurklippen finns samlade i personalrummet och TV-inslagen är bandade, så efter maten tar personalen efter Monicas uppmaning fram filmen och deltagarna spelar den om och om igen. Monica berättar att intresseorganisationen FUB kom och bjöd på tårta. Det är väl för att vi vågade tror Monica. Det är fel att de gör så mot oss säger hon bestämt.
Vad tycker du? Du vill väl också ha lön? Jag behöver inte gå hit men jag gör det i alla fall. Någon får ju ställa upp. Nu flyttar jag till X-stad, där får de i alla fall lön. (Brukarinformant)
Nu är jag så trött på allt det här så nästa vecka ska jag vara ledig.
(Brukarinformant)
Beslutet komplicerades ytterligare av att det ursprungligen delvis lanserats som ett sparförslag till kommunledningen från anställda. Bakom det låg i sin tur hot om indragningar av tjänster. I TV-inslagen poängterade politikerna att det måste vara rättvist i förhållande till andra grupper, t.ex. de med psy-kiska funktionshinder och att valet stod mellan indragningar i verksamheten av två ”personal” eller habiliteringsersättning. Frågor om jämlik-het/ojämlikhet i ett större perspektiv diskuterades inte, utan utsatta grupper ställdes mot varandra. Även fortsättningsvis var frågan om habiliteringssätt-ning levande men protesten fick ingen uppföljhabiliteringssätt-ning. Min slutsats av detta är att det politiska medborgarskapet inte existerade i praktiken för personer med utvecklingsstörning. Från personalens synvinkel blev frågan om den indragna habiliteringsersättningen komplicerad och handlade även för dem om konsekvenser av mötet med politiken.
Det blev en karusell med habiliteringsbidraget, föräldrarna på FUB re-agerade, de ville gå till tidningarna och de ringde hit och frågade om tidningarna fick komma hit. Kommunen gick i taket!
Aftonbladet, lokaltidningarna, radio och TV kom hit, men det var för sent. Kommunen sa att det skulle kosta 600 000. Kommunen har å andra sidan gett Kvinten en halv miljon kronor till parkeringsplatser. Vi blev stämplade som upprorsmakare. Vi blev snärjda ute på arbetsplatserna, kommunen sa att ni måste göra besparingar, det ploppade upp ett
för-slag om att man kanske kunde dra ner Habiliteringsbidraget i stället för att förlora personal. Förslaget kom vidare, det var en tabbe av någon av våra egna. Det här tog de fasta på och ändå är det småsummor. De hö-jer sina egna löner. Vi, som personal, var ute på hal is, vi fick tiga, i an-nat fall satt vi risigt till själva. Arbetstagarna mådde dåligt av all upp-ståndelse, nu orkar vi inte mer sa de. Vi var trötta vi med, men vi trodde ju att något skulle hända. Idag är det så att vi inte får sätta in vikarier när vi är sjuka… (Personalinformant).
Närpersonalen hade en nära relation till brukarna och hamnade i en reell lojalitetskonflikt där personalens anställningstrygghet spelades ut mot det politiska beslutet om indragning av habiliteringsersättningen. Monica tog ställning i konflikten om habiliteringsersättningen genom att säga Vi behöver personalen. I tidningsreportagen skrev journalisterna om händelsen och an-vände uttrycket ”den indragna flitpengen”, ett begrepp som saknade aktuali-tet men användes före 1968. Jag menar att media, genom att använda ett ålderdomligt språkbruk, förmedlade en bild som poängterade ett avvikarper-spektiv snarare än ett medborgarperavvikarper-spektiv, vilket försvårade ett jämbördigt möte.
Informanterna redovisade många upplevelser som kan tolkas som brister i medborgarskap och delaktighet. De betvivlade politikernas och chefernas vilja och möjligheter att genomföra positiva förändringar. De var osäkra på sina egna rättigheter i samhället och hade anpassat sig till en roll som inte innebar ett fullvärdigt medborgarskap. De var inte nöjda med den situationen och krävde samma villkor som andra medborgare i samhället. Informanterna önskade att politikerna skulle skaffa sig mer kunskap om levnadsvillkor för personer med funktionshinder genom att möta dem men hade farhågor om försämrade villkor.
Vi röstar, vi röstar på posten. Jag tror inte att de bryr sig om vad vi tycker, de har inte lust. (Brukarinformant)
Jag röstar, men jag är inte intresserad av politik, de gör ingenting för de handikappade. Jag tror att det blir sämre. (Brukarinformant)
De måste, de måste kunna gå ut och tala om hur handikappade har det, att vi ska få det bättre, vi som är handikappade ska ha samma villkor som vanliga människor. (Brukarinformant)
Ibland röstar jag men förra gången röstade jag inte, jag tyckte att det var krångligt. (Brukarinformant)
Jag är intresserad av miljöfrågor som sopor och kompost.
(Brukarin-formant)
Jag vet inte om man kan skaffa familj om man är handikappad, nej jag vet inte vad folk skulle säga eller vad syskonen skulle säga.
(Brukarin-formant)
Folk tror inte att man är normal när man är handikappad, jag tycker att handikappade ska ha samma rättigheter och få bestämma vad de vill el-ler inte vill. (Brukarinformant)
Reduktion eller borttagning av habiliteringsersättning var en vanlig åtgärd vid besparingar i kommunerna. Flera grupper stod mot varandra t.ex. brukare mot personal eller personer med utvecklingsstörning mot personer med andra funktionshinder. Därutöver var politiker, tjänstemän, intresse-organisationen FUB och media aktörer i händelserna. När det gällde brukar-nas kamp kan den främst förstås som en kamp om medborgarskap och infly-tande. Brukarna kämpade för delaktighet och fick möjlighet att låta sina röster höras men saknade såväl inflytande som formella rättigheter vad det gällde habiliteringsersättningen. Mina informanter, som alltså var en del av dessa brukare, såg och förmedlade både okunskapen och orättvisan i det som skedde. Informanterna bedömde även att de generellt hade ett begränsat re-ellt inflytande, vilket de relaterade till att de hade ett funktionshinder. Politi-kerna jämförde ekonomiska villkor enbart mellan personer med olika funk-tionshinder och valde att tolka sitt beslut som att det enbart rörde jämlikhet mellan grupper med olika funktionshinder. Denna tolkning överensstämmer inte med intentionerna bakom LSS om makt och inflytande. I mötet med politiken blev maktperspektivet konkretiserat och speglade hur personer med utvecklingsstörning visserligen hade röst, men att de saknade reell makt och inflytande över sin vardag.
Politiker och tjänstemän tog ett beslut som direkt påverkade brukarna utan att de hördes. Brukarna informerades inte så att de förstod, utan ställdes inför faktum när pengarna inte kom som vanligt. Min uppfattning är att detta ledde till en mycket rättslös situation och speglade ett agerande som låg långt ifrån de ideala målen om delaktighet och inflytande.