Efter Sjöbergs död publicerade Carl G. Schröder flera av hans tidigare otryckta noveller och artiklar i Nya Folkviljan.
För varje dag som gick, insåg jag tydligare och klarare, att den ungdom, som slutit sig samman i ungdomsklubbarna, utförde det största och nyttigaste arbete för socialismens utbredning och för arbetarklassens andliga och ekonom-iska frigörelse. Den hade alltid haft min sympati, ty det är glädjande att se ungdomen ha även andra inträssen än flirt, spel och drickjom, men nu kände jag, att min känsla för ungdomen icke mera kunde kallas endast sympati. Jag arbet ade med de unga och gladdes och sörjde med dem, fast jag icke tillhörde dem. Det var som om något brann i mitt inre, då jag levde mig in i de ungas arbete och tänkte på, huru lyckliga de måtte känna sig för varje slag de slogo på det bestående samhället, på orättfärdighetens och dum hetens portar. Och jag visste, att denna eld icke kunde släckas med mindre än att jag måste deltaga i de ungas arbete, deltaga i agitationen för sanning och rättvisa, hjälpa till att entusias-mera och elda sinnena och, om så skulle behövas, offra mig.
Då slöt jag mig till de unga, blev antagen och inskriven och satt på det första klubbmötet. Nu var då äntligen den stunden kommen, som jag så mycket längtat efter, nu skulle jag få se och höra de unga män och kvinnor, som dag ligen stenkastades och hudflängdes i tidningar och böcker, på gat or och torg, i hemmen och på offentliga platser. De skulle vara råa, brutala, hänsynslösa och liderliga, så sade
nästan hela den svenska prässen. De skulle vara urspårade indiv ider, vilka drevo som redlösa fartyg och hakade sig fast var hälst de kunde; fullkomliga brottslingsnaturer, som voro för fega att arbeta på egen hand och därför sökte dölja sina brott bakom rörelsens ideella mantel; »busfrö« som sökte gelikar och tak över huvudet, och kopplare, som sökte avledare för sin råa erotik.
Skulle jag få besanna dessa uttalanden och få dräpt de omdömen, jag själv gjort mig om de unge, efter läsning av deras tidningar och broschyrer? Skulle min förtärande glöd, min entusiasm och hopp, släckas då jag stode inför värkligheten?... Så stormade tankarna undrande på mig, medan jag satt väntande i den stora, något mörka salen, och ögonen irrande for från ett föremål till annat.
Där hängde på ena kortväggen ett porträtt i olja av en stor tänkare och författare. Det silvervita håret och skägg-et förtogo icke ögats eld eller ansiktskägg-ets öppna glans och den breda ramen av brons gjorde bilden nästan levande.
Jag tyckte han såg uppmuntrande på mig och så började jag känna mig hemmastadd. Blicken gled över långväggen med tillfredsställelse, ty där prunkade tvänne de härlig aste svenska landskap; ett från slättbygden med guldfärgade sädesfält och hurtigt slåtterfolk och med sång och glam i luften, tycktes det; det andra från vårt fjälland med vita och grå snötoppar och gles dvärgskog och dystert, lurande mörk er och sorg och klagan och hemlighet. Därefter titta-de jag på väggarnas och takens titta-dekorering, som var enkel och tilltalande, men något väl matt i förhållande till det råd ande ljuset, och så hade jag orienterat mig och tyckte allt var ganska gott. Och så antecknade jag i mitt minne, att borgar tidning arna ljugit, då de talat om de »dystra lokal-erna med fängelseluft och dito prägel«.
Nu slås dörrarna upp och in strömmar en sorlande skara.
