Djävulen en kvinna.
Det eleganta kaféet är fullsatt av spisgäster och serverings-flickorna ila fram mellan bord och stolar och värdinnan seglar förnämt över golvet, hållande kjolen lätt upp drap erad framtill och nickande och bugande åt närmare eller fjärmare bekanta bland gästerna. Hon är idel solsken och vänlighet, men stundom, då hon ser en av serveringsflickorna och tror sig obemärkt, skjuter en blick full av hätskhet och hat fram ur ögats djup, en sådan blick, som vi sett den bock fotade satans imitationen på scenen kasta på sina med spelare i skymundan. Så ler hon igen och seglar vidare och gästerna prata och tugga och finna allt vara ganska gott.
– – –
Köket är tio gånger mindre än det borde vara i proportion till det arbete, som skall utföras därinne. Framför ugnen står kokerskan, blossande röd, och värmen tränger genom kjol-arna och steker benen och röken och eldflammorna slå upp i ansiktet, då kärlen lyftas av kokhålen. Och bakom henne står bordet, där biffarna skola klubbas och kotletterna mjölas.
Det står så nära ugnen, att värmen bränner in på benen lika fullt, som då flickan står vänd mot värmen...
Där står hon från klockan 8 på morgonen till 12 på natten och inte en minut kan hon vila sig eller hämta veder kvick-else i friska luften, ty »varmt för en« och »varmt för två«
och »varmt för tre« ljuder oupphörligt från matsals region-erna. Svetten trillar i stora pärlor från pannan till händerna och näsan på outforskade vägar. Håret tovar sig samman av
svett och rök och värme och ligger över hennes hjässa som en tung, tryckande massa. Läpparna bli torra och skorv iga och tungan kan knappast flyttas i munnen av torkan, som kommer av oset och värmen...
Äntligen är det en måltidsrast. Hon sjunker ner i en stol, medan »kallskänkan« blir stekt vid ugnen i hennes ställe. Äta kan hon inte och dricka törs hon knappast, ty det kommer svårt igen. Så går en kvart och det är tid att trampa grottekvarnen igen och hon känner för varje minut som går en allt mer överhandtagande mattighet och det lägger sig ett töcken över synlinserna och hon arbetar som i en dvala...
Då kommer den kvinnliga överdjävulen rusande och ras-an de, som det ras-anstår henne, kjolen är uppdraperad, som ginge hon i fotsdjup gatsmuts, och tungan är ledig och ut-trycken mustiga och djärva, då hon säger det »lata aset«
vid ugnen att det inte duger att gå i köket och sova. »Den, som skall vara här, skall arbeta som en brandsoldat!«...
Klockan tolv stapplar flickan upp i en av stadens gränd-er, där affären håller henne logi. Under mekaniska rörelser kläd er hon av sig, svalkar sig med en kall tvättning och går till sängs. Sömnen är sjukligt tung, liknande en dvala, och då morgonen efter sex timmars sömn åter är inne, börjar samma hälvetiska arbete i samma atmosfär...
Men två kvällar i veckan är hon »fri« klockan sex och var tredje söndag halva dagen. Då skötes hennes arbete av en medtjänare bredvid dennas eget arbete, och när med tjän ar ens fridag kommer, får hon dyrt umgälda »friheten« hon havt.
– – –
I dag är en ny diskerska antagen, ty ingen blir gammal i detta hälvete. Hon kommer direkt från barnbördshuset, där hon givit livet åt en liten »världsmedborgare«. Barn vill ju kapitalistsamhället ha av den arbetande klassen för att icke slavarna må dö ut, och således har hon ju gjort en samhället täckelig gärning, även om icke den gode guden riktig gillar dylikt »oäkta« yngel.
Hon har inte riktigt hunnit hämta sig efter den nedbryt-ande grossessperioden och den svåra förlossningen, men måste ändå arbeta för att kunna leva, för att kunna få mat och tak överhuvudet. Och hon släpar sig fram dag efter dag, medan överdjävulen trippar omkring och regerar, som det anstår en dylik potentat, samt gormar sitt ideliga: »Den, som skall vara här, skall arbeta som en brandsoldat!«
Flickan har svimmat av. Kamraterna hjälpa henne till bo-stad en, varför överdjävulen är rasande, får på sig kläderna och rusar hem samt beter sig som en galning inför den svaga tjänarinnan, där denna ligger på sin bädd i ett uselt kyffe.
»Här är inte något sjukhus och ingen välgörenhets-anstalt!... Ut skall ni och det genast!... Den som skall vara här, skall arbeta som en brandsoldat!«
Och flickan blev utkörd, utan att ha fått en bit mat på dagen och utan att erhålla de pänningar, hon hade till godo för utfört arbete... Hon gick till kamraterna på kaféet och bad dem hjälpa sig. Dessa sammanförde en liten pänning-summa åt henne och tänkte även förpläga henne av all den goda och myckna maten, men just då kom överdjävulen och kastade den sjuka flickan huvudstupa utför trappan.
– – –
I natt såg jag i drömmen en ohygglig syn.
Jag satt vid frukostbordet och väntade på maten. Då kommer den sjuka flickan in, kritvit och iförd liksvepning.
Hon sätter fram en tallrik åt mig och säger:
»Varsågod! Nu ha vi stekt henne!«
På tallriken låg överdjävulens huvud och grinade, brun-stekt som en kotlett.
Wilfred Schober. (Nya Folkviljan 3/9 1910)