Inledning
I denna kategori återfanns arenor med en stor spännvidd. Under undersök-ningsperioden startade öppna fritidsverksamheter i A och C kommuner, Spoven och Kompisgruppen. Ytterligare två grupper benämnda Damgruppen och Killgruppen startade i A kommun. Samtliga grupper riktade sig till
vux-na personer med utvecklingsstörning. De öppvux-na nystartade fritidsverksamhe-terna arbetade konkret för att öka delaktigheten i samhället. Verksamhefritidsverksamhe-terna var under uppbyggnad så interaktionen var vid undersökningstiden förhål-landevis låg. Det fanns många andra exempel på dessa arenor. I fritidsverk-samhet, som enbart riktade sig till personer med utvecklingsstörning, fanns arenor där det var svårt att identifiera en inriktning mot delaktighet. En del av FUB:s verksamhet hörde också till denna kategori, liksom gruppbostaden vilka beskrivs längre fram i detta avsnitt. Ett likartat mönster framkommer i flera men här exemplifieras exkluderande arenor med intern interaktion med data från observationer och intervjuer från arenorna Spoven, Kompisgrup-pen, en musikkurs, en FUB-dans och en gruppbostad.
Spoven
Spoven var en verksamhet med drop in-karaktär, som riktade sig till perso-ner som bodde i egen bostad. De som bodde i gruppbostad hade inte tillgång till Spoven fastän flera uttryckt önskemål om att få delta. Enligt personalen var målet med verksamheten att personer med utvecklingsstörning, som bodde i egen bostad i kommunen, skulle få möjlighet till delaktighet i sam-hället på sin fritid genom upplevelser som gav positiva effekter både fysiskt, psykiskt, socialt och dessutom främjade en hälsosam livsstil. Verksamheten bedrevs två kvällar i veckan samt helger efter behov. Spoven hade tillgång till en centralt belägen lägenhet om två rum och kök, som på dagtid använ-des för daglig verksamhet för personer med demens. Spoven skulle vara en plats för gemenskap och samplanering av fritidsaktiviteter men även en mö-tesplats. Personal, vårdare och fritidsledare hade arbetsuppgifter som innebar att ha en nära och kontinuerlig kontakt med besökarna, att stimulera och motivera till positiva upplevelser på fritiden, samplanera och genomföra aktiviteter samt att organisera kaffeservering till självkostnadspris i lokalen. Personalen sågs som en resurs som fanns vid behov, men ansvar för idéer, initiativ och informationssökning hade deltagarna själva. I Spovens verk-samhet skedde fritidsplanering för ett par gånger framåt. Alla kunde lämna förslag på aktiviteter Vid intervju med personal framkom att frågor ofta väcktes om funktionshindret utvecklingsstörning. De uttryckte att besökarna hade en känsla av vara klasslös, att inte tillhöra vare sig omsorgsvärlden eller normalvärlden. Detta bottnade enligt personalen i att deltagarna nu bodde i egna lägenheter och inte längre hade det kollektiva stödet från en gruppbostad, de hade sina arbetsplatser på Samhall eller i grupper för daglig verksamhet i samhället. De förväntades och önskade ta del av samhällets allmänna fritidsutbud, som samtidigt inte alltid tog emot dem på deras
vill-kor. Detta kan förklara varför en av deltagarna tog avstånd från att förknip-pas med kategorin utvecklingsstörda och bedömas utifrån den kategorise-ringen, vilket framgår i slutet av följande observationsreferat.
Ur en observation
I kväll är det tio personer i lokalen när jag kommer men folk kommer och går hela tiden. Det är personer i åldrarna 20-30 år. Det finns ett stort bord i lokalen, där de flesta samlas, det finns mindre bord, tidningar, en anslagstav-la med information och handskrivna försanslagstav-lag på aktiviteter med mera. En person arbetar på McDonalds och pratar om sitt jobb, en annan har tagit studenten för ett par dagar sedan och visar kort från studentfest, blommor, mössa m.m. Alla pratar och verkar trivas med att ha ett ställe att komma till. Maria som är fritidsledare och Lina som är personal inom omsorgsverksam-heten pratar och lyssnar. Efter en stund har några personer bestämt sig för att gå och titta på bilar, gamla amerikanare, som finns uppställda på en allmän-ning ett kvarter bort. Lina och jag följer med några killar och efter ett tag ansluter en fjärde, som kommer cyklande. Det är massor av bilar och massor av folk som går runt och tittar, barnfamiljer, ungdomar och litet äldre. En av killarna från Spoven har boots, jeansjacka med USA-dekaler och smälter väl in i publiken. Killarna går runt och pratar med bilägarna, de pratar, frågar och blir helt juste bemötta när de frågar efter bensinförbrukning, hastigheter, ålder på bilarna med mera. Vi går tillbaka till Spoven efter ett slag. Johan stannar kvar och när han senare kommer till Spoven berättar han stolt att han varit och cruisat på stan. Han säger:
Jag känner killarna, mina bröder har haft amerikanare och en del kommer från Taxfors där jag vuxit upp. Du såg väl att jag pratade med dem? (Brukarinformant)
Maria och några av besökarna ordnar med kaffe och värmer bröd. De som vill fika, betalar en tia och sätter sig var de vill. Pratet går obehindrat, en tjej kommer, några andra går, en kastar pil, en ritar och några diskuterar nästa vecka då det är avslutning för våren. Omsorgernas fritidsprogram finns i lokalen, annonser om vad som händer i kommunen och även egna förslag välkomnas. I kväll tar en person upp en fråga:
Jag ser väl inte utvecklingsstörd ut? Jag slutade i gruppen när ledaren talade i radio om att vi är utvecklingsstörda. Så säger man bara inte! (Brukarinformant)
Kompisgruppen
Kompisgruppen var en öppen fritidsverksamhet för vuxna personer med utvecklingsstörning i A kommun. En fritidsledare från vuxenhabiliteringen ansvarade för verksamheten. Enligt fritidsledaren hade kompisgruppen som målsättning att finna nya vägar ut i samhället samt att ge möjlighet för delta-garna att träffa kamrater, som de kunde göra detta tillsammans med. Inom vuxenhabiliteringen, som var länsövergripande, arbetade kuratorer, psykolo-ger, fritidsledare, logopeder, sjukgymnaster med flera. Kompisgruppen, med 10-12 deltagare, träffades en eftermiddag eller kväll i veckan i en lokal för daglig verksamhet.
