Mötet med omsorgsorganisationen kunde ta sig helt olika uttryck för brukar-informanterna. I den mån man kan tala om något mönster här, är det i termer av individuella lösningar, ofta på professionens villkor. Stig hade daglig verksamhet vid ett traditionellt dagcenter och hade önskemål om att först få en praktikplats för att kunna byta till en annan daglig verksamhet, belägen på gångavstånd från hans bostad. Han var övertygad om att han kunde gå dit med sin rollator. Han hade tagit upp det på konferenser och med ansvariga för daglig verksamhet. När får jag prya? Jag var på studiebesök för ett år sedan och de sa att jag var välkommen. Jag får fråga Birgitta, de har haft det litet bökigt. Jag vill dit! (Brukarinformant). Stigs förfrågan fick inget svar och han formulerade själv en orsak till detta. Personalen vid den dagliga verksamheten sa vid min förfrågan om anledningen till att han inte fick en praktikplats där: Stig har så mycket annat omkring sig på fritiden, han kom-mer ut så därför räcker VT för honom. Han exkluderades från inflytande om sin egen vardag. Det fanns många liknande exempel från såväl boende som daglig verksamhet i materialet. I följande observationsreferat från Stigs dag-liga verksamhet fanns flera exempel på individuell exkludering från beslut och inflytande och en vardag på professionens villkor. Stigs dagliga verk-samhet, kallad VT, låg i ett industriområde med affärer, restauranger och stormarknader i närheten. VT var en industrilokal, som bestod av två stora rum, hygienutrymmen och kök. På VT hade fjorton personer i åldrarna 30-55 år daglig verksamhet och VT var också basdagcenter för några andra
perso-ner som hade varierande dagligverksamhet i närområdet. Gunvor och Sigrid var anställda på daglig verksamhet.
Ur en observation
Alla som deltar i daglig verksamhet här har förpackningsjobb. Lokalerna är litet slitna. I dag ska det komma en leverans som det är litet bråttom med, säger Stig. Ingen är rullstolsburen. Ingmarie kommer och frågar hur många smörgåsar hon ska bre till kaffet, deltagarna sköter kaffet förmiddag och eftermiddag en vecka var och betalar 70 kronor i veckan för kaffet. Klockan halv tio är det kaffe och alla har sina egna muggar, Ingmarie har brett smör-gåsar och ställt på en vagn, Lisa tar saft och bröd till Stig och jag får en mugg av Ingmarie och sätter mig bredvid Stig, Lisa, Alvar och Karin. Vi småpratar och personalen tillrättavisar deltagarna litet då och då under kaf-fepausen. Vi går tillbaka till arbetet och packar fyra krokar av samma sort i en plastpåse, vi lägger dem i en kartong för nästa person att sätta på kläm-man.
Efter en stund kommer dramaledaren Malin in oanmäld. Hon har inte va-rit här förut. Hon vill tala med Stig om dramagruppen under våren, hon kan tänka sig att de arbetar litet mer tillsammans på dagtid och åker runt till olika dagcenter och dramatiserar berättelser. Stig blir heltänd på idén, de diskute-rar vidare och snart försvinner Malin för att tala med personalen om detta. I den diskussionen deltar inte Stig. När vi ska gå till lunchen kommer Malin och säger att hon talat med Ingrid och att det går bra att taxin kommer litet tidigare på tisdagar, så att Stig kan vara med och öva i Spovens lokal. Stig beställer dagens rätt och Anders, som står bakom disken, känner honom och alla de andra till namnet och hjälper honom att bära ut maten till bordet. Folk kommer och går, hejar och verkar känna igen varandra. Efter lunch deltar Stig i en studiecirkel om pengar. Några deltagare är sjuka så Ingrid kommer överens med Mats och Stig om att inte använda kursboken. Den är litet gammal. Där finns t.ex. tioöringar i den, som inte används längre, säger hon. Stig och Mats räknar en halvtimma med vanliga pengar och det funge-rar bra. Stig berättar att en gång om året har de anhörigträff, då kommer anhöriga till VT, men då är inte deltagarna med Vi blir alldeles för många då säger Gunvor. På eftermiddagen fortsätter arbetet igen, ljudnivån är hög. Vid kvart över två är det kaffe igen. Stig har köpt en kaka eftersom jag är där, och Christina har hjälpt honom att handla sockerfritt bröd till dem som be-höver det. Alvar har bryggt kaffe och får en tillrättavisning av personalen för att han bryggt för mycket. Då kan vi dricka mer, säger han men Gunvor och Sigrid säger: Det brukar vi ju inte göra. Stig är glad och pigg, han ska träffa
sin kontaktperson idag, som ska gå med honom till dramagruppen på kväl-len.
