Personalens delaktighetsarbete påverkades av omorganisationerna i kommu-nerna. De beskrev hur engagemanget och energin lades på den egna arbetssi-tuationen och att även brukarna involverades i varierande grad. I de omorga-nisationer som genomfördes upplevde personalen i de direkta verksamheter-na att de inte var involverade, de upplevde att de inte fick ta del av förslagen men att det var något på gång. Valet kom emellan och beslut om en ny or-ganisation fördröjdes nu ligger allt på is.
Den som ställde till det var A. A., men han har slutat, han gjorde en or-ganisation som var väldigt konstig. Nu vet jag inte hur oror-ganisationen ser ut, det går på lösa boliner. Det vet de inte själva. Nu är det en ny chef. De gjorde en jättestor översyn av nämndens organisation, men den gäller inte längre. Nej, vi kör som vanligt, vi kör vårt race. Vi försöker att inte prata så mycket, det funkar bäst om vi inte lägger oss i, men vi är oroliga. (Personalinformant)
Jag såg exempel på att närpersonalen hade utvecklat egna standards eller rutiner (jfr Lundquist 1998), som delvis stred mot formella regler som de uppfattade som förlegade. Personalens strategi för att klara de upplevda för-ändringarna handlade om att arbeta på rutin, undvika framtidsfrågor, tiga och inte bry sig. Detta kan också tolkas som olika uttryck för de skript som ut-vecklats (Tilly 2000). Omorganisationerna skapade oro men också konformi-tet hos de anställda. Ett arbete för att uppnå delaktighetsmålen tycktes avläg-set i den kaotiska situationen.
…man brukar börja sopa trappan uppifrån, det gör man inte här,
kost-naderna är också stora högt upp och mindre härnere. Vi bara skrattar när det kommer något nytt, nu har det gått så långt, så vi bryr oss inte
…(Personalinformant)
Vid kommunaliseringen spreds omsorgerna ut över fyra distrikt trots att vi egentligen inte ville det. (Enhetschefsinformant). Någon hoppades på en politisk förändring. Vi hoppas på vänstervinden, hon som företräder den kanten är den ende politikern som går ut i verksamheterna.
(Perso-nalinformant)
Personalen arbetade mer och mer med äldre personer med utvecklings-störning eftersom den gruppen hade ökat. När det gällde äldre personer med
utvecklingsstörning angav en fritidsledare brukarnas tidigare erfarenheter som en svårighet:
De är vana vid gruppaktiviteter i omsorgsverksamhetens regi, det är ett hinder, svårt för dem, de är en förlorad generation.
(Fritidspersonalin-formant)
Brukarinformanternas önskemål om frihet kom också ibland i konflikt med personalens roll med ansvar för och tolkning av omvårdnad och kontroll av verksamheterna. Närpersonalens roll blev i sådana situationer präglad av den specialiserade och hierarkiska organisationen.
I praktiken upplevde närpersonal i de särskilda insatserna ett gap mellan ideal och verklighet. Vid kommunaliseringen hade personalen förhoppningar om att brukarna skulle bli mer delaktiga, att de skulle tillhöra kommuninvå-narna som alla andra. Personalen i de olika enheterna hade också stora för-hoppningar om att kommunaliseringen skulle medföra större närhet mellan personal, brukare, organisation och beslutsfattare; så att cheferna kunde komma på plats och se hur det verkligen är och att vi kunde gå och prata med gubbarna på kommunen. Det fanns även intressekonflikter mellan olika aktörer i organiseringen av de särskilda insatserna, som påverkade delaktig-hetsarbetet. Närpersonalen hade redan tidigare farhågor om att kommunali-seringen skulle medföra att omsorgerna jämfördes med långvården, att man bara blev en kladd i den stora kakan och mer tal om budget. Efter att ha tillhört kommunen ett par år upplevde personalen en besvikelse över att för-hoppningar om ökat inflytande och delaktighet i beslut inte infriats, samt att de omorganisationer som genomförts i de tre kommunerna var svåra att för-stå. Det fanns en spänning mellan utförarnivån och byråkratin. Begreppet vi och dem användes av brukarinformanterna dels i relation till närpersonal, dels i relation till kommungubbarna, som var en beteckning för politikerna. På motsvarande sätt använde närpersonalen begreppen vi och dem i relation till administratörer och politiker. Det föreföll finnas en ömsesidig bristande tilltro till andra yrkesgruppers eller brukarnas kompetens. Närpersonalens arbete förändrades genom kommunaliseringen och de uppfattade att deras tidigare ansvarsområden reducerades. Det har blivit sämre, mindre flexibelt, det är mer strikt på något vis. Innan ställde man upp.
I följande citat illustreras hur personalens egen trygghet och tidigare erfa-renheter påverkade arbetet för delaktighet.
Hinder för delaktighet i samhället kan ses främst i attityder och att det största hindret är vi som personal. Det är björntjänster vi gör, vi lever
kvar i det gamla, attityderna har förändrats mer ute. Varför reagerar vi på att det är så trevligt när folk är justa, t.ex. ute på danser och andra arrangemang? Man vill så gärna att det ska vara så här, men personal har sett så mycket hemskt så man är överbeskyddande.
(Fritidsledarin-formant)
En annan svårighet i delaktighetsarbetet handlar om ledarskap. Fritidsledaren Maria påtalade vikten av ledarskap i de olika personalgrupperna inom de särskilda insatserna för att skapa möjlighet till visioner och professionalism i annat fall kan det bli elva olika viljor och sen är det kört.
I intervjun med en FUB-representant beskrevs utvecklingen till delaktig-het för brukarna så här:
De är inte särskilt mycket delaktiga egentligen. Men man är mer ute i samhället, i mindre grupper, kaféet är utmärkt, men steget är långt till att få ett arbete på marknaden. Det är mycket mer det traditionella tän-kandet. Vi borde bilda en grupp där personer med utvecklingsstörning själva kan påverka. De är inte delaktiga i föreningen, de är med på fes-ter, årsmötet, det är en brist att de inte är med. Jag behövde ha hjälp med att starta en grupp, kanske Vuxenskolan skulle kunna vara med och utveckla. De har rätt till delaktighet, men vi måste ta upp handikapp-medvetandet först. De demokratiprojekt som har varit, har varit väldigt bra. (FUB-informant)
Hon såg en konflikt i att gruppbostaden var personalens arbetsplats samtidigt som den var ett hem. Hon upplevde en risk i att personalen exempelvis mås-te visa att lägenhemås-ten var i gott skick, och kanske glömde brukaren. Hon ifrågasatte också vems behov det tillfredsställde att närpersonalen och bru-karna gemensamt gick till andra gruppbostäder för att dricka kaffe på kväl-larna. Hon bedömde närpersonalens arbete som kvalificerat och mångsidigt men att statusen borde höjas.
Det är det svåraste yrke som finns, det är så mycket som ska göras, stä-das och ta hand om var och en, sexualitet hur hanterar man det? Det är inte lätt för personalen att ta upp känsliga saker, man dämpar istället. Det inre livet i gruppbostaden skulle diskuteras mer. (FUB-informant)