Stockholm 1909 - 1911
Sommaren 1909 verkade lyckan äntligen vända för Sjöberg.
Han fick vittring på en tjänst i Sundsvall, som dock rann ut i sanden. I oktober hade han hamnat i Norrtälje, strax norr om Stockholm. I ett brev till Karlskrona Typografklubbs Axel Moberg redogjorde han för sina mödor:
Till förklaring varför jag icke mottog platsen i Sundsvall, som du frågat min hustru, vill jag meddela dig, att detta var alldeles omöjligt. Då jag kom till Stockholm fick jag näm ligen veta, att den, som förut innehaft platsen, icke var hyggligt behandlad och icke ordentligt uppsagd, vadan jag betackade mig. Så kom storsträjken och hindrade mig från att börja å Idun, där jag fått faktorsbiträdeplats […]. Resten vet du och här tycks vara bra.
Närmare därom en annan gång. Men nu ett Tack till dig och din fru för visad välvilja mot mig och min familj.
storstrejken och syndikalismen
Innan flytten till Norrtälje verkar Sjöberg ha uppehållit sig en tid i Stockholm. Om storstrejken gjorde att tjänsten vid Idun gick upp i rök, så gav den honom i gengäld uppslag till en handfull artiklar i Brands storstrejks nummer, utgivet innan typograferna anslöt sig till strejken och satte stopp för i stort sett all tidningsutgivning i landet. Hans artikel
»Giv akt!« var en av två som ledde till ett tryckfrihetsåtal mot numret.
Betydelsen av storstrejken för svensk arbetarrörelse kan knappast överdrivas. Den blev en kraftmätning mellan en fackföreningsrörelse på frammarsch och landets alltmer
välorganiserade arbetsgivare. Upptakten var arbetsgivar-organisationernas aggressiva lockouter. De ville tvinga fram en ordning på arbetsmarknaden som garanterade arbets-givarens rätt att fritt leda och fördela arbetet och att fritt anställa och säga upp personal. Snart hade en betydande del av den svenska arbetarklassen, organiserad såväl som oorganiserad, gått ut i strejk. Efter en månad tvingades arbetarna slå till reträtt. Slutuppgörelsen var inte en total katastrof, men förlusten var ändå ett faktum.
Den blev ett tungt slag. Fackförbunden decimerades, i en del branscher var de i princip utraderade. Dess mest drivna medlemmar tvingades i landsflykt, blev svart listade eller passiv iserades. För ungsocialisterna, vilka länge hade satt sitt hopp till generalstrejken som start punkten för en revolutionär omvälvning, blev storstrejksförlusten ett principiellt problem som måste lösas. Den huvud sakliga linjen var att förlusten inte alls sa något om hur en välskött generalstrejk skulle avlöpa. Den var helt enkelt ett tecken på hur illa strejken hade skötts, och en konsekvens av lo- ledningens överdrivna omsorg om samhälls intressena. En storstrejk måste bedrivas hänsyns löst, eller inte alls.
En betydande grupp ungsocialister gick längre än så. De såg förlusten som ett kvitto på att lo:s organisations form var föråldrad och måste ersättas med något nytt, mer tids enligt.
Arbetsgivarnas nya, mäktiga centralorganisationer innebar att kraftmätningar enligt den gamla modellen var dömda att misslyckas. Chefernas ekonomiska resurser skulle alltid vara större än arbetarnas strejkkassor, och därför hade de övertaget när konflikter drog ut på tiden. I stället borde man använda sig av korta, överraskande punktstrejker och vägra teckna några kollektivavtal med fredsplikt. Då kunde man åstadkomma största möjliga ekonomiska skada utan att ge arbetsgivarna tid att förbereda sig för produktions stoppet.
Många menade att den nya strategin krävde en ny facklig organisation. Inspirerade av syndikalistiska cgt i Frankrike
och Industrial Workers of the World i usa bildade man Sverges Arbetares Centralorganisation (sac). Tanken var att ersätta den äldre fackförenings rörelsens yrkes organisering med en industri förbunds princip. På det lokala planet ville man skapa »Lokala samorganisationer« (ls) som liknade arbetare kommunerna i att de skulle uppta alla fack föreningar på en ort, men utan kommunernas partipolitiska innehåll (och, skulle det snart visa sig, utan deras massanslutning).
Även om Wilhelm Sjöberg uttryckte sig positivt om den fack liga nyorient eringen valde han att stå kvar i den gamla fackförenings rörelsen. När en fraktion av Nya Folkviljans andels ägare våren 1910 ville skänka tidningen till den nya central organisationen tillhörde han den majoritet som försvarade tidningens fortsatta självständighet.
ungsocialismen blir en anarkism
Den ungsocialistiska rörelsen utvecklades efter parti-splitt ringen i en alltmer uttalat anarkistisk riktning.
Exakt vad den ungsocialist iska ideologin egentligen bestod i gav upphov till stundtals hätska interna debatt-er, ofta av privat moralisk karaktär: Kommunistisk eller individualistisk anarkism? Kan en revolutionär stå kvar i LO? Är det förenligt med anarkistisk etik att agitera i armén i stället för att vapenvägra? De ungsocialister som hade delat kritiken av den social demokratiska ledningen men stod främmande inför anarkismen föll i all tysthet ifrån. En del sipprade tillbaka till social demokratin, många plöjde ner sitt engagemang i den gamla eller nya fackföreningsrörelsen.