Dörrarna hinna icke falla igen förrän nya och nya skaror kasta upp dem »på vid gavel«. De komma så samtidigt, de unga,
som hade de varit samlade redan i en annan lokal, prat ande komma de och skrattande och stojande. De ha livlighet och sprittande glädje i rörelser och blick och jag känner igen mer än en av de unga från tillfälliga möten på gatan. Men de äro sig icke lika nu. Glädjen över samman träffandet med liktänkande och vänner slätar ut rynkorna och de bittra dragen och gör de unga ansiktena nästan sköna. Inga likbjudar drag, inga grubb-lar miner, inga hyckgrubb-lar grimaser, men otvungna samtal och klingande skratt och stoj och stim.
Ett väl avmätt klubbslag smäller i talarestolen och allt samtal upphör. De unga glida in i stolradernas gångar och sätta sig och så är allt tyst och stilla. Mannen på talarestolen är en trettioårig arbetare, som tydligen bär studerandets, lidandets och arbetets alla kännetecknande drag över sitt ansikte. Hans ögon värka något väl stora och genom borr-ande, men detta kommer nog av hans eteriska blekhet och det uppstrukna håret, som blottar en hög, välvd panna. Nu öppna sig hans energiskt slutna läppar och lugnt och efter-tänksamt uttalar han orden:
– Kamrater, jag hälsar eder välkomna!
Alla de närvarande resa sig, vilket jag trodde var deras svar på ordförandens hälsning; men så var det inte. En vid pass tjugoårig kvinna, känd inom klubben som sång er-ska, har gått fram för talartribunen, och med inner lig het och känsla i framförandet låter hon sin härliga alt stämma tolka »Marseljäsens« tjusande och eldande toner för kamraterna, vilka stående avhöra densamma. Hon tackas med en kraftig, men kort applåd. Inga bravorop och inga stampningar, men klämmigt och allvarligt. Och jag ser, huru rosor breda sig över den bleka flickans kinder och glansen i hennes ögon blir större, liksom ville tårar tränga sig fram, och jag känner blodet gå fortare genom min kropp.
Nu börjar diskussionen över ämnet »Högerprässen kontra oss«. Det är en arbeterska, troligen en sömmerska,
som inleder, och raskt drar hon fram en massa av borgar-tidningarnas påståenden angående klubb medlemmarna.
De skyllas för att vara allt det dåligaste och uslaste och mest djupt sjunkna och hon vill protestera, ty hon känner ju sina kamrater som de bästa och ädlaste bland människor.
En efter en ha de unga sedan ordet och säga sin mening om saken, men jag hade väntat mig större kraft i deras ut-talanden, då de blivit så nedrigt och lögnaktigt beskyllda.
De tala lugnt och resignerat och tycka det hela är ingenting att fästa avseende vid, ty de »samhällsbevarande« måste ju vara fiender till »samhällsomstörtarna« och om även så-dana, som kalla sig »frisinnade« och t. o. m. »radikala«, kasta smuts och otidligheter och falska beskyllningar, så borde vi sätta oss däröver, ty flygelpartiet har alla andra till motståndare.
Och lika lugnt beslöts att icke antaga någon resolution, utan låta diskussionen utgöra svar på frågan.
Därefter kom aftonens egentliga diskussionsämne:
Vårt idealsamhälles konturer. I ett halvtimmas anförande redogör den av förra klubbmötet utsedde kamraten för, huru han anser att ett framtida samhälle bör se ut: Alla måste arbeta för att kunna leva, sedan privatägendomen är in drag en; ingen kan skaffa sig något, om han icke har kvittens på att ha utfört arbete för varan motsvarande värde; alla och en var få efter sina behov, vilka bestämmas av dem själva; ingen kommer dock att önska mera, ty någon nytta av att spara har ingen, enär det är omöjligt att för-sälja varor och all efterlämnad ägendom in drages till det gemensamma efter individens död; alla, som genom ålder eller sjukdom äro urståndsatta att arbeta, leva precis som de arbetande, utan att behöva inter neras på ålderdoms-hem eller sjukvårds anstalter, därest icke deras sjukdoms art nöd vändig gör detta; det största inträsse samhället såväl som individ erna ha, är allas andliga utveckling till högsta