I observationsreferatet finns exempel på Stigs möten i daglig verksamhet och hans svårigheter att få inflytande i vardagen. Närpersonalen tolkade hans behov och bestämde att VT i strid med hans önskemål var det bästa alterna-tivet för hans dagliga verksamhet. Dramaledaren och personalen tog beslut om hans vardag och innehållet i daglig verksamhet. Därutöver tog enhets-chef och närpersonal beslut om organisering av anhörigträffar. Detta obser-vationsreferat speglar hur verksamheten kan tolkas utifrån det som Tilly (2000) betecknar som möjlighetsansamling, genom att de anställda planerade och tog beslut och där brukarna inte hade möjlighet att påverka sin vardag.
När målen för stöd och service i de särskilda insatserna inte genomfördes i praktiken blev resultatet social exklusion. Monica, som bodde i gruppbo-stad, gav ett konkret exempel på hur schemaläggning för personal försvårade hennes delaktighet i samhällslivet: Klockan åtta måste jag vara hemma för då ska jag ta ögondroppar. Man får inte vara på RIA tills det är slut, det håller på till klockan nio. (Brukarinformant)
Från intervjuer framkom andra svårigheter relaterade till fysisk och social exklusion i gruppbostaden. Brukarinformanterna önskade komma närmare samhället, få tillgång till fler mötesplatser samt att bättre kunna påverka sin fritid.
Jag vill flytta fram, jag vill flytta till stan, jag får nära till simhallen och hockeyhallen om jag flyttar. Om jag bor i stan kommer jag iväg mer än vad jag gör här. (Brukarinformant)
Jag bor i egen lägenhet på två rum och kök (inom särskilt boende, min
anmärkning). Jag har tänkt flytta närmare stan, så att man har närmare
till kyrkan och så. Men personalen säger att jag behöver hjälp och de tycker att det är svårt att komma dit och jag får mycket hjälp av dem. De tyckte inte att det var någon idé. Jag slängde lappen, så nu står jag nog inte kvar på listan. Jag får nog bo kvar här, för det är så svårt och dumt att flytta. (Brukarinformant)
Brukarinformanterna hade också andra svårigheter att påverka sin vardag. Karl hade resignerat inför svårigheterna med att få sina rättigheter tillgodo-sedda. Han ville ha en ny kontaktperson eftersom den tidigare hade slutat. Han berättade att: Nu får de inte tag i någon till mig. Jag har inte någon att prata med så det skulle vara bra med en kontaktperson.
På samtliga arenor fanns normativa inslag bland annat när det gällde aspek-ter på hälsa. En del av denna hälsoinriktning har sina rötaspek-ter i fritidens idé vilket diskuterats tidigare under avsnittet om vardagens arenor, om ”rätt använd fritid” (jfr Eskilsson, 2000) samt i ett disciplintänkande (jfr den tidi-gare refererade beskrivningen av det institutionella kontrollerandet av målti-der, glupskhet och disciplin). Vid början av observationerna i Nannys pre-sentbod drack deltagare och personal kaffe på eftermiddagen. Så småningom förändrades detta till saft och i slutet av perioden var saften ersatt av vatten. Orsaken till det var att det av personalen upplevdes onödigt med kaffe och mer hälsosamt med vatten: De dricker ju kaffe så fort de kommer hem, för-klarade en av de anställda. Kontrollen innefattade även hälsoundersökningar, tandvård, mediciner, fotvård, pausgymnastik, att glasögon användes, plane-ring av veckans måltider, städning och hygien, det vill säga sådant som rörde den enskilde rent fysiskt. Men de normativa inslagen omfattade även sådant som rörde sättet att uppträda, hålla ordning och vara skötsam, som t.ex. hemmets utseende, inneskor, klockringning för kaffe på förmiddagen o.s.v. Det är ingen överdrift att säga att kontroll präglade verksamheten vid både boende och daglig verksamhet. Enligt personalen var orsaken att ingen ska glömmas bort ett argument som alltså främst kan kopplas till omvårdnadsan-svaret.
Rätten till självbestämmande och personernas möjligheter till självbe-stämmande kolliderade med de regler och kontrollsystem som fanns i de utflyttade grupperna. Relationerna mellan brukarinformanter och närpersonal karakteriserades av klara gränser och positioner samt följde vissa mönster. Vissa samtalsämnen, som att tala om utvecklingsstörning, negligerades. Be-hov av att diskutera upplevelser av det egna funktionshindret stötte jag även på i en tidigare observation från Strandboden (Jfr kapitel åtta). Det förhåll-ningssätt, som visades från personal, till sådana frågor om funktionshindret, kan karakteriseras som ett avvisande och undvikande möte. Detta avvisande och undvikande var emellertid inte öppet eller särskilt tydligt för personerna med utvecklingsstörning och troligen inte ett medvetet förhållningssätt från personalens sida. Mötet som ett äkta möte mellan ett jag och ett du i Bubersk mening kom inte till stånd. Genom att det var en diffus och, kanske man kan säga psykologiskt exkluderande hållning till angelägna frågor, var risken uppenbar att man minskade istället för att öka självförtroende och oberoen-de. Helhetsintrycket vill jag beteckna som en ”omedveten vardagsexklu-sion”.