Familjen Sjöberg lämnade ganska snart Norrtälje. Enligt Typograf-Tidningens dödsruna var det Sjöbergs klena hälsa som gjorde det svårt för honom att behålla fasta anställ-ningar. Familjen flyttade in till Stockholm, och hamnade på Vegagatan i Vasastaden. Där blev de grannar med den ungsocialistiske tidningsförsäljaren och upptågs makaren
Hilmer Wallentin. Sjöberg verkar ha funnit sig väl till-rätta i huvud stadens revolutionära miljöer. Han skrev in sig i, och var under en kort period ord förande för, den ungsocialist iska klubben på Kungsholmen. Dessutom engagerade han sig till sammans med Wallentin i Svenska Aktiva Motståndet, en anti militaristisk organisation som inriktade sig på att producera drastiska flygblad och uppseende väckande aktioner.
I Stockholm verkar Sjöberg ha varit ett stående inslag i den miljö av arbetarbohemer som läste Nietzsche och Stirner, skrev för Brand och Nya Folkviljan och spenderade sina kvällar på ölkaféer. En liten interiör från Ola Vinbergs avhopparroman Guds bästa barn från 1924 kan få sätta stämningen, med förbehållet att den skrevs av en författare på väg ut i fascismen, och knappast är ägnad att framställa revolutionär erna i bästa möjliga dager:
- Harru hört en sån fan! Hörru Busen, harru hört en sån dum fan! Skönheten skulle bestå i att skapa något värde fullt för sam-hället! Samhället, som ska grusas! Tror du inte den där kamraten ä en smula tjockmagad, va? Kodumt! Landsortsdumt!
- Va tjock om magen angår, så kanske står jag mig, men du kan ju på försök lägga måttbandet om skallen, spetsade Gustavson av.
Det blev tyst några sekunder. Den där muraren hade visst inte glömt käften hemma... Men om en stund skrek Busen:
- Famost!
Prylh tryckte in glosögonen ett slag med en smutsig näsduk.
Men han låtsade sig inte vara träffad av slaget utan fortfor:
- Som om vi, som korat oss till ledare för proletariatet, skulle befatta oss med något så satans banalt som praktiskt, samhälls-nyttigt arbete! Nej, lite logik i meningarna. Skall samhället rivas ned, skall det för fan inte stöttas under av samhällsnyttigt arbete.
Himmel en sån murare!
[...]
Nu steg inom dörren en ung man, som Gustavson på läktaren kände från förut. Schober, redaktör för Getingen, en man med höga drömmar om att bli en ny Strindberg på
proletärdramatik-ens område. Han hade sjunkit samman fysiskt sedan Gustavson på läktaren råkade honom sist.
Laget måste få ett bord till, som föstes in till de två de redan upptagit för sin räkning.
- Du Valle, viskade Schober, i kväll skall Maja hålla sitt före-drag på klubben. Vi måste se att vara med.
författarskapet
Under sin tid i Stockholm färdigställde Sjöberg romanen Jesuskultens offer, en omarbetning och vidareutveckling av Slafvarne på Molokstorp. Boken gavs ut av Wallentin, som också hade blivit förläggare åt Hinke Bergegrens sexual politiska broschyrer. För att lansera Hinkes Ljusets fiender klistrade Wallentin upp små klisterlappar med texten »Ljusets fiender« över hela Stockholm. När August Strindberg fick för sig att det hela var ett angrepp på honom och hans pjäs Gillets hemlighet och rasade över tilltaget i Aftontidningen var marknadsföringssuccén ett faktum.
Wallentin gick ett steg längre i reklamen för Jesuskultens offer. Han skickade falska brevbomber till några av Stockholms mest stockkonservativa invånare. Paketen innehöll sardin lådor tomma så när som på visitkort med texten »Betänk Jesuskultens offer«. Hinke blev rasande över tilltaget. Han tyckte att det var att göra affärer i politik, och ett skamlöst sätt att göra reklam på. Det blev upptakten till ett rejält tidnings gräl, i vilket snart även Nya Folkviljan drogs in.
Sjöberg var under Stockholmstiden en flitig skribent i Nya Folkviljan. Han skrev bland annat regel bundna
»Stockholmsbrev« där han återgav politiska händelser och vardagsepisoder för tidningens läsare. Om han i sina krönikor i Blekinge Folkblad hade följt förebilden Pihlman hittade han nu en egen form och röst för att beskriva dags-politiken. Han arbetade också på en roman med interiörer
från den ungsocialistiska rörelsen. Det arbetet avbröts av ett hastigt försämrat hälsotillstånd.
sjöbergs sista tid
Vintern 1910-1911 insjuknade Sjöberg ännu en gång. Den här gången var det inte hans svaga hjärta, utan en blindtarms-inflammation. Han svävade mellan liv och död, men efter en lyckad operation verkade han ha återhämtat sig. Han startade en skämttidning, Getingen, och reste ner till Skåne för att delta i Nya Folkviljans årsstämma. Men så i juni blev han sjuk igen, och avled den 12 juni 32 år gammal. I dödsboken är dödsorsaken angiven som endocarditis chronica, hjärt- och hjärtsäcksinflammation. Wilhelm Sjöberg efter lämnade en gravid Sigrid och två små pojkar.
Även efter sin död fortsatte Sjöbergs signaturer att dyka upp i den ungsocialistiska pressen. Carl G. Schröder lät posthumt publicera en serie tidigare oanvända bidrag, och uppmanade kamraterna att ge det ekonomiska understöd de kunde till den av allt att döma utblottade Sigrid. Ett par texter inflöt även i Brand när Sjöbergs kamrat Albert Jensen tog över redaktörsposten efter Hinke Bergegren.