Socialstyrelsen anordnade konferenser från senare delen av 1970-talet för att samla erfarenheter och diskutera det arbete, som hittills bedrivits, för att finna vägar ut från dagcenter. Arbete utanför dagcentret i form av utflyttade grupper sågs som en möjlighet till integrering av personer med utvecklings-störning på arbetsmarknaden. Dessutom kunde det leda till praktik eller an-ställning samt ge möjligheter att påverka och förändra negativa fördomar och attityder (Socialstyrelsen 1979:9). I Omsorgskommitténs betänkande (SOU 1981:26) angavs en inriktning om det naturliga i att ha verksamheten förlagd utanför dagcenterhuset, till lokaler och miljöer där andra arbetade samt att använda affärer, allmänna kommunikationer med mera.
I betänkandet angavs också delaktighet som mål och att säranordningar skulle undvikas. Vid en konferens 1982 om dagcenter slog forskaren Erics-son fast, att dagcentret var en del av den integrerade omsorgsorganisationen och att syftet med verksamheten var att arbeta för ett ökat deltagande i sam-hället för personer med utvecklingsstörning (Socialstyrelsen 31/82). Han påtalade också att dagcenterverksamheten ofta hade begränsade kontakter med det omgivande samhället, att dagcenter framför allt blev ett hus med egen verksamhet, och inte en plattform för deltagande i samhället. Nu, drygt tjugo år efteråt, kan dessa tankar om att undvika säranordningar ses som
naturliga inslag i daglig verksamhet, men den traditionella modellen med daglig verksamhet, inom ramen för särskilda dagcenterhus, finns kvar.
1981 hade endast 420 vuxna personer med utvecklingsstörning daglig verksamhet i så kallade utflyttade grupper som affärer, industrier och servi-ceinrättningar (Socialstyrelsen 31/82 sidan 5). 1988 hade cirka 16600 perso-ner med utvecklingsstörning daglig verksamhet, varav 2000 persoperso-ner i så kallad utflyttad verksamhet (SOU 1990:19:166). Under de senaste tjugofem åren har många olika initiativ tagits i riktning mot en mer integrerad verk-samhet och spännvidden är stor i daglig verkverk-samhet med sinnesträning, akti-vitetsgrupper, musikgrupper, teatergrupper, affärer, caféer, parkarbete, indu-strigrupper, biltvättar, skrot- och reparationsgrupper, återvinningsarbete med mera. Men fortfarande sker en del av daglig verksamhet vid dagcenter, som är fysiskt exkluderade. Begreppet utflyttad grupp ersattes senare av begrep-pet integrerad verksamhet.
Från 1994 enligt LSS är benämningen daglig verksamhet och verksamhe-ten har också differentierats. I dag är daglig verksamhet det samlande be-greppet och de olika grupperna definieras utifrån sitt innehåll, exempelvis café, butik eller kulturgrupp. Daglig verksamhet är den mest använda insat-sen enligt LSS. Drygt 24 000 personer hade daglig verksamhet 2005 (Social-styrelsen 2006). Daglig verksamhet är den insats enligt LSS, som enbart riktas till personkretsarna 1 och 2 (vuxna personer med utvecklingsstörning och eller autism, samt personer med förvärvade hjärnskador i vuxen ålder).
Organiseringen av daglig verksamhet
Ericsson (2002) beskriver i en intervju i FUB Kontakt, daglig verksamhet i termer av ett skifte från ett omsorgsperspektiv till ett medborgarskaps-perspektiv, där personer med utvecklingsstörning ses som fullvärdiga med-lemmar i samhället. Ericsson anser att personer med utvecklingsstörning är klämda mellan de gamla värderingarna, som handlar om att ta hand om och vårda, och ett nytt synsätt som innebär att väldigt många vill bestämma över sina egna liv och hur de ska se ut (FUB Kontakt nr 5 1999).
Forskare, bl.a. Hernes (Hernes, Stiles & Bollingmo, 1996), har beskrivit, att exkluderingen av personer med olika arbetshandikapp till skyddade ar-betsplatser finns i hela västvärlden, baserat på ett synsätt om att det finns människor som inte passar in i arbetslivet och som tillskrivs egenskaper som kvalificerar för särbehandling. Stiles och Wangen (1996) beskriver en alter-nativ modell, nämligen arbete med bistånd (Supported Employment), vilken betonar vikten av arbete på arbetsplatser i samhället och att fokusera på per-sonernas möjligheter och resurser.
Kristiansen (1995) analyserar ideologiska och teoretiska argument för ett sådant arbete med bistånd, där normalisering och omvärdering av sociala roller är centrala. Sociala roller är dessutom ofta tilldelade och inte valda av personerna själva, samtidigt som de är förutsättningar för identitet och plats i det sociala systemet. Rollerna är också svåra att förändra och de vidmakt-hålls av grupper som har mer makt och status. Hon anser att begränsningarna i normaliseringsarbetet oftast finns i bristande kompetens hos de organ som ska ge stöd och service. Stödet kan organiseras på ett sätt som fokuserar på det avvikande (a.a.).
Daglig verksamhet för vuxna personer med utvecklingsstörning bedrivs främst av kommunen enligt LSS § 9:10, men även i privat och kooperativ regi. Det är en rättighet för den som inte studerar eller har ett arbete oavsett grad av utvecklingsstörning och/eller autism. Genom insatsen daglig verk-samhet skall behov av gemenskap, utveckling och aktivitet tillgodoses. Hu-vudmannen ska se till att det finns kompetent personal i verksamheten, som även ska bedrivas enligt arbetsmiljölagen och dess föreskrifter om en god arbetsmiljö för de anställda. I B kommun beskrevs samhällsinriktad daglig verksamhet i ett informationsmaterial:
Samhällsinriktad daglig verksamhet vill verka för att varje individ får så stort samhällsdeltagande som möjligt med hänsyn tagen till varje persons förutsättningar. Vi gör det genom integrering av individer och grupper på vanliga arbetsplatser och genom att skapa meningsfulla arbeten inom olika områden. För att nå största möjliga samhällsdelta-gande ger vi personligt stöd till personer på enskilda arbetsplatser, ar-betsmarknadspolitiska åtgärder och Samhall. (Information från B
kommun, 1997)
Det fanns olika inriktningar i de utflyttade grupperna i kommunerna i min studie. Två av dem hade startat grupper för sysselsättning, för äldre och för tidigt åldrade personer med utvecklingsstörning, under undersöknings-perioden. Motivet var att det var svårt att tillgodose de äldres särskilda behov inom den befintliga verksamheten samt även att platsantalet var begränsat. En kommun valde att erbjuda dem som fyllt 65 år och önskade fortsatt dag-lig verksamhet, att stanna kvar. Dessutom fördes en diskussion i de tre kommunerna om hur verksamheten skulle anordnas i framtiden samt nöd-vändigheten av fördjupad samverkan med kommunens äldreomsorg eftersom de äldre med utvecklingsstörning förväntades bli fler.