Ur en observation i Kompisgruppen
Gruppen träffas första gången efter sommaren och de ska planera höstens verksamhet. Idag är sex personer i åldrarna 20-35 år med. Övriga har anmält att de kommer när det är aktiviteter på gång, Maria, som är fritidsledare, har ordnat med grill, tillbehör, korv och dryck. Vi sitter utomhus till att börja med och pratar om sommaren. Maria går laget runt och alla berättar litet om vad de gjort och utbyter erfarenheter. Hilda, i tjugoårsåldern, är ny i gruppen och träffar Susanna som hon gått på dagis tillsammans med. Hon berättar att hon ska flytta till egen lägenhet, hon har köpt TV samma dag och berättar att handlaren tagit henne i hand och sagt att hon gjort en bra affär. Hilda skrattar och är uppenbarligen mycket nöjd med sitt köp. Hon ska börja i daglig verk-samhet på dagcenter, vilket hon inte är nöjd med, eftersom hon tycker att hon saknar valmöjligheter. Niklas, en ung rullstolsburen man, är arbetslös och förtvivlad över det. Han säger att han knappt stått ut överhuvudtaget om han inte haft gruppen att komma till. Maria berättar att hon ansökt om peng-ar till gruppens verksamhet, men att hon ännu inte vet om hon får några. Flera personer i gruppen är intresserade av hästar och ridning och de plane-rar gemensamt vissa aktiviteter. De pratar om hösten, några vill åka till Gi-nas och dansa, gå på bio och pizzeria. Maria ger några i uppdrag att under-söka vilket nöjesutbud som finns i höst. Alla pratar och stämningen är lätt-sam. Maria styr diskussionen och håller i tidsplaneringen.
De aktiviteter, som deltagarna ville delta i var samtliga allmänna, inte ex-klusiva aktiviteter enbart för personer med utvecklingsstörning. Lokalen var en institutionslokal som användes som bas för andra aktiviteter. Samtliga föreföll vara införstådda med detta. De fanns ytterligare några träffpunkts-verksamheter i kommunen: Damgruppen, som träffades hos varandra
till-sammans med fritidsledaren och Killgruppen, som leddes av psykolog och arbetsterapeut från vuxenhabiliteringen och träffades i en offentlig lokal.
Musikcirkeln
Cirkeln går en termin i taget och pågår hela undersökningsperioden. Per och Inger deltar i musikkurs en gång i veckan. Cirkeln riktar sig enbart till per-soner med utvecklingsstörning och/eller autism, drivs i ett studieförbunds regi och äger rum i en dagcenterlokal. Deltagarna är vid observationstillfället tolv med varierande grad av utvecklingsstörning och tillkommande funk-tionshinder.
Ur en observation i en musikcirkel
Alla verkar känna varandra, hejar och pratar. En kursdeltagare har en perso-nal med sig som stöd och en annan har ett mindre syskonbarn med sig. Jag presenterar mig och berättar kort om syftet med min närvaro och får tillstånd att vara med. Kursledarna Marie och Janne är i 30-årsåldern. Marie har med sig sina två barn, två och sex år. Janne är uppenbart besvärad över min när-varo och undrar Är du utskickad av Måns Berg? (förvaltningschefen, min anmärkning). Marie som spelar gitarr, ursäktar sig för att hon inte tagit med sig noter. Kursen förefaller vara oplanerad, men stämningen är trivsam och vi sitter nästan tjugo personer runt ett bord och sjunger, mest barnvisor. Kursdeltagarna önskar sig sånger, någon sjunger solo, får applåder, det är trångt och trivsamt. Inger sitter bredvid kursledaren Marie och vill att hon ska spela dansbandslåtar, men i avsaknad av noter lovar hon göra det nästa gång. Efter en gemensam kaffepaus blir det dans. En stunds förvirring upp-står eftersom bara en deltagare har ett kassettband med sig, som han vägrar lämna ifrån sig. Kursledarna har glömt sina, men till sist lyckas Janne över-tala mannen att få låna hans band. Inger och alla andra dansar mycket, en stund sitter hon tillsammans med Marie, som spelar gitarr i korridoren utan-för kurslokalen och diskuterar dansbandslåtar. Inger och Per verkar trivas, dansar, pratar med deltagare och ledare.