Dessa arenor som beskrivits i avsnittet var exempel på verksamheter som var socialt exkluderade både fysiskt, innehållsmässigt och socialt. Det var all-mänt förekommande att använda dagcenterlokaler för fritidsverksamhet, istället för lokaler som används av övriga medborgare i samhället, vilket förhindrade interaktion eller delaktighet i samhället. Det var oklart vem som bestämde innehåll och planerade musikkursen. Socialt var den en välbesökt mötesplats för personer med utvecklingsstörning, som bodde på olika platser i samhället.
Trivseldansen var ett arrangemang enbart för personer med utvecklings-störning, anhöriga, personal och FUB-medlemmar. Målsättningen med triv-seldansen var intern interaktion. Trivtriv-seldansen kännetecknades av en enorm glädje och kraft trots att inramningen utstrålade ordning och reda, trygghet och kontroll. Detta blev motsägelsefullt i relation till den intensiva dansen och glädjen och aktualiserar en mer noggrann analys av vad som är normalt, hur och vem som formulerar begreppen och vilka värderingar jag som ob-servatör bär med mig. Arenan var en positiv mötesplats för Inger och många andra, interaktionen var livlig och personalen hade en tillbakadragen roll. Deltagarna värderade trivseldansen högt och uppskattade att träffa andra med motsvarande funktionshinder i en aktivitet. Gustavsson (1998) för en diskussion om den delkultur som skapas av de gemensamma erfarenheterna, referensramen och funktionshindret. Trivseldansen var ett exempel på en variant inom mångfalden av fritidsarenor. Den hade sitt fokus på de person-liga behoven och gav intrycket att de ideologiska målen kan uppnås på olika sätt, där möjligheten att träffa andra personer med utvecklingsstörning på en gemensam arena var positiv och uppskattad.
I denna kategori fanns, som vi kunde se, olika arenor med en stor spänn-vidd. I de tre kommunerna fanns ett stort utbud av cirklar och kurser som riktade sig enbart till personer med utvecklingsstörning. Exempel på dessa var cirklar i musik, matlagning, ridning, datakunskap, min cykel, simning, drama och teater. Till denna grupp hörde också FUB.s danser, möten samt särskilda kyrkliga aktiviteter riktade till personer med funktionshinder. Des-sa aktiviteter var mötesplatser för personer med utvecklingsstörning, som
bodde i kommunen eller närliggande kommuner. De hade många gånger en gemensam tidigare historia från gruppbostäder, daglig verksamhet, lägervis-telser med mera. Den interna interaktionen präglades av horisontella relatio-ner mellan deltagare med utvecklingsstörning. Den öppna fritidsverksamhe-ten ser jag som en arena för ett ökat samhällsdeltagande men den är också en social träffpunkt för dem som bor i egna bostäder.
Den arena som avvek något var gruppbostaden. Enligt LSS har kommu-nen ansvar för åtgärder att implementera och genomföra lagens mål om full delaktighet i samhällslivet för boende och daglig verksamhet för personer med utvecklingsstörning. Diskussioner fördes i intresseorganisationen om att återerövra ”den lilla gruppens princip” eftersom gruppstorleken i gruppbo-städerna tenderar att öka. Så var dock inte fallet i de tre studerade kommu-nerna. Däremot var gränsen för vad som var egen bostad och institution oklar. De egna lägenheterna kombinerades med insyn och kontroll på olika plan, individuellt och strukturellt. På den individuella nivån rörde det sig om, som vistas i tidigare exempel, att personalen kom in till brukarinformanter-nas hem och gav synpunkter på städning, trots att brukaren hade besök, att regler för hygien dels infördes, dels kontrollerades. Strukturellt handlade det om att personalens arbetsschema styrde brukarinformanternas val av fritids-aktiviteter, samt att även mindre privata utgifter skulle redovisas med kvitto. Svårigheter med gränsdragning mellan självständigt boende och institutions-boende beskrevs i Handikapputredningen (SOU 1991:46). Om det finns generella regler och rutiner som den boende måste rätta sig efter, är det fråga om institutionsboende (a.a.). Min tolkning är att detta kan tolkas som efter-likning i Tillys termer av tidigare synsätt och strukturer.
Gruppbostaden ska dels erbjuda träning för ett eget boende, dels vara ett permanent boende, vilket idag är det vanligaste. I de gruppbostäder, där bru-karinformanterna bodde, förekom likartade rutiner som tvättdagar, städda-gar, inköpsdagar o.s.v. Enligt forskning inom bostadsmarknaden (Sahlin 1996) använder sociala myndigheter olika maktstrategier som gränskontroll för att kontrollera problem t.ex. genom specialkontrakt på bostäder. Defini-tionen av gruppbostad som avsedd för ”utvecklingsstörda som inte kan bo ensamma” kan ses som ett mandat för kontroll och disciplinering, och Sahlin (1996) anser i exempel från bostadsmarknadens praktik att det finns en tve-tydighet i innebörden av begreppet ”inte kan bo ensam”. Denna form av kategorisering gör att denna arena inte erbjuder förutsättningar för delaktig-het och social inklusion.
