De nyare formerna av särskilt boende, utflyttad daglig verksamhet samt fri-tidsverksamhet i samhället har lett till bättre förutsättningar för strukturell inkludering, genom att personer med utvecklingsstörning har enklare att finna mötesplatser i samhället. Exempelvis skapar gruppbostad som trapp-husmodell möjlighet till interaktion med övriga grannar. I mitt material kun-de jag se att kun-denna interaktion innehöll båkun-de konflikter och samspel.
Stina, en av intervjupersonerna, berättade: Vi träffar våra grannar så litet som möjligt. Det är bäst så. Inger hade kommit i konflikt med grannarna och haft synpunkter på hur de tog hand om sin katt: Jag pratar inte med gran-narna, jag tål inte se dem. Anna och Karl hade stöd av hemtjänsten: Vi har bra hjälp. De hade själva övertagit rutiner från gruppbostaden med hemmets skötsel o.s.v. Anna reflekterade över stödet från, och mötet med, hemtjänsten i relation till det tidigare stödet i gruppbostaden: De bestämmer litet över oss (hemtjänsten min anmärkning) fast mindre än i X-vägen (gruppbostaden, min anmärkning), men man fick litet mer hjälp av dem.
I de dagliga verksamheterna, i såväl café som butiker, fanns ett samspel mellan deltagarna i verksamheterna, cafégäster och kunder. När kunder i presentboden beställde tryck på handdukar av namn eller figurer med olika färger på pågick ett samspel. I caféet pågick ett vardagligt samspel mellan deltagarna och kunderna om väder, kaffebröd, händelser i stan etc. Några av kunderna återkom i stort sett dagligen. När fritidsverksamheten organisera-des på allmänna arenor skapaorganisera-des mötesplatser och förutsättningar för sam-spel. Samspelet kan sägas leda till och utveckla social inklusion.
Informanterna visade intresse för, och nyfikenhet på, att vara delaktiga i samhällslivet. Det fanns flera exempel från konserter och dramagrupper, där personer med utvecklingsstörning var aktörer och mötte andra i ömsesidiga öppna möten. Dessa möten gav stolthet, identitet och tillgång till interaktion på nya arenor i samhället. Motsvarande exempel fanns inom handikappidrot-ten. Medlemskap och en aktiv roll i handikapprörelsen verkade enligt vad jag kunde se som faktorer, som underlättade delaktighet i samhället. Andra strukturella faktorer som var lätta att identifiera som viktiga för social inklu-sion var insatser som kontaktpersoner och kontaktpersonal, som i sig innebar möten med en strävan mot delaktighet.
Det fanns många exempel i min studie på en öppenhet i samhället och många möten med allmänheten präglades av respekt och förståelse, men det fanns även exempel på undvikande, aggression och avståndstagande.
De särskilda FUB-arrangemangen och fritidsverksamhetens länsövergri-pande arrangemang, exempelvis länsdanser, gav möjlighet att utveckla det sociala nätverket, att finna partners, vänner samt stöd för att bibehålla tidiga-re tidiga-relationer. I gruppbostäder och fritidsverksamhet arrangerades ofta mötes-platser enbart för personer med utvecklingsstörning. Det var ett sammansatt område där informanterna hade många uppfattningar, erfarenheter och upp-levelser. I de tre kommunerna fanns musikgrupper, som i varierande grad sjöng och spelade inom ramen för det allmänna kultur- och nöjesutbudet på olika offentliga arenor i respektive samhälle. Under undersökningsperioden blev antalet framträdanden allt fler. Delaktighet i samhällslivet konkretisera-des genom att musikgrupperna underhöll vid olika arrangemang i karnevals-tåg, utomhuskonserter samt medverkade vid gudstjänster. Café Stockrosen medverkade under marknadsdagar genom att sälja kaffe, baka längsta vete-längden, sälja marknadskringlor m.m. i ett stånd på gatan. Personal i fritids-verksamheten och daglig verksamhet ansvarade för samtliga av dessa aktivi-teter i samarbete med organisationer och kyrkor. För att personer med ut-vecklingsstörning skulle kunna ta plats på dessa arenor krävdes aktiv med-verkan av personal. Som observatör följde jag med stort intresse många av dessa arrangemang och gjorde observationer, eftersom de utgjorde ett speci-ellt slags aktiviteter där personer med utvecklingsstörning uppträdde på en arrangerad marknad, och där detta skapade särskilda möjligheter för mötet med det omgivande samhället.
Ett annat, mer indirekt sätt att möta det omgivande samhället och därmed vara delaktig, var när tre av brukarinformanterna och flera andra personer i daglig verksamhet som fyllde 40, 50 eller 60 år, presenterades med text och bild på lokalpressens familjesida. Vid samtal med en journalist framkom att de på lokalpressen noterat att så gott som alla andra grupper samtidigt tende-rat att i ökad grad avstå från den uppmärksamheten, medan andelen personer med invandrarbakgrund och utvecklingsstörning ökat. Man kan därför natur-ligtvis ifrågasätta min tolkning av detta som inklusion.
I likhet med de arrangemang som nämndes tidigare, gav även handikapp-idrotten en delaktighet i det omgivande samhällslivet för personer med ut-vecklingsstörning. I B kommun handlade detta främst om innebandytur-neringar och fotboll med aktiva, framgångsrika utövare. På den lokala pres-sens sportsidor uppmärksammades omsorgen i B kommuns framgångar, exempelvis i fotboll.
Östnäs (1997) problematiserar i olika studier fenomenet handikappidrott och diskuterar om handikappidrott främst ses ur idrottsperspektiv eller ett rehabi-literingsperspektiv. Han beskriver fyra olika perspektiv på handikappidrott; socialt fenomen, rehabilitering, normalisering samt beundrar- och tycka-synd-om-perspektivet (Östnäs 2000). Med beundrarperspektivet läggs beto-ning på prestation och funktionshinder. Handikappidrotten har länge brottats med social exklusion och gradvis har idrottare med funktionshinder genom Paralympics tagit plats på den internationella arenan. Paralympictävlingarna startar ett par veckor efter det ordinarie OS. Även om Paralympics funnits länge var det först 1996 i Atlanta som deltagare med utvecklingsstörning deltog för första gången (Östnäs, 2000). Av relevans för min studie är Östnäs beskrivning av olika perspektiv och i den lokalpress jag studerat var främst normaliserings- och beundrarperspektivet de rådande.
I följande positiva exempel visas inkluderande motkrafter som känne-tecknas av solidaritet och öppenhet i samhället. Under undersökningsperio-den anordnades en handikappstämma i ett av länen, där både C och B kom-muner, länsstyrelsen och handikapporganisationerna i länet var representera-de. Den vände sig till personal inom handikappområdet, men var öppen för alla intresserade. Det var ett stort arrangemang med hundratals besökare varje dag i tre dagar. Café Stockrosen engagerades av planeringsgruppen för att driva ett café under stämman. Café Stockrosen hade planerat länge och långt i förväg bakade deltagarna i den utflyttade gruppen vetebröd och kakor till stämman. Caféet var välbesökt och deltagare och personal var nöjda med sin insats.
Initiativ till olika möten med samhället utanför de särskilda insatserna togs främst från närpersonalen och intresseorganisationen FUB. Under un-dersökningstiden togs även initiativ från kommunala företrädare, från när-ingsliv och kyrkor, för att erbjuda ett aktivt deltagande för personer med utvecklingsstörning i olika offentliga arrangemang i samhället. Antalet mö-tesplatser i samhället ökade påtagligt under undersökningsperioden, efter vad jag kunde bedöma utifrån de intervjuer jag gjorde med personal och utifrån min läsning av olika reportage i lokalpressen. Detta återverkade även på exempelvis Industritjänst, som fick fler förfrågningar om de kunde utföra ytterligare arbeten åt företag i kommunen.
Vid de observationer jag gjorde på kommersiella arenor som bank, post, frisör/damfrisering, kiosk, noterade jag att de anställdas relationer till kun-derna var professionella och att brukarinformanterna fick hjälp och stöd med det de önskade. Informanterna valde ibland att, som Per hos frisören, vara nästan helt tyst, medan andra pratade, lyssnade på skivor samt diskuterade ingående exempelvis med expediten i skivaffären. Informanterna uträttade
det mesta av sina privata mindre ärenden självständigt och var bara ibland beroende av viss extra service.