De exkluderande arenorna som redovisats i detta avsnitt erbjöd en kom-plex och variationsrik vardag. En analys av exkluderande villkor visade mönster, som återkom med drag av den individuella modellen där de
norma-tiva dragen var påfallande många. Personalstödet omfattade såväl stöd som kontroll. Symboler och handlingar, som t.ex. samlingar i daglig verksamhet, var frekventa och kan enligt min uppfattning jämföras med daghemskultur (jfr Ehn och Löfgren 1982). Inslagen i daglig verksamhet av saftpauser, ringklocka, pausgymnastik, medicinlistor i matsalen och med schemalagda aktiviteter främst i grupp, tydde på detta. Det föreföll vara en balansgång och en konflikt mellan vad som kunde leda till självständighet och vad som var anpassning till verksamhetens struktur.
Struktureringen av tid och olika scheman som redskap för att indela da-gen var märkbart närvarande. Brukarinformanter både i daglig verksamhet och i gruppbostaden och även personal hade scheman. Det fanns individuella scheman i arbetslokalerna med text för dem som läste, bilder eller konkreta symboler för dem som använde sådana och personalen hade personalsche-man i personalutrymmena.
Dessa arenor kan knappast sägas ha eliminerat alla hinder för ett funge-rande socialt medborgarskap och delaktighet. De präglas dels av den tydliga fysiska åtskildheten och dels av att brukarna blev socialt exkluderade genom att de saknade inflytande över planering och innehåll i verksamheterna. Det finns många associationer till Tillys begreppsapparat, där efterlikning av gamla strukturer med scheman, regler och rutiner, och personalens roller karakteriseras av möjlighetsansamling genom att inte erbjuda brukarna an-svar och inflytande.
9. Mötet och dess villkor och former
Inledning
I detta kapitel beskrivs och analyseras hur social inklusion och social exklu-sion uttrycktes vid de olika möten, som brukarinformanterna hade på varda-gens arenor. Valet att analysera exklusion och inklusion via begreppet mötet motiveras av upptäckter jag gjorde i mina observationsstudier. Brukarinfor-manternas vardag innehöll många olika möten och det var tydligt att det var just i dessa som såväl social inklusion som social exklusion i hög grad mate-rialiserades.
Mötet som analytisk kategori har beskrivits av olika forskare, bl.a. Berg-lind (1995) och Buber (1990), och den enskildes möte med andra människor kan diskuteras i relation till samhället på olika nivåer.
Berglind (1995) visar i sin analys hur möten mellan människor påverkas av de institutionella ramarna. Mötet är komplext och innefattar inte enbart individuella dimensioner utan är ett samspel, som formas inom den organisa-toriska och samhälleliga kontexten. Han påvisar olika nivåer för det mänsk-liga handlingsutrymmet och hur individen påverkas av den intraindividuella strukturen, den interindividuella samt organisations- och samhällsstrukturen (Berglind 1995). Möten kan vara jämlika, ojämlika, korta, långa, spontana eller institutionaliserade (Berglind 1995).
Buber (1990) betonar betydelsen av äkta och ömsesidiga relationer och anser att en jag-du-relation bara är möjlig under vissa förhållanden. Rollför-delningen mellan de båda parterna inverkar på möjligheterna att nå ett äkta möte. Möjligheterna är större i ett mer jämbördigt förhållande än där den andre personen uppfattas som ett objekt eller är föremål för åtgärder vilket kan vara förhållandet i en professionell relation (Buber 1990). Det äkta mö-tet handlar om en relation av ömsesidig förståelse eller empati. Skillnader i makt och sociala normer och roller kan vara hinder för att ett sådant möte ska kunna uppstå (a.a.). Enligt Buber är jag-du-relationen ständigt hotad och kan övergå till en jag-det-relation när den andra börjar uppfattas som ett objekt, som någon som är föremål för åtgärder. Den som arbetar professio-nellt hamnar i en relation som per definition inte är ömsesidig. I det mötet krävs av den professionelle hjälparen inte bara en empatisk inlevelse utan också en distans som innebär ett fjärmande från den andra. En behandlings-relation kan bara stundtals bli en jag-du-behandlings-relation men det är viktigt att den får bli det och inte enbart stannar vid en jag-det-relation (a.a.). Det empiriska materialet visade hur personer med utvecklingsstörning ofta var omgivna av
olika aktörer, som personal, anhöriga och allmänheten, där skillnader i makt och sociala roller påverkade mötet. I mötet påverkades den enskildes upp-fattning om sitt funktionshinder och de egna möjligheterna till delaktighet i samhället.
Enligt Berglind (1995) kan det professionella mötet vara ett ojämlikt möte med stor skillnad i maktposition vilket även det exemplifierades i ma-terialet.